Man frågar vad man ska göra av resterna av skinkan. Naturligtvis gör man en pyttipanna, är det för självklart för att skriva?
Eftersom jag vet att julaftonens yngre värdinnor gillar min vitello tonnato så slänger jag in en sådan också i julklappssäcken.
Men smakmässigt kommer jag inte att bedöma dem förrän i morgon bitti. Jag smakade nyss. Kom på att vörtbröd aldrig varit ett favoritbröd. Men det här smakade bättre än de flesta vörtbröd jag smakat. Men det är lite huvudvärk över den där kryddblandningen.
Det kanske finns hopp om vörtbröden trots allt. När jag delat upp degen i fyra delar, efter någon timmes jäsning, och rullat dem till bollar såg de bättre ut. Och efter tio minuter rullade jag dem till avlånga bröd. Nu har de legat och jäst i flera timmar och ser riktigt bra ut. 
Men skinkan har bara kommit upp i 50 grader efter två och en halv timme, så de får vänta lite till innan jag kan grädda dem. Under tiden har jag slängt revbensspjällen i kokande vatten med vitlök och peppar, enligt Andreas förslag. Det är så skönt att kunna skylla på andra om det går fel. Fast jag tänker ändå ha malen ingefära i min kryddning. 
Ingefära är aldrig fel på revbensspjäll. Jag menar, malen ingefära är alltid rätt på revbensspjäll.
Och mer russin än degen kunde svälja var det också.
Idag var det dags. Jag steg upp i ottan. Kinden har legat i salt-, socker- och kryddblandningen i nästan sex dygn. Den har vätskat sig rejält. Jag tar upp den, torkar av den och känner på den. Den är fast och inte äcklig på något sätt. Jag krossar lite till svartpeppar och gnider in. 
Knyter om ett krympt bomullssnöre som om det vore en julklapp och lägger den i en plastpåse. Kör till kamrat Lars och väcker honom. -Det är dags för hängningen. Han leder ner mig i källaren. Innanför vinkällaren finns ytterligare ett rum. Ett rör i taket. Ett dubbelt halvslag. Där hänger den. Nu får jag inte se den igen förrän om tio dagar.
"Den här världen kan utan problem producera mat åt 12 miljarder - jordens befolkning gånger två. En människa som dör av hunger idag är mördad."Så kanske borde vi allra först göra någonting åt att 850 miljoner människor är allvarligt och permanent undernärda. För detta krävs politiskt arbete och politiska beslut, inte en slant i välgörenhetsbössan.
"Höga ingångslöner gör det svårare för utsatta grupper som ungdomar, lågutbildade och invandrare att komma in på arbetsmarknaden."Själv tror jag att den som är ung, lågutbildad och/eller invandrare eller på annat sätt saknar representanter på DN Debatt, skulle ha lättare att komma in på arbetsmarknaden om han eller hon erbjöds en riktigt hög lön.
Nu har jag tagit upp skinkan ur saltlagen efter femton dagars rimning och lagt den i en tät plastpåse. Den ser en aning grå ut (bilden är manipulerad). Jens Linder har betydligt mindre salpeter (och socker) i saltlagen än vad som används i äldre recept. Enligt Hemmets Kokbok (Ljus' förlag, Stockholm, 1905) bevarar salpetern köttets röda färg, men gör det också hårt, vilket motverkas av sockret. Jag minns att salpeter ska vara ohälsosamt och jag trodde att det var cancerogent, men det är svårt att googla för det finns någon jäla cancerforskare som heter Salpeter, och wikipedia har bara en påbörjad artikel i ämnet.
Idag var jag och L hemma hos Andreas, stora E och lilla e och hämtade de två griskinderna som de trollat fram åt mig från en grisbonde på öland. Ett riktigt kap för 65 kronor. Dessutom fick vi sitta i deras kök och dricka god glögg, prata mat och knapra pepparkakor med gorgonzola. Oerhört sympatiska människor!
Nu ska den ligga så i fem dagar i kylen innan den hängs upp i kamrat Lars källare i minst tre veckor.
Idag blir det utflykt till centrala Stockholm för att hämta griskinderna hos Andreas!
Det italienska uttrycket pasta asciutta eller pastasciutta betyder ursprungligen "torr pasta", men inte i betydelsen "torkad pasta" (pasta secca), utan i betydelsen "pasta som inte serveras i buljong/vätska". Numera har uttrycket snarare kommit att betyda "en enkel pastarätt", den italienska husmanskost som fortfarande äts minst en gång om dagen, i stort sett dagligen, som första rätt till lunch eller middag, av stora delar av Italiens befolkning.Stefanos pastaAndra bloggar om: Italien, kapris, lök, oliver, pasta asciutta, penne lisce, Perugia, putanesca, puttanesca, sardeller, tomater, vitlök
1 burk bra konserverade tomater
1/4 - 1/2 hackad gul lök
1 - 2 klyftor vitlök
1 nypa socker
1/2 - 1 dl vatten eller vitt vin
2 - 3 konserverade sardeller
8 - 12 svarta oliver
1 liten grabbnäve kapris i salt
Om tomaterna: Bland de bättre man kan få tag på i Sverige är Muttis konserver. En pastasåstomat ska gärna vara av sorten San Marzano och de bästa sådana anses ofta komma från just San Marzano i Salernotrakten söder om Neapel. På bilden härovan syns en omogen San Marzano i mitt växthus. På okända tomatkonserver kan det vara en antydan om kvalitet om producenten ligger i Salernoområdet och alltså har ett "(SA)" efter adressen eller firmanamnet. Uppdatering: Så behöver det å andra sidan inte alls vara. De kan snarare vara blodsbesudlade. Läs här så får du veta varför.
Om oliverna: Gärna små halvtorkade skrynkliga med koncentrerad olivsmak. Stefano brukade ibland ta med sig oliver hemifrån som var inlagda i olivolja med fänkålsfrön, peperoncini och apelsinskal. Jag minns inte om vi använde dem i såsen, men de var hursomhelst väldigt goda. Måste pröva att lägga in sådana.
Om kaprisen: Innan jag kom till italien hatade jag kapris. Jag trodde att kaprissmak var den där äckliga ättikssmaken som gjorde mammas Biff Lindström oätliga. När jag kom till italien och fick smaka kapris inlagd i salt upptäckte jag en ny smak som har kommit att bli väldigt viktig för mig och som senare ledde till en kaprisjaktsresa till Pantelleria (mera om det en annan gång). Numera finns Zetas kapris i salt att köpa nästan överallt i Sverige. Tyvärr är den inte av någon vidare hög kvalitet och har inte en sådan fin och sofistikerad smak som kapris kan ha.
Om sardellerna: Jag vet inte tillräckligt om sardeller och jag vill lära mig mer. Jag gissar att det finns stora kvalitetsskillnader på inlagda sardeller och att det är svårt att hitta många sorter att jämföra i Sverige. I det här receptet är de en smaksättare som löses upp och försvinner helt och hållet när såsen kokar.
Gör så här:Nu är såsen klar. Kaprisen ska inte koka med utan bara värmas upp, annars förlorar den smak.
- Bryn mycket långsamt den gula löken i olivolja.
- Banka till vitlöken med bredsidan av en kniv, hacka moset och släng ner bland löken.
- Häll ner tomaterna och en halv eller en deciliter vatten eller vitt vin när löken är nästan genomskinlig efter kanske 10 minuter.
- Skruva upp värmen och släng i en nypa socker och sardellerna.
- Låt tomaterna puttra stilla i minst 45 minuter. Det händer någon med en tomatsås efter 40 - 45 minuter som förändrar konsistensen och förstärker smaken. Min gissning är att det har något med nedbrytningen av cellerna i tomatköttet.
- Kläm till oliverna med bredsidan av kniven, för att på enkelt sätt kunna kärna ur dem, och strimla dem grovt. Släng ner dem i såsen.
- Skölj bort saltet från kaprisen. Hacka den grovt och slarvigt och släng ner den i såsen.
- Ta såsen av värmen och rör eventuellt ner lite grand riktigt god olivolja som kryddning. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar.
Pasta ska alltid kokas i stora mängder vatten med massor av salt, en hel näve grovsalt i en sjuliterskastrull är bra.
Blanda ner den knappt färdigkokta pastan i såsen och rör om ordentligt och väl så att såsen kommer åt överallt.
Penne är en pastaform som passar bra till denna sås. På sistone har jag börjat tycka mycket om slät penne, penne lisce. Mina favoritmärken vad gäller torkad pasta är De Cecco och Martelli (finns på Cajsa Warg) fast Barilla funkar också och säkert en massa andra märken som jag aldrig prövat. Fast jag har aldrig träffat på en ätlig svensk torr pasta.
Pastavatten är fettlösande och utmärkt att diska i.
Jag har en tysk vän - J. Jag har för honom flera gånger antytt, på ett överdrivet och påträngande vis, att jag tycker om mat och korv. I fredags på väg till landet gick jag förbi posten och hämtade ut ett mysteriepaket från Tyskland.
1. Min kloka släkting Lotta Ekelund har gjort en dokumentärfilm Heligt Vatten som visas på SVT1 klockan 17.00 nu på måndag den 11 december (repris 13/12 och 15/12).
Filmen är en slags dokumentär som är gjord för att sätta igång diskussioner om den globala vattensituationen. Utgångspunkten är en konflikt i Indien mellan Coca-Colas läskindustri och befolkningen som bor nära deras fabriker. Det går åt mycket vatten till att producera läsk och det är de fattigaste som drabbas när grundvattnet sjunker...
Vanligtvis gör jag numera en dubbel sats, för jag inbillar mig att degkrokarna kommer bättre åt när jag har mer deg i bunken. Då kan man också göra ett dubbelt bröd av halva degen som på den här bilden. Men idag gör jag en enkel sats.
Och ja, jag har också prövat att baka det knådlösa bloggbrödet. Det blev inte så bra för mig, även om det blev vackert. Så här såg det ut.
Jag preparerade brödkorgarna med det i stället för vetemjöl, eftersom det alltid blir mjöl i hela köket när jag borstar mina färdiga bröd för att få fram skorpan. När jag tänker efter så minns jag att de i New York nästan alltid använde majsmjöl av samma anledning för att inte pizzor och bröd skulle fastna någonstans. Det verkar funka fint; bröden gled smidigt ur korgen ner på min pizzaspade och styva iväg in på den heta plåten.
Jag slutar blogga. Tar en paus för att reflektera över mitt eget liv, läget i klasskampen och sambandet däremellan. Pausen kommer att vara någonstans mellan en och jättemånga veckor.Jag hoppas att det inte rör sig om alltför många veckor, för hans blogg har präglats av en klarsynthet i analysen som varit ett stort stöd i det träsk av vinklade nyheter som svensk media utgör. När jag har varit som allra mest uppgiven och trött på den ensidiga nyhetsrapporteringen har Ali ofta kunnat visa på ett helt annat perspektiv, som ibland har återgett mig tron på att förändring är möjlig.
Idag har sidfläsket legat och rimmats i saltlag i två dygn, enligt Jens Linders recept. Dags att smaka. Köttet hade fått en ganska grå färg. Det gör inte så mycket, men jag undrar om det var för lite salpeter? Det var ganska salt, så det ska verkligen inte ligga längre i saltlagen. Jag stekte det och åt med kokt potatis & löksås till lunch. Mums. Smaken var god och starkare än hos köpefläsk.
Arrgh! I går kväll upptäckte jag lite vitt mögel på kanten av surdegsburken när jag försökte få L att känna hur gott rågsuren luktar. Lyckligtvis fick jag upp den ur burken utan att komma åt möglet och lade över den i ett glas. Jag matade den och nu ser den ut att må strålande. Se så vacker den är. Jag har haft i gång den i över ett år och jag vill inte förlora den. 
Ibland läser man att man bara kan ha en surdeg i kylen i en vecka, men jag har haft den där mycket längre än så, utan några problem att väcka den när jag tar den ur kylen. Efter ett par dagars matning bubblar den så fint igen. I morgon eller i övermorgon blir det nya rågbröd.
I går morse lade jag den ena julskinkan från den halva grisen som vi köpte på Åby Gård i saltlag, så att den ska bli rimmad till jul. Jag använder mig av receptet i Jens Linders Det glömda köket, liksom tydligen även herr Kanonmat tänker försöka. Likaså lade jag två bitar sidfläsk i lag enligt Linders recept och en fläsklägg dessutom.
Jens Linders bok beskriver alltså metoder som inte längre används i hemmen, för att bevara livsmedel, sådana metoder som idag snarare förknippas med smak än med konservering. Kapitlen har namn som Torka, Grava, Rimma, Röka, Stoppa korv, Marinera, Syra och Luta.
I kväll lagade jag till några av gårdagens korvar och serverade med en gul-, trumpet- och trattkantarellrisotto och en skiva av mitt surdegsbröd, och det blev tillräckligt gott. Jag är väldigt nöjd med kryddningen av korven. Konsistensen kunde varit något grövre ändå. Bra vintermat.
