söndag 30 september 2007

Dagens skörd


(Skit också, kameran i den nya telefonen är mycket sämre än i den gamla!)


Andra bloggar om: , , , ,

tisdag 25 september 2007

Sojabohnen sosse (pikante saus)


När jag gick från Fine Food slängde snälla Anders till mig en konserv.
- Kort datum, men det spelar väl ingen roll för sån där fermenterad bönsås är ungefär som surströmming.


Kära läsare, tala om för mig vad jag kan göra med den här burken kinesiska fermenterade sojabönor!


Andra bloggar om: , , , ,

måndag 24 september 2007

Buffelmozzarella direkt från Neapel

Jag var helt enkelt tvungen att testa den hyperfärska mozzarellan på buffelmjölk som kommer med flyget från Neapel varje (?) fredag till Finefood.


Jo, det är så riktig mozzarella ska smaka. Mycket smak, mycket gott, mycket mejeri. Har du aldrig smakat så bör du göra det för att få en referens. 41 kr/hg. Prisvärdheten beror på hur det ser ut i din plånbok. I min är det rätt tomt.

För övrigt verkar inte min peppar sälja något vidare bra.


Andra bloggar om: , , ,

söndag 23 september 2007

Opera på Rivieran och Bobs hallonsylt på tröjan

L gästbloggar:

Äntligen söndag! Söndag är julafton. Jag kan utan dåligt samvetete säga: Vill inte. Orkar inte. Har ingen lust! För det är söndag, den underbara lat-dagen och den har varit särskilt uppskattad efter den här veckans fullmatade kvälllar. I torsdags berättade jag för min kompis Elisabet, medan vi tog ett glas vin i pausen av genrepet av av Folkoperans uppsättning av Zara, att jag sett genrepet på av Rivierans Guldgossar på Cirkus kvällen innan. Elisabet blev entusiastisk. -Skriv en recension om båda föreställningarna! Det är faktiskt inte så absurt som den låter. De kritiker, som till exempel recenserar barnteater, får ofta slå i hop två recensioner till en. (Chefsredaktörernas argument lyder att det var ju två premiärer samma vecka). Men ändå är det ju helt otänkbart! Det är liksom inte riktigt comme il faut att nämna den fina operauppsättningen i samma text som den glammiga privatteateruppsättningen. Men jo, jo, jo! Vad härligt att få skriva om Robert Gustafssons sol-och-vårare i kalsonger i flabb-komedin i samma andetag som ståtliga Zara sjunger en duett med Goebbels!

Elisabet fortsatte och tyckte även att jag kunde skriva både om de urusla oliverna, smaksatta med kanel och apelsin (urgh), som jag i hunger beställde på Folkoperans bar för 53 kronor och den grillade korven som jag i en större desperation efteråt köpte på Hornsgatan. Jag började omedelbart skriva en text i huvudet om kocken som efter en charter till Agadir drabbats av den stora kanelinspirationen och samtidigt väva in de roliga killarna (från Marocko?) som serverade mig en grillad korv för betydligt mer prisvärda 18 kronor på korvmojjen.

Vad som egentligen var mer opassande denna kväll var dock inte en dubbelrecension eller Folkoperans bars ockerpris för oätliga oliver utan att Elisabet och jag gick i pausen. Det händer aldrig. Men den här kvällen tyckte vi att gräset ändå verkade grönare på andra sidan. Det kanske inte var så moget eller väluppfostrat. (Men kraven är så stora efter att man har fyllt sex år och växer liksom hela tiden).

Efter ett sms och en textinbjudan åkte vi till Liljevalchs förhandsvisning av utställningen av Carlsund. Vi flockades bland de vanliga gratisdrickarna och kulturentusiasterna. Jag, som fortfarande var hungrig, höll mig nära borden med mat på. Alla gästerna serverades pajer från Blå Porten. En varmrättspaj med chevre, rödlök och spenat, som jag lyckades komma över tre stycken av och en paj med sylt och maräng. Kakpajen var fylld med en deciliter av Bobs hallonsylt och det söta arrangemanget bjöd på en ketchupeffekt. Medan jag pratade med en intendent, prydd i en jättelik sidenslips med rosa ränder, tog jag en försiktig tugga. Hela syltfyllningen for ut och bjöd på en generös splattereffekt.


Intendenten minglade vidare och jag hämtade en hög nödservietter och frågade artigt vad det nu var som tjejen från cateringfirman studerade. Och tänkte att jag skulle stannat vid korvkiosken. Både i verkligheten och i texten. Där var allting så roligt. Där var det fortfarande möjligt för Robert Gustafsson att kliva in i kiosken och sjunga ’Vill du se en stjärna’ tillsammans med Muhammed från Bredäng. Jag tuggade vidare och spanade in en sjuttioårig kvinna i glansig jacka med axelvaddar, virkad mössa med en tygros på ena sidan och sotiga ögonlock som ställde upp sig i en osannolik pose framför en ung man med kamera. För hennes skull var det värt resan ut till Djurgården. Hennes hopp och önskan att bli sedd var oslagbar! Och med ens föll allting på plats: Palmerna på Rivieran i grillen på Hornsgatan med Zara, som lite halvpackad hängde på en ung konstnärsslyngel och över spisen stod en kock i kockmössa, som sjöng en aria och samtidigt prövade ut en blandning av hallon och spiskummin. Och just en sådan vecka, en sådan blandning kan jag varmt rekommendera. En mix av en opera-fars med vernissage rödtjut, varmkorv och tvåhundra tavlor av Carlsund!


Andra bloggar om: , , , , ,

Rillettes (de Tours)

Igår stod jag framför köttdisken i Söderhallarna och handlade fläskkött när plötsligt Isobel uppenbarade sig, med barnvagn och man. Hon frågade vad som var på gång och jag svarade - Rillettes! Jag såg hur det glänste till på ett socialistiskt sätt i hennes ögon och hon suckade längtansfullt, men sedan undslapp sig hennes liberala mun ett - Åååh, när hon insåg at hon inte skulle få någon rillettes i helgen. Hon fick nöja sig med ett par kalvkotletter att tillaga i ABU-röken. Så kan det gå när man inte gör en veckomeny.

Nåväl, jag blev inspirerad av Anthony Bourdains franska kök, men jag litar inte på hans recept. Jag tycker han är oklar och luddig i beskrivningarna, förutom fånig i tonen, så jag letade vidare. Recepten varierar väldigt mycket. Ett lagom tydligt hittade jag i Larousse Gastronomique som också får stå för själva definitionen:
A preparation of pork, rabbit, goose or poultry meat cooked in lard, then pounded to a smooth paste, potted and served as cold hors d'oeuvre.
Längre beskrivningar finns på engelska och svenska Wikipedia.

I köttdisken bestämde jag mig till slut för att köpa en halv bogbladsstek (äntligen något vettigt att göra av den styckdelen) och ett knappt halvkilo färskt sidfläsk, samt lite mindre svinspäck utifall att köttet inte skulle vara tillräckligt fett. Jag separerade fett och ben från köttet, lade fettbitarna grovhackade underst i grytan, därpå benet och sedan köttet skuret i tärningar. Och så hackade jag lite späck och klämde ner för att försäkra mig om tillräcklig fetthalt.


Därpå hällde jag på vatten (som de hade missat i receptet) så att det knappt täckte, och sänkte ner en tesil med 14 svartpepparkorn, två kryddnejlikor, en timjankvist och ett stort salviablad. Saltade enligt receptet med en tsk salt per kilo kött och satte det hela att småputtra i 6 timmar. När sex timmar hade gått var jag inte riktigt nöjd med fettets sönderfall, så jag satte för säkerhets skull in grytan i ugnen på 80 grader över natten.


I morse tog jag upp kött, fett och ben ur grytan och medans jag pillade sönder köttet och mosade fettet så lät jag spadet i grytan koka ihop. Jag smakade av köttröran med ytterligare salt och fin svartpeppar och stjälpte ner den i grytan när den kokat ihop godtyckligt nog, och rörde ihop det hela till en ganska jämn smet som jag fyllde glas och burkar med.


Orolig för att inte tillräckligt med fett skulle flyta upp till ytan och försegla behållarna så smälte jag lite till grisspäck och hällde överst i de kärl jag inte kommer att äta upp den här veckan.


Bourdain skriver att man sedan ska vänta tre dagar innan man får äta smörjan. Jag kunde inte låta bli att grilla ett par skivor vetesurdegsbröd i ugnen och bre med ljummen rillettes. Ganska smord kände man sig, åtminstone kring munnen, i munhålan, längs matstrupen och ner i magen. Smaken var lite som helstekt gris eller porchetta, fast konsistensen var så len, så len. Och smaken var så djup och intensiv att den satt kvar i käften i flera timmar. Stort utrymme för variation finns. Det blir spännande att se hur den är om tre dagar.



Andra bloggar om: , , , ,

Att sila myggögon...

Läser i Mat på hjärnan - Om ätandets psykologi, Legenda, Stockholm 1989:
I vissa delar av Ostasien vaskar man fladdermusens avföring för att få fram myggögon, vilka passerar oförstörda genom fladdermusens tarmar. Myggögonen betraktas som en läckerhet i vissa rätter.
Har någon av mina läsare ätit myggögon?


Andra bloggar om: , ,

lördag 22 september 2007

Klargörande diagram

Jag behöver inte förklara det här, för det har Ali redan gjort. Och hursomhelst, det här är ett självförklarande diagram taget direkt från regeringens budget:


Andra bloggar om: , , , ,

fredag 21 september 2007

Brödbloggstips

Jag måste få tipsa om brödbloggaren Martin. Hans passionerade intresse för bröd och bakning smittar verkligen av sig och de snygga bilderna inspirerar. Han är seriös, han går på surdegskurs på Saltå kvarn, han tänker öppna bageri när han lärt sig nog. Gör han det så öppnar jag också ett.

Jag har just slängt in ett par vetesurdegsbröd i ugnen efter att ha inspirerats av hans sidor.


Andra bloggar om: , , ,

torsdag 20 september 2007

Vetrinären gästbloggar:
Så här kan man göra äppelmos

Läs hela instruktionen innan ni börjar

Finn en gammal äppelträdgård
plocka några halvkassar äpplen
på hösten
Klyv dom
Värm dom i vatten tills
dom mjuknar
Sök i garderoben efter
den gamla Assistenten
Gör mos
Värm ihop med lite socker
2-4 kg på 20 liter
Låt svalna
Fyll på frysburkar
med täta lock
Svala småburkarna ytterligare
Frys





Andra bloggar om: , , ,

onsdag 19 september 2007

Orionteaterns kreativa marknadsföring

Orionteaterns iscensättning av Fredrik Strages Fans i regi av Stina Oscarson sågas i DN:
"Regissören Stina Oscarson måste ha insett att boken inte är rakt av lämpad för scenen. Därför har hon lagt till rent teatrala inslag: tjejgrupp som härmar ABBA i "Waterloo"; småbarn som vill bli idoler. Det senare är riktigt obehagligt, då verkliga småbarn uppträder. Publiken jublar, men skrattar också åt dem. Deras scen kommer direkt efter ett inslag om rättegången mot Michael Jackson. Om det är tänkt som en kritisk parallell, faller tyvärr kritiken för utnyttjande av barn tyngst mot Orionteatern."
Orionteatern koncentrerar det hela i sin marknadsföring till:
"Publiken jublar" (DN)

Andra bloggar om: , , , ,

Gudmundson slirar i sina egna spyor

Den titeln inbjuder minsann inte till någon konstruktiv dialog! Det gör inte heller Per Gudmundson i SvD. I sin osammanhängande spya pådyvlar han Vänsterpartiet en "skev demokratisyn" och försöker framställa de 52 olika organisationer som tillsammans demonstrerade och protesterade mot till exempel
”attackerna på a-kassan”, ”sveken mot de arbetslösa”, ”hoten mot strejkrätten” och (håll i er nu!) ”massakern på kommunala skolor”
som att de deltog i ett odemokratiskt och våldsförhärligande "idéutbyte". Argumentationen pendlar mellan obegriplig och oförskämd.

I själva verket handlade det om åtminstone 5 000 individer, tillhörande eller fristående från en bred samling organistationer, som samlades för att protestera mot regeringens pågående systemskifte. Vad Gudmundson dessutom inte har uppmärksammat, och som jag djupt beklagar, var att varken Vänsterpartiet centralt eller Stockholmsdistriktet, varken SAP eller LO, ställde sig bakom manifestationen. Ändå var naturligtvis en mängd vänsterpartister på plats.

Är det den tydliga och starka enigheten i protesten mot regeringens politik, trots skillnaderna i ideologisk och politisk bakgrund hos de deltagande organisationerna, som så skrämmer Gudmundson? Eller är det bara den vanliga svartmålningen och guilt-by-association-propagandan?

The Badlands Hyena skriver lite roligare än jag om det hela.


Andra bloggar om: , , ,

tisdag 18 september 2007

Ali sammanfattar yttrandefrihetsläget

Någon gång ibland måste man få göra en sådan här tråkig hänvisningsblogg.

Sitt inte här och leta efter högrevs- och limoncelloinformation, klicka vidare till Ali och läs om något väsentligare i stället!


Andra bloggar om: , ,

måndag 17 september 2007

Fräschare, trendigare och mer mångsidiga än någonsin

Men det är väl fortfarande samma gamla Kanarieöar, eller?


I morgon är det stor demonstration mot regeringen med start klockan 18 på Sergels torg i Stockholm under parollerna
  • Ett år räcker!
  • Mot högerpolitiken - för rättvisa och solidaritet!
  • För gemensam välfärd!

Notera även att Aron Etzler, Flammans chefredaktör har börjat blogga!


Andra bloggar om: , , ,

Skuggtävlingens rätta svar


Ett knippe chili som hänger på tork, var det rätta svaret på skuggtävlingen. Mer exakt, ett gäng Guajillo, Mulato Isleno, Cascabel, Pasilla och Ancho. Ingen gissade rätt. Jag är besviken.

Torkningen går lite för långsamt i rumstemperatur, så jag har haft dem på lägsta värme i torkskåpet också. Jag skulle gärna vilja ha en torkmaskin. Guajillo har jag redan testat att göra pulver av, det blev illrött, fruktigt och lagom starkt.


Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag 16 september 2007

Den glömda trädgården

L gästbloggar:


Varför är det fortfarande så spännande att hitta en ödetomt? Precis som när jag var barn blir jag än i dag alldeldes pirrig av upptäckten och tycker mig träda in i en hemlig värld. När jag var barn hade gamla vindar och övergivna hus och trädgårdar en ofattbar lockelse. Det är likadant nu. En gammal trädgård där jag kan leta i vildvuxna land, undersöka resterna av en husgrund och fynda i rabatten tar fram den sjuåriga detektiven i mig. Förra helgen gjorde K och jag en liten utflykt. Bilen gungade fram på en skogsväg ända tills den tog slut och vi med ens befann oss på en större ödetomt. Vi klev ur bilen och gick runt på upptäcktsfärd. Trädgården hade högväxt gräs och sju vackra plommonträd fulla av gyllene frukter. Flera av träden kunde lika gärna stått i Mississippis träskmarker. De såg trassligt uråldriga ut och runt dessa sydstatsträd och tomten fanns en ring av mörka, gamla granar. Vi åkte tillbaka hem med bilen och återvände raskt till tomten med en stege och en liten fiskhåv. Det var extraroligt att plocka frukten när träden inte var våra egna. Ja, jo, vi sköter våra odlingar och träd lite styvmoderligt ibland. Vi har sett på äppelträden vars frukt vi inte plockat och har fått ett styng av dåligt samvete. Men har såklart ändå blivit urförbannade när vi upptäckt att älgen varit framme och pallat alla äpplen utom ett! För visst hade vi ju ändå tänkt göra något åt dem. Mos, pajer och chutney. Men de här plommonen behandlades som dyrbarheter. När vi kom tillbaka till stan satte jag genast igång med att frysa in hälften av dem (de fryses i urkärnade halvor enligt Anna Bergströms tips). Resten gjorde jag sylt på. I morse öppnade vi en av burkarna och bredde på smörgåsarna. Utanför fönstret var vädret tungt grått och bistert. Det kändes som jag sög i mig sensommarens sista sötma. En burk med den gyllenrosa sylten sparas till en bitande kall och vit vinterdag.

Andra bloggar om: , ,

måndag 10 september 2007

Rasister får stöd av Moderaterna i Farstas stadsdelsnämnd

Den 25 augusti blev den antirasistiska konserten som Ung Vänster arrangerade i Farsta avbruten då maskerade nazister misshandlade besökare och arrangörer. Flera personer fick föras till sjukhus.

Vänsterpartiet bjöd genom stadsdelsnämnden in alla partier att gemensamt ta avstånd från nazisternas aktion genom ett arrangemang påföljande lördag i Farsta. Då skulle konserten avslutas, som en manifestation för att visa att den antirasistiska rörelsen inte böjer sig för våld och hot.

Endast socialdemokraterna visade intresse för att delta.

Arne Fredholm (m) påstår i mejl att Ung Vänster själva använder sig av våld och menar att Vänsterpartiet och Ung Vänster hör till gruppen "knäppgökar och antidemokrater".

Roland Bjurström (m) menar att Ung Vänster står för en "inverterad rasism" (vad nu detta kan betyda) och avböjer vår inbjudan eftersom vi kommunister dödade 60 miljoner i Sovjet.

Det är alltså den här typen av nazi-anstrukna och obildade moderater som sitter och styr över lokalpolitiken i våra stadsdelsnämnder. Jag är äcklad. Den där typen av uttalanden är inte acceptabla. Vad ska vi göra åt det?

Uppdatering: Nu skriver Arbetaren om saken och citerar mer ur den skrämmande epostkorrespondansen.


Andra bloggar om: , , , , ,

En perfekt kombination

Så får jag statistiskt bekräftat vilken optimal kombination ämnena mat och politik är att blogga om. Se så perfekt de kompletterar varandra under veckans gång.


Och den komplementära distributionen över dygnet kan knappast bli mer fulländad.


Kombinera detta med en explosion i intresse för de båda termerna under det senaste året och resultatet kan bara stavas succé.


Det mest förvånande är väl att folk är så intresserade av politik på söndagar.

Hitta dina egna trender på Compare Stuff.

Andra bloggar om:

lördag 8 september 2007

Kamrat smörsopp

Varje år försöker jag lära mig minst en ny svamp att känna igen och plocka i skogen. Varje år glömmer jag bort någon som jag kunde tidigare. Det är ungefär samma sak med fåglarna. Idag fick jag lära mig nötskrikans kräkskrikiga läte, men en annan fågel i skogen fick L påminna mig om vad det var för en sort, trots att jag ju egentligen visste. Riskor och kremlor börjar jag ge upp om, för de enkla knepen för att känna igen de ätliga sorterna glömmer jag varje år. Det är roligt att lära sig nytt, men det tråkigt att man glömmer bort det man trodde man visste.

Kamrat smörsopp, min nya vän, rensad och orensad.

Hursomhelst så har jag idag fått en ny vän i smörsoppen, Suillus luteus. Vilken trevlig svamp! Den växer i grupper och gärna på socialistisk mark tydligen för vi hittade en del på tomten men ingen annanstans. Oangripen och lättrensad, bara att skära av jorden på foten, ta bort hyllet och dra av den läderartade hatthuden.

Jag stekte dem med två fina fasta stensoppar och ett fåtal kantareller och trattkantareller, hällde på vispgrädde och kokade sakta ihop och blandade med penne rigate. Sublimt! Jag överger nu min kärlek till kantarellerna och förstår varför italienarna och fransmännen i allmänhet håller sopparna högre. Direkt efter lunchen gick vi ut för att jaga mer, hittade en del och lite strävsoppar, men mest kantareller, tyvärr.


Jag har bara en svampbok och den vill jag gärna rekommendera, det är Pelle Holmbergs och Hans Marklunds Nya svampboken. Det som är bra med den är att den bara tar upp matsvampar och de svampar som de specifika matsvamparna kan förväxlas med. Det gör att man känner sig trygg att pröva nya svampar om deras beskrivning stämmer överens med matsvamparna i boken och inte med förväxlingssvamparna som presenteras bredvid.

Middagen blev inte mycket sämre, med en bra insalata caprese, d.v.s. skivade supertomater direkt från växthuset med skivad buffelmozzarella och några basilikablad. Till det färsk stekt salsiccia på en bädd av svarta bönor.



Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

tisdag 4 september 2007

Skuggtävling

Vad är det som kastar denna skugga mot min vägg? Den som gissar rätt vinner en tredjedel. Eller kanske hälften.

Kollektivt minnande och tidsandans krumbukter

Ett år tidigare än jag hade förväntat mig har striden om beskrivningen av det sena 60-talet och det tidiga 70-talet satt igång på allvar.

Idag talar folk om det första avsnittet av Upp till kamp, högerpressen försöker dribbla bort korten genom att utan referenser tillskriva vänstern en korkad historieskrivning, och högerregeringen har nyligen gett Propagandamyndigheten i uppdrag att skriva vänsterns historia i skolboksform. Jag ser fram emot fortsättningen på Upp till kamp, trots att jag efter första avsnittet irriterar mig på den usla ljudkvaliteten och de språkliga anakronismerna. Jag tror att det är rätt väg att skildra den tiden genom att gestalta flera personers skilda och unika erfarenheter. Möjligen kan man från Per Gudmundsons hyllande ledarartikel ana och frukta att serien kommer att utmynna i skygglappad sektbeskrivande plakatdramatik.

I dagarna kommer Gunila Ambjörnssons bok Tidsandans krumbukter ut. Även hon försöker skildra en tid utifrån individers erfarenheter, men genom att samtala med personer som erfarit tiden, i stället för att gestalta efter eget huvud. I boken samtalar Gunila med ett urval personer från hennes egen umgängeskrets på sextiotalet, om den tidsanda som då rådde och om deras eventuella politiska engagemang. Var och en av vännerna har också fått inleda med en text som beskriver deras bakgrund och förklarar varifrån de kom när de hamnade i den här kretsen i Göteborg. Gunila tar sedan ett steg till och intervjuar barn till vännerna om hur de ser på den här perioden och hur de förhåller sig till de frågor som engagerade deras föräldrar.

Jag är ett av de barnen och jag fick ett par exemplar av boken för någon månad sedan. Även om jag framstår som lite barnslig så vill jag inte ändra något som står i mitt kapitel. Men det är bokens helhet som är intressant. Det är fascinerande att läsa de olika svaren som ges på de frågor som upprepas med omskrivningar i de flesta kapitel. Det är spännande att läsa de nya insikter som uppstår när de olika generationernas beskrivningar ställs mot varandra. Till exempel så observerar Anna Mannheimer att det i Carin Mannheimers vänkrets aldrig talades om det personliga utan bara om de samhälleliga eller politiska frågorna, och att det i hennes egna kretsar idag är precis tvärtom; man samtalar bara om det personliga privata livet, aldrig om de politiska frågorna, samhället och världen.


En bild växer också fram av hur oerhört lätt den generationen hade det; en generation som aldrig behövde oroa sig för arbetslöshet, som inte hade några problem att hitta resurser eller utrymme för politiskt, pedagogiskt och kreativt arbete. Och den tid som idag företrädesvis utmålas som trångsynt och sekteristisk framstår, när man lyssnar på dessa röster, i själva verket som livlig, öppen och kreativ med en idébredd och heterogenitet i debatten som överhuvudtaget inte förekommer i dag.

Inget av det här har Lena Andersson märkt, framgår det av den för henne förvånansvärt oanalytiska och tendensiösa anmälan av boken som publicerades i SvD häromdagen. Jag har svårt att begripa hur hon bara kan se likformighet där jag läser om skilda liv, olika bakgrunder, varierande engagemang och åsikter, förvisso i den ram som tidsandan utgör, men likväl med en stor variation. På oklara grunder antyder hon att de medverkande i boken förtiger skamliga politiska ställningstaganden som hon inte vidare anser sig behöva specificera. Ett snuskigt beteende helt förenligt med denna vår egen tidsanda.

Lena Andersson börjar sin recension med att ifrågasätta om man kan minnas i grupp. Jag vill därför rekommendera boken Collective Remembering i vilken nu 18 år gamla idéer om kollektivt minnande som en social aktivitet står i stark och spännande kontrast mot tidigare dominerande teorier om minnande som en individuell process. De teorierna kan vara bra att ha i åtanke när vi nu ska förhandla oss fram till vad det var som egentligen hände då - för 40 år sedan.


(Anders Ehnmarks anmälan av boken i Expressen och Ragnar Strömbergs i GP.)

Andra bloggar om: , , , , , , ,