Jag trodde att jag var tidig, men på Gotland har man tydligen redan börjat skörda och sälja och äta upp sparrisen.
Och på Österlen började man skörda så smått i lördags.
Man ska kanske inte mäta sig själv med sparrislängden, men någon gång kunde man väl få vara först. Eller längst, menar jag. Eller unikast. Säkert blommar redan kaprisen på Bergianska...
Får väl börja tugga ogräs som de här tre för att primörutmärka mig. Nästa år ska jag tappa björkarna på sav och göra trollvin. Först!
Andra bloggar om: sparris, primörer, ogräs, barnsligheter
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Björksav! Det verkar så spännande, läste om det i Lilla huset på prärien när jag var liten, men jag har aldrig prövat det. Lovar att vänta till efter att du har gjort det! Å andra sidan så är du ju inte först med det heller efter som de gjorde det i de böckerna! Du var ju först i den svenska matbloggsvärden att göra socialistisk salami!
SvaraRaderaNä, nu gnäller du, tycker jag...
SvaraRaderaSkoja. Klar det är uselt att sparrisarna är sega.
Hur ska du kompensera det på kort sikt?
Louise: Vad menar du har det gjorts socialistisk salami utanför Sverige!? Nä, en google-sökning tyder inte på det.
SvaraRaderaHanna: Ja, vad är det här egentligen, medelklassens rädsla för medelmåttighet?
På kort tid ska jag kompensera det genom att sova ovanpå potatislandet och leda all utandningsluft mot krusbärsbuskarna. Eller släppa prestigen och ta fasta på vad Sanna skriver: Odling är misslyckandets konst.
Nej egentligen menade jag att du var den första svenska matbloggen som gjorde salami, men sen blev jag lite osäker och tänkte att det vet jag ju inte, så då klämde jag in socialistisk också för att vara på den säkra sidan:)
SvaraRaderaMen jag lider av samma fåniga känsla av att vilja vara först, eller speciell. Det är jobbigt!
Yum yum yum... jag ska till Gotland i början av maj... Jag gillar sparris väldigt mycket :).
SvaraRadera