torsdag 10 november 2011

tisdag 25 oktober 2011

Hoppa hage

Tre veckor efter Veras grisning fick Marzena sin kull på åtta kultingar. En låg död i halmen där hon hade legat så jag tror att den klämdes ihjäl. Till skillnad från Vera så boade Marzena i två dygn innan grisningen och byggde upp en jättesäng, nästan som ett fågelbo där kultingarna ligger högst upp i en gryta.

Det var inga problem med att ha dem i samma hage. Vera och hennes kultingar visade ganska mycket hänsyn och Marzena jagade bort dem när de inte gjorde det. Men som hon alltid har varit en mer känslosam gris så verkar hon också vara en mer känslosam sugga mot sina kultingar, ibland närmre dem och ibland mer fjär mot dem.

Kultingarna växer fort, obegripligt fort, se här skillnaden på 24 dagar.



Jürgen har gått ensam i en mindre hage sedan någon gång i somras. Den har blivit helt uppbökad och gyttjig så i helgen bestämde vi oss för att försöka få in honom till resten av familjen. Han blev lite spattig när han kom ut under ekarna och kunde ta för sig av ekollonen som han sett falla hela dagarna under hösten, men efter ett tag fick vi honom dit vi ville. Han har försökt kurtisera sina suggor sedan dess, framför allt Vera. Hon som har blivit så mager av diandet uppskattar inte uppvaktningen utan försöker ta sig undan hans kluckande och puffande.

Men det är roligt att se allihop gå tillsammans i hagen.


Deras hage är nästan helt uppbökad nu så jag har hägnat en ny som sträcker sig ända ner till landsvägen.


Jag öppnade upp eltråden så att de kunde gå in i hagen redan i söndags, men bara kultingarna vågade sig in någon meter. Så stark är deras föreställning om var eltrådarna går att de inte vågar sig ut genom en öppning trots att de inte får någon stöt.


Men idag lockade jag dem med ett gigantiskt stånd mangold från kökslandet. Det var tydligen det godaste de någonsin ätit för de blev alldeles vilda och struntade i sina elstängselföreställningar. Och när de väl fattade så blev de överlyckliga över allt nytt bete. De gick inte tillbaka in i gamla hagen ens när jag kom med kvällsmålet gröpe till foderplattan.


Jürgen sprang nästan ända ner till landsvägen och tre kultingar följde i hans och traktorns spår.




Jag ser fortfarande Vera, Marzena och Jürgen där ute i skymningen bortom björkarna när jag sitter och skriver det här i soffan i salongen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag 23 september 2011

Kultingliv

Kultingarna växer. Det kanske kan vara kul att se vad man kan förvänta sig om man har egna djur som ska grisa för första gången. Här är kultingarna 19 dagar gamla. De är fulla av energi, springer snabbt genom hagen och har en bitig fysionomi.

Vera betar massor och bökar och hon är inte särskilt intresserad av grisfodret. Jag funderar över riktigheten i föreningen Landtsvinets åsikter om foder för Linderödssvin. Kanske har de rätt. I varje fall tycks Vera instämma.

Nu lutar vi oss tillbaka och njuter av de små gulliga korvarna.







Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 18 september 2011

Råvaran anländer

För fjorton dagar sedan grisade gyltan Vera till slut. Hon hade boat energiskt sedan dagen innan och burit halm och gräs från hagen in i den ena kätten för att bädda ett bo med vallar runt sig.



När vi kom ut till henne på söndag eftermiddag så hade två kultingar redan kommit. De väger inte mer än ett drygt kilo men de är fullt utvecklade och söker sig genast till en spene.



Sedan ploppade det ut fyra stycken till. Två har röd päls med svarta fläckar som galten Jürgen, fyra har vit päls med svarta fläckar som Vera. Vi har inte undersökt könen så noga, men åtminstone tre är hanar. Det hade varit enklare om det bara hade varit honor, med tanke på kastraktionsfrågan. Men min intention är att pröva den så kallade vaccinering mot galtlukt som Jordbruksverket förespråkar.

Linderödssvin är kända för sina välbevarade modersinstinkter och Vera genomförde grisningen utan några som helst problem. Den enda assistans vi gav henne var att flytta ett par av kultingarna till juvret när de var på väg åt helt fel håll. Jag hade oroat mig för att hon skulle ligga ihjäl någon eller bli aggressiv mot dem, vilket inte är ovanligt i konventionell grishållning, men hon var mycket försiktig och uppmärksam hela tiden.

Hennes syster Marzena höll sig undan och fortsatte att inte göra väsen av sig de påföljande dagarna. Hon gjorde intryck av att vara väldigt hänsynsfull och systerlig, gjorde inte ens några försök att stjäla Veras mat.

Kultingarna växer oerhört snabbt, redan efter 4-5 dagar såg jag dem provsmaka Veras gröpe som vi serverade henne i kätten, och den femte eller sjätte dagen gick de ut i hagen allihopa.



Nu går de ut i hagen allt oftare och Marzena är inte alltid lika gullig. Ibland är hon aggressiv mot de små och Vera får gå emellan och samla ihop dem och springa iväg. Men allt har gått bra så här långt. De små antingen sover eller busar runt som hundvalpar. De går i en liten flock med Vera och utforskar hela hagen.

Vera är konstigt nog mycket mindre intresserad av att äta gröpe och bökar i stället mycket mer i jorden och betar gräs, klöver och maskrosblad. Den ökade fodergiva som rekommenderas för vanliga suggor efter grisning är omöjlig att få i henne. I morse var det som om hon visade kultingarna hur man bökar upp en grässvål.



De första av dessa små ska bli charkuterier om åtta månader. Det är inte så svårt som jag hade trott att tänka på det, trots att de är så söta och roliga. Jag tror att det beror på att jag har varit inställd på det ända sedan vi skaffade Vera och Marzena. Grisarna är inte sällskapsdjur, vi har dem för att de ska bli råvara till min charkuteriproduktion. Naturligtvis kommer vi inte att döpa kultingarna, men de ska få ett så bra liv som möjligt fram till slakt. De ska få leva ut sina instinkter och böka och springa fritt, inte bara för att de är värda det som djur utan också för att jag är övertygad om att köttet kommer att smaka bättre sedan.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 5 april 2011

Hoppsan! Erratalista till Korv - Den godaste korven stoppar du själv

Igår upptäckte jag ett fel i min bok för första gången sedan den gick till tryck. Om det dyker upp fler fel så korrigerar jag dem här efterhand när jag får kännedom om dem.

Sidan 104. Recept på Falukorv. 2,5 g gul lök ska vara 12,5 g.

Sidan 29. Recept på nitratsalt. 40 g salpeter ska vara 15 g salpeter.

Jag borde ha kontrollräknat hur mycket salpeter det blev per kilo korvsmet. Den tillåtna mängden salpeter (nitrat) per kilo regleras på EU-nivå för kommersiellt tillverkad korv. Lagen finns här. För de flesta lufttorkade korvar är gränsen satt till 300 mg/kg. Om man följer det felaktiga receptet på nitratsalt i boken så blir tillsatsen i den sista korven i boken - salami finocchiona - störst och hamnar på 600 mg/kg.

Det är knappast någon hälsorisk för en vuxen människa att äta korven om man inte äter den i enorma mängder, men man kanske inte bör mata barn med den. Till inlagd sill får man tillsätta 500 mg/kg vilket visar att det snarare är risken för botulism (som är större i fiskprodukter) än hälsoaspekterna som avgör hur stor den tillåtna mängden är. För värmebehandlad korv är gränsen satt till 150 mg/kg. Om man använder 15 g salpeter per 2 kg salt blir mängden salpeter 150 mg/kg i isterbanden och 225 mg/kg i salami finocchiona. Det är mer lagom.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 3 april 2011

Vårconfit i hagen

Det ångar om den feta lerjorden i grishagen idag. I dimma och regn och åtta graders värme smälter snön allt snabbare och grisarna får äntligen böka hur mycket de vill. Smältvattnet vet inte riktigt vart det ska ta vägen. Jag hör kvickrotens rötter slitas av när jag går förbi därute.

Nu är de tre tillsammans. Jürgens kurtis med gyltorna i stallet för tre veckor sedan ledde inte till någon dräktighet. För en vecka sedan gav vi honom en egen liten hage till slut, men bara några dagar senare började Vera ställa sig och glo på honom och säga märkliga ljud och han blev stirrigare och stirrigare, så i fredags ledde vi över honom till flickornas hage. Omedelbart påbörjades kopulerandet och nu har de hållit på i tre dagar. Det ångar.

Och ibland blir det lite rörigt.



Jag kan försäkra er att han når fram dit han ska trots sin litenhet. Sex tycks vara hans forte och han ser bättre ut för varje dag som går.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 9 mars 2011

Smaklös marknadsföring

Kan man skriva en copy-text på 30 sekunder och publicera utan att läsa igenom den? Tydligen. Så här ser det ut i pressmeddelandet för Fages fyra nya fettfria yoghurtar.


Och den marknadsförare som tror att jag skulle skriva någonting positivt om en produkt helt utan fett har en skruv lös.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 1 mars 2011

Helgsysselsättning

I förra veckan rymde Vera och Marzena igen. Grannarna ringde och var lite upprörda. De har hästar och hästar är ofta rädda för grisar. Jag sprang ut och hämtade en hink med gröpe och fick snart in dem i hagen. Men en stund senare var de ute igen och jag fick G-E:s hjälp att få in dem i en box i stallet bredvid Jürgens box.

Det visade sig att det inte var ström i eltråden. Den var översnöad på flera ställen och tyngden från snön hade gjort brott i metalltrådarna. De gånger som grisarna har rymt så har det alltid varit under en kombination av förutsättningarna dåligt med ström i tråden, brunst, kyla och kanske hunger. Man lär sig efterhand, men grisarna blir också större och större. Som så ofta så handlade den här helgen om att ordna för djuren. När eltråden var fixad försökte vi med grannar och vänners hjälp få ut gyltorna i hagen igen, men den här gången var det inte lika lätt som vid tidigare tillfällen. Nu verkar det som om Vera brunstar.


video

Det är ju inte så där superspännande filmer som jag lägger upp, men för den som inte är bekant med utegrisar kan det vara intressant att se hur fina, snabba och viga de är.


video

Till slut fick vi in dem i hagen, men då hade fotografen tröttnat.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 24 februari 2011

Förvirrande


Idag kom det första exemplaret av korvboken till mig med posten. Det känns väldigt konstigt att hålla i den. Jag vågar inte läsa, men bläddrar och tittar på de snygga bilderna.

Firar med ett glas tysk riesling.

söndag 13 februari 2011

Gamla och nya vänner

Det här är ju horribelt! Inte ett inlägg sedan november. Och var blev alla grisbilder av?

Vera och Marzena

Våra gyltor har vuxit och börjat brunsta var tredje vecka. Då blir Marzena alldeles deprimerad och ointresserad av maten står hon och tittar på ingenting med tom blick. Hon ställer sig intill oss och vill att vi ska prata med henne och hålla om henne. Det är ganska plågsamt att se henne så och nu måste hon få träffa en galt snart. Hon väger omkring 120 kg och det redan vid 8 månaders ålder vilket motsäger uppgifterna om att Linderödssvin skulle växa hälften så fort som konventionella grisar. Två gånger har de rymt och jag tror att det berodde på att det var så hiskligt kallt och vi förstod inte att ge de tillräckligt med extra foder. Eltråden var också helt översnöad så det var bara för dem att kliva ut på det ställe där vi kliver in i hagen. Snövallar vill de nämligen inte ta sig över. Det var inte så dramatiskt trots allt och båda gångerna lyckades vi locka in dem i en box i stallet med en hink gröpe. Det var lika bra att ha dem där några dagar när det var -27 grader ute. För varje sådan där dramatisk händelse här på gården så blir vi mer erfarna och upptäcker att det mesta löser sig. Om inte annat så med grannarnas hjälp.

video

Sonja
I mellandagarna åkte vi till en uppfödare av dansk-svenska gårdshundar här i närheten och hittade en valp som vi inte kunde motstå. Jag har aldrig sett mig själv som en hundmänniska men började leka med tanken på att skaffa hund när vi flyttade ut på landet. Den dansk-svenska gårdhunden är ju känd för att vara en bra råttjägare så det kunde vara ett alternativ till katt, som varken jag eller L har haft lust att skaffa. Sonja visade sig vara ett oemotståndligt kärlekspaket som gör oss glada varje dag. Senare berättade en gammal charkuterist för mig att slaktare och charkuterister brukade ha just sådana hundar förr i tiden. De släppte in dem i lokalerna för att bita ihjäl alla råttor innan de själva gick in om morgnarna.

video

Jürgen

Igår åkte vi ner till trakten av Söderköping och hämtade en galtkulting som genetiskt sett ska passa väldigt bra ihop med Vera och Marzena. Det finns ju så få Linderödssvin så det är viktigt att avla medvetet så att inte inavelsgraden ökar och den genetiska spridningen blir så stor som möjligt. Det visade sig att den här galten bara hade levt på grönsaker och bröd. Jag tror att det är därför han är så liten, han väger bara omkring 30 kg. Det är viktigt att en gris får alla aminosyror som den behöver för att bygga upp proteiner att växa av och det får man inte av grönsaker och bröd. Han är ganska ful också och har inte mycket till päls. Nu till att börja med så får han vara i en box i stallet där det är lite varmare och där han kan få vänja sig vid oss och det nya fodret för nu måste han växa som attan för att kunna komma upp på suggorna. Eftersom han ska bli pappa till alla korvarna så har vi naturligtvis döpt honom till Jürgen.

video



Det har varit en hård första vinter på landet. Men jag har inte en enda gång ångrat flytten hit.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,