En kvart efter utsatt tid blev vi hämtade och förda till ugnsrummet igen. Nu låg kistan på ett slags släde framför ugnsluckan och en kvinna stod beredd vid slädens ände. Hon frågade oss på vilket sätt vi ville delta, om vi bara ville titta på eller om vi ville hjälpa till med att skjuta släden eller reglera knapparna som öppnade och stängde luckan till ugnen. Vi sa att vi nöjde oss med att stå och titta på.
Det var en mycket märklig miljö. Mycket fysisk och mekanisk; släden var inte anpassad för barnkistornas små fötter utan en lång järnstång skulle bli tvungen att användas för att baxa kistan av släden väl inne i ugnen. Mycket påtaglig och kraftfull; när ugnsluckan öppnades dånade det och de ettusen graderna och ljuset slog emot oss. Släden krängdes in och kistan baxades av. Röken började omedelbart bolma från kistan och i nästa stund så flammade den upp i stora kraftiga lågor. Så började luckan sänkas. Det hela var nog över på några sekunder, men det kändes som om det gick i slow-motion. Det var en oerhörd kraft som förintade kistan och kroppen, och det kändes som en stor lättnad. Vi var omskakade och rödgråtna men lättade när vi gick därifrån. Vi hade inget behov av att vänta de timmar det tar att förbränna allt till aska som ska svalna tillräckligt för att läggas i urnan. Den kan vi hämta upp när det blir dags för begravningen.
Jag är helt säker på att vi gjorde rätt i att sköta de här sakerna själva. Nu efteråt tycker jag att det skulle varit olidligt att lämna över till någon annan att sköta alltihop och sedan bara få en full urna levererad till gravsättningen.
Idag tillbringade vi dagen på vetrinärens torp och promenerade i naturen.
Läs även andra bloggares åsikter om kremering, Skogskrematoriet, eld
Ord av ett dagsverk som för många är så overkligt, men för ER en verklighet! Starkt, skört & modigt... Tänker på er!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaTänker på er varje dag. Måste kännas skönt eller åtminstone bra att ha följt er intuition att såhär ville ni ha det.
SvaraRaderaJag vet flera som har gjort allt själva, det har gett dem ett starkare känsla av närvaro, av en början, en mitt och ett slut.
Jag uppskattar att ni är så öppna om det här, sorg är svår att dela men minst lika viktig att få dela som glädje. jag och många med mig, står här bredvid utan att kunna göra något annat än att dela er sorg genom det ni berättar och jag uppskattar att få göra det. Låter underligt antar jag men det känns fint att ha fått vara med på kremeringen. Tack. Stor kram tll er båda.
SvaraRaderaTrots det ofattbara i situationen låter det ändå skönt på sätt och vis att ta itu med allt det praktiska och inte överlämna det till någon annan. Att göra det allra bästa för sitt barn så långt man kan. Jag tycker det låter jätteklokt. Jag vill också tacka er för att ni delar med er! Ta hand om er så gott ni kan nu, jag hoppas att livet återvänder undan för undan.
SvaraRaderaSå starkt av er att orka vara med hela vägen. Jag får liksom lite perspektiv på mina egna i-landsproblem...
SvaraRaderaTack för att du skildrar hanteringen av det liv som inte blev som man tänkt sig. Döden och sorgen är verkligen inte romantisk. Man ställs inför bisarra val och mycket är också cynisk affärsverksamhet. Men det är också i hanteringen som oväntade fina möten människor emellan kan inträffa.
SvaraRaderaJag bara snubblade in här, vet inte vilka ni är eller hur ni hamnade här. Men tårarna rinner likväl. Även om jag inte kan förstå just er sorg, för även om sorgen är universell är den unik, vill jag säga håll ut. Ni kommer att le igen. Det kommer att bli bra. Men saknaden och längtan efter vad som kunde varit finns kvar, och bli en del av er. Det blir en del av er ton i livet, er resonanslåda. Det är 7,5 år sen mamma dog. Jag var 19. Jag tänker på henne varje dag, men jag ler. Ta hand om er.
SvaraRaderaNi gör så rätt i att göra allt själva. För att det hjälper att inte bara gråta utan göra konkreta saker också. För det är ett sätt att visa er kärlek till lilla Karin Erika. Ni är underbara föräldrar!
SvaraRaderaJag önskar så att hon inte dog.
SvaraRadera