tisdag 4 september 2007

Kollektivt minnande och tidsandans krumbukter

Ett år tidigare än jag hade förväntat mig har striden om beskrivningen av det sena 60-talet och det tidiga 70-talet satt igång på allvar.

Idag talar folk om det första avsnittet av Upp till kamp, högerpressen försöker dribbla bort korten genom att utan referenser tillskriva vänstern en korkad historieskrivning, och högerregeringen har nyligen gett Propagandamyndigheten i uppdrag att skriva vänsterns historia i skolboksform. Jag ser fram emot fortsättningen på Upp till kamp, trots att jag efter första avsnittet irriterar mig på den usla ljudkvaliteten och de språkliga anakronismerna. Jag tror att det är rätt väg att skildra den tiden genom att gestalta flera personers skilda och unika erfarenheter. Möjligen kan man från Per Gudmundsons hyllande ledarartikel ana och frukta att serien kommer att utmynna i skygglappad sektbeskrivande plakatdramatik.

I dagarna kommer Gunila Ambjörnssons bok Tidsandans krumbukter ut. Även hon försöker skildra en tid utifrån individers erfarenheter, men genom att samtala med personer som erfarit tiden, i stället för att gestalta efter eget huvud. I boken samtalar Gunila med ett urval personer från hennes egen umgängeskrets på sextiotalet, om den tidsanda som då rådde och om deras eventuella politiska engagemang. Var och en av vännerna har också fått inleda med en text som beskriver deras bakgrund och förklarar varifrån de kom när de hamnade i den här kretsen i Göteborg. Gunila tar sedan ett steg till och intervjuar barn till vännerna om hur de ser på den här perioden och hur de förhåller sig till de frågor som engagerade deras föräldrar.

Jag är ett av de barnen och jag fick ett par exemplar av boken för någon månad sedan. Även om jag framstår som lite barnslig så vill jag inte ändra något som står i mitt kapitel. Men det är bokens helhet som är intressant. Det är fascinerande att läsa de olika svaren som ges på de frågor som upprepas med omskrivningar i de flesta kapitel. Det är spännande att läsa de nya insikter som uppstår när de olika generationernas beskrivningar ställs mot varandra. Till exempel så observerar Anna Mannheimer att det i Carin Mannheimers vänkrets aldrig talades om det personliga utan bara om de samhälleliga eller politiska frågorna, och att det i hennes egna kretsar idag är precis tvärtom; man samtalar bara om det personliga privata livet, aldrig om de politiska frågorna, samhället och världen.


En bild växer också fram av hur oerhört lätt den generationen hade det; en generation som aldrig behövde oroa sig för arbetslöshet, som inte hade några problem att hitta resurser eller utrymme för politiskt, pedagogiskt och kreativt arbete. Och den tid som idag företrädesvis utmålas som trångsynt och sekteristisk framstår, när man lyssnar på dessa röster, i själva verket som livlig, öppen och kreativ med en idébredd och heterogenitet i debatten som överhuvudtaget inte förekommer i dag.

Inget av det här har Lena Andersson märkt, framgår det av den för henne förvånansvärt oanalytiska och tendensiösa anmälan av boken som publicerades i SvD häromdagen. Jag har svårt att begripa hur hon bara kan se likformighet där jag läser om skilda liv, olika bakgrunder, varierande engagemang och åsikter, förvisso i den ram som tidsandan utgör, men likväl med en stor variation. På oklara grunder antyder hon att de medverkande i boken förtiger skamliga politiska ställningstaganden som hon inte vidare anser sig behöva specificera. Ett snuskigt beteende helt förenligt med denna vår egen tidsanda.

Lena Andersson börjar sin recension med att ifrågasätta om man kan minnas i grupp. Jag vill därför rekommendera boken Collective Remembering i vilken nu 18 år gamla idéer om kollektivt minnande som en social aktivitet står i stark och spännande kontrast mot tidigare dominerande teorier om minnande som en individuell process. De teorierna kan vara bra att ha i åtanke när vi nu ska förhandla oss fram till vad det var som egentligen hände då - för 40 år sedan.


(Anders Ehnmarks anmälan av boken i Expressen och Ragnar Strömbergs i GP.)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

6 kommentarer:

  1. Jag tror att det finns ett kollektivt minne, inte bara för dess politiska dimension som här verkar laddad, utan för att det också är ett klister som håller ett samhälle/kultur samman. En känsla av delad historia etc., Tolkningarna av den historia, språk etc., kommer aldrig att sammanstråla, åtminstone inte i den här urbana världen, men egentligen är det inte av så stor vikt. Av större vikt är föreställningen av att man delar föreställningar om hur det här och hur det har varit med andra. Sedan behöver det inte alls vara så, men att man kan avfärda att det inte finns ett kollektivt minne, det tror jag inte ett dugg på. Hur saker och ting än förhåller sig så dras människor till det som håller dem samman, inte till vad som delar dem. Om något år eller så kan du fråga mig igen om söndra och härska men min uppfattning just nu är att det, överlag och oavsett politisk uppfattning, finns kollektiva uppfattningar och minnen av tillvaron, då och nu.

    SvaraRadera
  2. Fast jag skrev "minnande" snarare än "minne" för att understryka att det är en aktivitet snarare än ett tillstånd.

    SvaraRadera
  3. Jo men det ingår ju i processen det med. Att det ÄR en aktivitet men att aktiviteten inte är den samma från grupp till grupp men tolkningen av aktiviteten kommer att ändras över tid. Har du läst boken Pol Pots leende?

    Inte vet jag om jag skriver begripligt, mina synapser har inte direkt varit att förlita sig på de senaste veckorna, de sprakar lite som de vill. Det är ett intressant tema och diskussion och orkade jag tänka mer så skulle jag göra det. Orkar eventuellt återkomma på fredag när jag har orkat fundera ;).

    SvaraRadera
  4. Tack för tipset! Har anmält mina bidrag.
    > >
    > > Läste din blogg om Upp till kamp och 70-talets tidsanda. Gillar den och
    > > tycker (som något av en romantisk hippie-wannabe) att tiden då är så jävla
    > > intressant och det ska bli ohyggligt spännande att nu fortsätta läsa de
    > > böcker och se film etc. som jag anar kommer att dyka upp mer och mer. Jag
    > > bor mitt i ett område fyllt av "gamla hippies", "grönavågare", "engagerade
    > > milövänner", "härliga idealister" eller vad man nu vill kalla dem. I fjol
    > > sommar var jag med och spelade amatörteater på Skogsnäskollektivet och den
    > > handlade om de händelser som utspelade sig kring torpet Taråberg. (Finns
    > > en
    > > artikel fr förra sommarn i DN om du är intresserad). Jag tyckte att det
    > > var
    > > väldigt fascinerande att höra de som var med berätta om tiden. Själv är
    > > jag
    > > uppvuxen i en familj där politiska tankar varit farliga tankar på något
    > > vis. (jag är född 69) Det känns som att alla studentrörelser, politiska
    > > upprop och tankar om kollektivt leverne har totalt gått mina föräldrar
    > > förbi. Kanske en av anledningarna till att jag själv är så fascinerad. Vi
    > > pratade mycket i teaterensemblen om vad som egentligen hände och vilken
    > > påverkan de inflyttade människorna (som först var bara helt konstiga i
    > > ortsbefolkningens ögon) haft på bygden här ikring Ådalen. Man fick höra
    > > många, bitvis osannolika historier om nakna folk som sprang runt lite hur
    > > som helst och droganvändningen som var utbredd. Men också om mycket kloka
    > > och väl genomförda aktioner som bidrog till att man till slut gav upp
    > > hormoslyrbesprutningen t.e.x.
    > >
    > > Mina egna funderingar kring 60-70-talet handlar väl om att det är ett enda
    > > stort tonårsuppror som pågår i hela västvärlden samtidigt. Alla vill kasta
    > > av sig auktoriteter och hitta nya sätt att leva. Skulle vilja ha varit
    > > med,
    > > men skulle heller inte velat ha vara det. Många blev nog ganska trasiga av
    > > att så många normer och värderingar plötsligt kastades omkull och att allt
    > > på nåt vis var tillåtet. Man ser avarter här med gott om drogproblem och
    > > splittrade familjer.
    > >
    > > Angående tv-programmet blev jag okså förtjust, men reagerade på språket.
    > > För
    > > när man hör inspelningar fr 1970-talet iTV och på radio så skrattar man
    > > och
    > > ler över att alla låter så in i baljan präktiga och lillgamla (även vuxna
    > > på
    > > nåt sätt). Undrar hur våra barnbarn kommer att uppfatta vårat språk...
    > >
    > > Ja, det var några snoriga funderingar från en nybliven bloggare som blivit
    > > helt biten.
    > >
    > > Keep up the good work!/

    SvaraRadera
  5. Tack! (Catarina ovan skickade mig en kommentar via mejl och jag bad henne lägga in den som bloggkommentar i stället, så att alla kunde läsa den.)

    SvaraRadera
  6. Spännande! Bra och intressanta tankar kring minnandet och verkligen spännande tips om en bok som verkar ha ett helschysst upplägg och jag genast ska skynda mig att köpa.

    Serien har jag inte sett på grund av TV-brist men ska muta in mig hos ngn polare och se reprisen. Sedan är det klart att högern fortsätter sin strategi att förlöjliga, förminska och förnedra engagemanget som faktiskt hotade hela upplägget på "samhällskontraktet" som de då var väldigt nöjda med. Det tråkiga är när vänsterfolk ylar med...

    SvaraRadera