Den glömda trädgården

L gästbloggar:


Varför är det fortfarande så spännande att hitta en ödetomt? Precis som när jag var barn blir jag än i dag alldeldes pirrig av upptäckten och tycker mig träda in i en hemlig värld. När jag var barn hade gamla vindar och övergivna hus och trädgårdar en ofattbar lockelse. Det är likadant nu. En gammal trädgård där jag kan leta i vildvuxna land, undersöka resterna av en husgrund och fynda i rabatten tar fram den sjuåriga detektiven i mig. Förra helgen gjorde K och jag en liten utflykt. Bilen gungade fram på en skogsväg ända tills den tog slut och vi med ens befann oss på en större ödetomt. Vi klev ur bilen och gick runt på upptäcktsfärd. Trädgården hade högväxt gräs och sju vackra plommonträd fulla av gyllene frukter. Flera av träden kunde lika gärna stått i Mississippis träskmarker. De såg trassligt uråldriga ut och runt dessa sydstatsträd och tomten fanns en ring av mörka, gamla granar. Vi åkte tillbaka hem med bilen och återvände raskt till tomten med en stege och en liten fiskhåv. Det var extraroligt att plocka frukten när träden inte var våra egna. Ja, jo, vi sköter våra odlingar och träd lite styvmoderligt ibland. Vi har sett på äppelträden vars frukt vi inte plockat och har fått ett styng av dåligt samvete. Men har såklart ändå blivit urförbannade när vi upptäckt att älgen varit framme och pallat alla äpplen utom ett! För visst hade vi ju ändå tänkt göra något åt dem. Mos, pajer och chutney. Men de här plommonen behandlades som dyrbarheter. När vi kom tillbaka till stan satte jag genast igång med att frysa in hälften av dem (de fryses i urkärnade halvor enligt Anna Bergströms tips). Resten gjorde jag sylt på. I morse öppnade vi en av burkarna och bredde på smörgåsarna. Utanför fönstret var vädret tungt grått och bistert. Det kändes som jag sög i mig sensommarens sista sötma. En burk med den gyllenrosa sylten sparas till en bitande kall och vit vinterdag.

Andra bloggar om: ödetomt, plommon, sylt