Idag talar folk om det första avsnittet av Upp till kamp, högerpressen försöker dribbla bort korten genom att utan referenser tillskriva vänstern en korkad historieskrivning, och högerregeringen har nyligen gett Propagandamyndigheten i uppdrag att skriva vänsterns historia i skolboksform. Jag ser fram emot fortsättningen på Upp till kamp, trots att jag efter första avsnittet irriterar mig på den usla ljudkvaliteten och de språkliga anakronismerna. Jag tror att det är rätt väg att skildra den tiden genom att gestalta flera personers skilda och unika erfarenheter. Möjligen kan man från Per Gudmundsons hyllande ledarartikel ana och frukta att serien kommer att utmynna i skygglappad sektbeskrivande plakatdramatik.
I dagarna kommer Gunila Ambjörnssons bok Tidsandans krumbukter ut. Även hon försöker skildra en tid utifrån individers erfarenheter, men genom att samtala med personer som erfarit tiden, i stället för att gestalta efter eget huvud. I boken samtalar Gunila med ett urval personer från hennes egen umgängeskrets på sextiotalet, om den tidsanda som då rådde och om deras eventuella politiska engagemang. Var och en av vännerna har också fått inleda med en text som beskriver deras bakgrund och förklarar varifrån de kom när de hamnade i den här kretsen i Göteborg. Gunila tar sedan ett steg till och intervjuar barn till vännerna om hur de ser på den här perioden och hur de förhåller sig till de frågor som engagerade deras föräldrar.
Jag är ett av de barnen och jag fick ett par exemplar av boken för någon månad sedan. Även om jag framstår som lite barnslig så vill jag inte ändra något som står i mitt kapitel. Men det är bokens helhet som är intressant. Det är fascinerande att läsa de olika svaren som ges på de frågor som upprepas med omskrivningar i de flesta kapitel. Det är spännande att läsa de nya insikter som uppstår när de olika generationernas beskrivningar ställs mot varandra. Till exempel så observerar Anna Mannheimer att det i Carin Mannheimers vänkrets aldrig talades om det personliga utan bara om de samhälleliga eller politiska frågorna, och att det i hennes egna kretsar idag är precis tvärtom; man samtalar bara om det personliga privata livet, aldrig om de politiska frågorna, samhället och världen.
En bild växer också fram av hur oerhört lätt den generationen hade det; en generation som aldrig behövde oroa sig för arbetslöshet, som inte hade några problem att hitta resurser eller utrymme för politiskt, pedagogiskt och kreativt arbete. Och den tid som idag företrädesvis utmålas som trångsynt och sekteristisk framstår, när man lyssnar på dessa röster, i själva verket som livlig, öppen och kreativ med en idébredd och heterogenitet i debatten som överhuvudtaget inte förekommer i dag.
Inget av det här har Lena Andersson märkt, framgår det av den för henne förvånansvärt oanalytiska och tendensiösa anmälan av boken som publicerades i SvD häromdagen. Jag har svårt att begripa hur hon bara kan se likformighet där jag läser om skilda liv, olika bakgrunder, varierande engagemang och åsikter, förvisso i den ram som tidsandan utgör, men likväl med en stor variation. På oklara grunder antyder hon att de medverkande i boken förtiger skamliga politiska ställningstaganden som hon inte vidare anser sig behöva specificera. Ett snuskigt beteende helt förenligt med denna vår egen tidsanda.
Lena Andersson börjar sin recension med att ifrågasätta om man kan minnas i grupp. Jag vill därför rekommendera boken Collective Remembering i vilken nu 18 år gamla idéer om kollektivt minnande som en social aktivitet står i stark och spännande kontrast mot tidigare dominerande teorier om minnande som en individuell process. De teorierna kan vara bra att ha i åtanke när vi nu ska förhandla oss fram till vad det var som egentligen hände då - för 40 år sedan.
(Anders Ehnmarks anmälan av boken i Expressen och Ragnar Strömbergs i GP.)
Andra bloggar om: Tidsandans krumbukter, Upp till kamp, Forum för levande historia, Gunila Ambjörnsson, Per Gudmundson, Lena Andersson, kollektivt minnande, collective remembering
