Det finns fortfarande en utbredd tilltro till universiteten som institutioner och till de akademiska meriterna. Jag ser dem som mossiga rester av ett hierarkiskt, patriarkalt, medeltida system som vi borde ha lämnat bakom oss för länge sedan.
En doktorstitel visar bara hur väl du har anpassat dig till universitetens maktsystem, hur väl du har infogat dig i deras maktstrukturer. Och när du till slut har hämtat ut din examen så måste du försvara systemet eftersom din egen prestige bygger på att det upprätthålls. Det är ett självförverkligande prestigesystem.
Alla som har läst vid universitetet vet hur stort godtycket är, alla som har arbetat på en universitetsinstitution vet hur stor roll intrigerna och prestigen spelar och hur viktiga de personliga kontakterna och maktspelen är. Alla vet vi också hur liten roll kunskap, lärdom och innovativt tänkande spelar för att uppnå en position i den akademiska världen. Möjligtvis spelar envishet, uthållighet och noggrannhet en viss roll, men det är väl inte det vi ska ha papper på?
Littorin har visat hur mycket detta system är värt bara genom att alla nu är mer intresserade av att han har ett papper som det står ”Master” på, än av vad han faktiskt har studerat och skrivit. Jag har inte hittat någon bloggare som tar upp eventuella kvaliteter eller brister i hans uppsats. Det tycks inte spela någon roll, för endast auktoriseringen av diplomet har varit intressant att diskutera.
Det är inte Littorin som luras, det är universiteten. Låt oss alla studera det som vi tycker är värt att studera och få papper på vilka kurser vi genomfört, och sedan köpa oss våra akademiska titlar, så kanske till slut även universitetens titlar förlorar sitt värde när ingen längre orkar kontrollera ursprunget. Titlarna säger ändå ingenting annat än att du har tillbringat en viss tid på en viss plats, på universitetet eller hemma vid skrivbordet, inget mer. Ibland mindre. Och lägg sedan ner universiteten – de är kontraproduktiva – och hitta på något nytt! Glad revolutionär midsommar Sven Otto.
Andra bloggar om: Sven Otto Littorin, universitetsvärlden, examina, universitet, akademiska titlar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag hade en asjävlig handledare för min magisteruppsats. Och, surprise (non?) jag har ingen magister. Han skrev b la att jag inte var skrivkunnig. Jaha.
SvaraRaderaSom vad du kallar en produkt av systemet så kan jag inte alls hålla med dig. Din bild är inte samma bild som jag har, men så är jag tekniker/naturvetare och inte samhällsvetare/humanist, kanske det gör skillnad? Jag förstår inte hur din idealiserade bild av hur utbildning ska tillägnas ska kunna fungera. det är mycket som är fel med utbildningsväsenet men så länge ett alternativ finns så vidhåller jag att det är en fungerade struktur.
SvaraRaderaDu skriver "Jag har inte hittat någon bloggare som tar upp eventuella kvaliteter eller brister i hans uppsats. Det tycks inte spela någon roll, för endast auktoriseringen av diplomet har varit intressant att diskutera.". Jag skulle önska om du tog bort din länk till mitt inlägg, för det känns inte ens som du har läst det. Jag anser mig inte diskutera auktoriseringen av diplomet, då jag endast funderar över Littorins intentioner till att skriva uppsatsen överhuvudtaget eftersom han nu anser att det hela var bortkastad tid. Lärde han sig inget av det, eller vad? Vad är viktigast - det han anser ha lärt sig eller det fina han kan skriva i sitt CV? Det är min fundering.
SvaraRaderaJag kan knappast uttala mig om uppsatsens kvalitet eftersom jag inte har läst den och inte heller är insatt i det ämne han skriver om.
Jag har tagit bort länken till ditt inlägg, Sofia.
SvaraRadera