söndag 15 november 2009

Ett år senare

Idag är det ett år sedan den mest förväntansfyllda och förmodligen lyckligaste dagen i mitt liv. I morgon är det ett år sedan den vidrigaste dagen i mitt liv. Den dag som jag aldrig kommer att få glömma.

Det ögonblicket, den tidpunkten, den stund det tog för dem att berätta för oss att vår dotter var död, har en oändlig utsträckning i tiden. Den stunden pågår fortfarande. Den är ständigt närvarande i allt jag gör, ibland mindre, ibland mer, men alltid närvarande. I min kropp.

Död är något mycket mera påtagligt nu. När jag befinner mig i naturen kan jag ta på döden och jag känner lukten av den. Och jag vill vara nära den. Kanske är jag närmre henne då. Döden finns i skinkan som jag styckar. Döden finns i veden som jag klyver. Döden finns i kroppen när jag springer och i kroppen som förfaller.

Mitt liv är annorlunda nu. Inte vill jag slösa bort det på dumheter, när det är så kort. Och inte är jag rädd för att fatta de beslut som måste fattas.

Jag önskar att jag finge vara med L i morgon, men det går inte.


Jag skrev om det som hände här på nätet, och det har hjälpt mig att handskas med det, så det var rätt beslut. Jag har vunnit långt mer vänskap än jag har förlorat. Värme och vänskap har strömmat mot oss. Det har varit nödvändigt för att klara ett år.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

10 kommentarer:

  1. Jag tänker mycket på er båda. Kunde jag finnas i närheten och ge många kramar så skulle jag göra det!

    SvaraRadera
  2. Ett både långt och kort år känns det som. Många kramar till er båda.

    SvaraRadera
  3. Har tänkt på er. Gården ser mycket fin ut. Kram

    SvaraRadera
  4. Minns att jag läste och kommenterade kring er förlust förra året. Nu är jag i samma situation själv och känner så väl igen vad du skrev då. Dina berättelser kring kremering och minnesstund är väldigt värdefull för mig att läsa nu, när det är så många beslut som ska tas. Tack för det och en varm kram till dig och L. Hoppas att ni kan känna något av bomull runt sorgen somliga dagar.

    SvaraRadera
  5. Jag hamnade på den här bloggen av en slump och har nu läst igenom inläggen från när er dotter dog. Så öppet skrivet, sakligt och välformulerat. Särskild fäste jag mig vid formuleringen att kunna "se över till det parallella universum där detta inte hände". Det sätter fingret på en alldeles särskild sorts smärta, som jag tror att många av oss upplever som har varit med om att en närstående dött alldeles för ung. Jag kan finner också stor meningsfullhet i formuleringen om den oerhörda utsträckning i tiden som dödsbeskedet/-ögonblicket har. Själv sov jag med lampan tänd till och från i ett år efteråt. Fastän det snart är 3 år sedan händer det fortfarande att jag är för rädd för att orka vara själv i mörkret.

    Tack för dina/era texter vill jag säga. Och mina varmaste hälsningar.

    SvaraRadera
  6. Tack för er omtanke och era kommentarer.

    SvaraRadera