Det ögonblicket, den tidpunkten, den stund det tog för dem att berätta för oss att vår dotter var död, har en oändlig utsträckning i tiden. Den stunden pågår fortfarande. Den är ständigt närvarande i allt jag gör, ibland mindre, ibland mer, men alltid närvarande. I min kropp.
Död är något mycket mera påtagligt nu. När jag befinner mig i naturen kan jag ta på döden och jag känner lukten av den. Och jag vill vara nära den. Kanske är jag närmre henne då. Döden finns i skinkan som jag styckar. Döden finns i veden som jag klyver. Döden finns i kroppen när jag springer och i kroppen som förfaller.
Mitt liv är annorlunda nu. Inte vill jag slösa bort det på dumheter, när det är så kort. Och inte är jag rädd för att fatta de beslut som måste fattas.
Jag önskar att jag finge vara med L i morgon, men det går inte.
Jag skrev om det som hände här på nätet, och det har hjälpt mig att handskas med det, så det var rätt beslut. Jag har vunnit långt mer vänskap än jag har förlorat. Värme och vänskap har strömmat mot oss. Det har varit nödvändigt för att klara ett år.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, tid, IUFD
