Mathantverkskursen, dagarna 24-26, under vilka förväntan förbyttes i förfäran, och ett erbjudande mottogs i förbigående

Innan jag glömmer. I onsdags hade vi en lärorik heldag med M om marknadsföringens grafiska sidor. Vi snackade typsnitt och färger och loggor och skrivregler. Jag var okoncentrerad för budgivningen på gården i Gnesta hade börjat och jag var oförskämd nog att gå ut och in ur lektionssalen när mäklaren ringde för att höra om vår inställning till de andras bud. Ganska snart gav tre andra budgivare upp och lämnade mig med budgivare Nr. 1. Denna kvinna fortsatte att lägga 100.000 vid varje bud och jag fortsatte att öka med 25.000. Vid dagen slut hade buden ökat från 2.2 miljoner till 3.5 miljoner och då bad jag att få tänka över saken över natten. Jag ägnade kvällen åt att räkna och åt långa samtal med bankmanninnan och mäklaren som ska sälja pappas radhus. Kalkylerna visade att jag skulle kunna fortsätta att lägga bud ett tag till.

På torsdagen började vi våra individuella slutpresentationer där vi skulle redovisa hur långt vi har kommit i våra mathantverksplaner. Jag bad att få börja så att jag kunde använda mig av mina bilder på den gård som jag inte längre trodde att jag skulle få köpa, och för att jag inte skulle somna mitt i presentationen eftersom jag bara hade fått sova fyra timmar efter att ha ägnat natten åt kalkyler och min taffliga power point-presentation.

Jag framförde i varje fall mina idéer om korvar och andra charkprodukter i värdsklass och om något som var både exklusivt och anspråkslöst, både bondskt och engelskt bibliotek, idéer om mina grova korvar på grön filt som smycken att provsmaka i en ljum belysning i stillsamhet i en fåtölj vid ett fönster bland komplexa men inte överväldigande dofter och tankar, med det vin som passar och mitt rågbröd till. Någonting åt det hållet. Bland annat. Äh, jag ska visa vad jag menar så småningom.

Och jag tror att jag glömde att berätta om mina åsikter om den pedagogiska uppgift som en mathantverkare har och min idé om den transparenta korven, och vikten av att få korvköparen att förstå grisens liv och död och korvens produktion och innehåll. Jag tror att en sådan transparens skulle kunna leda till en förlösande lättnad hos konsumenten efter århundraden av hemlighetsmakeri och folkets fantasier. Och ett stort förtroende för den charkuterist som korvälskaren kan lita på.

Därpå kunde jag luta mig tillbaka och ägna mig åt att lyssna till mina kurskamrater och mobilens darr. Ett par bud till blev det och därefter ett motbud som definitivt låg över det som jag skulle kunna leva med. Det meddelade jag mäklaren som spontant vräkte ur sig att nu började det väl bli lite väl dyrt, och det kunde jag hålla med om. Jag tyckte till och med att den här mäklaren var riktigt trevlig. Och efteråt var jag nöjd med att jag inte fegade ur tidigare. Då skulle jag ha grubblat länge om jag hade gjort rätt.

Kurskamraternas presentationer förvånade mig. I sådana där situationer är jag van vid att folk är väldigt nervösa och presterar usla ppt-presentationer. Här var det ingen som var nervös och ingen var den andra lik. Det låter kanske som om det var löjligt om jag berättar att någon till och med började spela en låt på flöjt, men det var det verkligen inte. Bristen på misstroende gjorde att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta varandras presentationsval.

Det förekom teater i ladan på bilden i bilden. Det spelades dessutom en låt på flöjten som hålls i handen.

De gamla visionerna i vattenfärg visades modigt upp.

Flera fick en klapp på axeln av Ms Eldrimner.

Det fanns en tydlig hoppfullhet hos många av oss och den är svår att beskriva. Mycket talar för att småskaligt mathantverk har tiden för sig. Var och en av oss har stora möjligheter att lyckas om vi bara genomför våra idéer.

Glädje

Polisen och M överraskade med att informera att de ämnar göra chark på Linderödssvin. Det var kanske lite konstigt att de inte nämnt detta tidigare, eftersom jag redan efter första veckan deklarerat att det är vad jag tänker göra, och vi har ju umgåtts så mycket.

På kvällen ordnade vi en buffé med produkter som vi tillverkat under kursen och bjöd in personalen och en del andra gäster. Det var lyckat. Vi fick våra diplom av Bodil Cornell efter middagen och jag fick tillfälle att prata med fler än ett par trevliga typer.

På fredagen fortsatte våra redovisningar och efter lunch fick vi besök av Tor från Skärvångens bymejeri, som berättade sin historia, om utveckling, motgångar och medgångar och om stoltheten över vad mejeriet har kommit att betyda för byn. Vid eftermiddagsfikat frågade han vad mina planer var och när jag berättade om dem och att jag inte hade någon gård att göra min chark på så erbjöd han mig att bedriva verksamheten på Skärvångens nya charkuteri som inte startat ännu. Jag tror att det inte bara var ett skämt. Han vill gärna ha mer folk till byn. Nu har den 50 invånare, en gång var de 500.


Snipp, snapp, snut, så var kursen slut. Och jag är tillbaka i den andra konstiga verkligheten.


Läs även andra bloggares åsikter om Grundkurs i mathantverk, Eldrimner, marknadsföring, Skärvången, redovisning