Ett år senare

Idag är det ett år sedan den mest förväntansfyllda och förmodligen lyckligaste dagen i mitt liv. I morgon är det ett år sedan den vidrigaste dagen i mitt liv. Den dag som jag aldrig kommer att få glömma.

Det ögonblicket, den tidpunkten, den stund det tog för dem att berätta för oss att vår dotter var död, har en oändlig utsträckning i tiden. Den stunden pågår fortfarande. Den är ständigt närvarande i allt jag gör, ibland mindre, ibland mer, men alltid närvarande. I min kropp.

Död är något mycket mera påtagligt nu. När jag befinner mig i naturen kan jag ta på döden och jag känner lukten av den. Och jag vill vara nära den. Kanske är jag närmre henne då. Döden finns i skinkan som jag styckar. Döden finns i veden som jag klyver. Döden finns i kroppen när jag springer och i kroppen som förfaller.

Mitt liv är annorlunda nu. Inte vill jag slösa bort det på dumheter, när det är så kort. Och inte är jag rädd för att fatta de beslut som måste fattas.

Jag önskar att jag finge vara med L i morgon, men det går inte.


Jag skrev om det som hände här på nätet, och det har hjälpt mig att handskas med det, så det var rätt beslut. Jag har vunnit långt mer vänskap än jag har förlorat. Värme och vänskap har strömmat mot oss. Det har varit nödvändigt för att klara ett år.


Läs även andra bloggares åsikter om sorg, tid, IUFD

Tre månader och tre veckor nästan

Jag trodde att jag skulle skriva ett inlägg här tre månader efter vår dotters död, för nästan tre veckor sedan när jag gick tillbaka till arbetet. Jag har skjutit upp det. Jag har valt att skriva om den hemska händelsen här på bloggen, dels för att jag tror att det är bra för mig att trots allt försöka formulera mina tankar och känslor kring det som hände, dels i hopp om att någon annan i samma situation inte ska känna sig helt ensam; detta kan du förväntas känna, eller något helt annat, så här kanske utvecklingen blir, eller helt annorlunda, för dig. Jag läser tidigare inlägg och ser att mycket som jag trodde att jag hade skrivit om har jag inte alls nämnt.

Glömska är just ett av de symptom som karaktäriserat min sorgereaktion. Och de symptomen trodde jag att jag hade skrivit om. Många av symptomen är mycket påtagliga. Svårigheten att koncentrera sig, till exempel när man försöker läsa text, är samma för mig som för L; vi ligger och läser och blicken rör sig över texten, men vi ser inte vad som står där, och ögonen rör sig fram och tillbaka över samma stycke eller mening, tills vi blir medvetna om att vi ingenting ser, och tittar undrande på varandra i stället.

Svårighet att fatta beslut var mer påtagligt tidigare, när jag kunde frysa fast i affären inför valet mellan sockerärtor och brytbönor. Och en överdriven stresskänslighet gjorde att varje motgång i vardagen kunde leda till enorma problem, illamående och magkatarr. Mycket av de symptomen tycks ha övergått till en allmän apati, där inga val spelar någon roll, och motgångarna är så förväntade att jag skiter i konsekvenserna. Mardrömmarna, för mig olika typer av fall- och bilolyckor, uppträder inte längre varje natt.

Det är viktigt att känna till att de här symptomen är mycket påtagliga konsekvenser, mycket reella reaktioner på sorgen. Försäkringskassan har förstås betett sig oerhört klumpigt och okänsligt under den här tiden. De har ifrågasatt läkarens sjukskrivningsskäl och mångåriga erfarenhet och okända männsiskor har ringt upp oss och tyckt sig ha rätt att kladda runt i hur vi mår. Jag hade tänkt börja arbeta på halvtid från den 16 februari, men när jag förstod att arbetsgivarens sjuklön skulle upphöra efter 90 dagar och det var oklart i vilken utsträckning och hur snabbt någon tjänstepensionsförsäkring skulle ingripa, och när Försäkringskassan fortsatte att jaga mig med irrellevanta frågor, vars svars konsekvenser var oöverblickbara, kände jag mig tvingad att avsluta min sjukskrivning helt och hållet. Ångest över ekonomin finns det inte plats för. Jag är oerhört privilegierad med en anställning på en ovanligt öppensinnad och tolerant arbetsplats med fria arbetstider, så detta innebär inte några stora tvång för mig. Än så länge ger man mig stort svängrum och har inte alltför höga krav på mig.

Det är svårt att börja jobba. Det var svårt när L började arbeta en vecka före mig. I tre månader hade vi varit tillsammans i stort sett dygnet runt. Plötsligt så hade vi inte någon bredvid oss som befann sig i samma fas, i samma sinnestillstånd, och därför var vi inte heller i fas när vi sedan sågs. Plötsligt kunde vi vara i helt olika världar när vi träffades hemma efter jobbet. Jag kanske låg i soffan och grät, när hon kom hem med nya tankar kring ett projekt, eller så kom hon hem rödgråten när jag stod full, glad och glömsk och lagade mat. Otakt.

Det har också varit svårt för L, att på hennes större arbetsplats inte alla har känt till vad som har hänt, utan hon har enda till den här veckan varit tvungen att tackla personer som kommit fram tills henne för att fråga vad det blev för ett barn. Jag har sluppit det och jag tror att alla på min arbetsplats vet vad som har hänt. Vi gjorde rätt i att sprida informationen så brett som möjligt, så snabbt som möjligt. Det är inte roligt att konfronteras nu med de som inte vet vad som hände, och att ta hand om deras rädslor och skam.

Mycket i vardagens relationer med andra människor har kommit att handla om att handskas med, att tackla och parera deras känslor. Deras känslor inför oss och deras rädslor inför vad som har hänt och hur de ska handskas med oss. Det är en omöjlig situation, att handskas med oss, och det är jag medveten om.

Jag vill nämna en sak som jag sedan inte kommer att gå in på ytterligare. Vi har sedan det här hände lärt känna många andra par som har har gått igenom samma sak. Många av dessa par har förlorat nära vänners vänskap efter att de har förlorat sitt barn. Även jag och L har förlorat några av våra allra närmsta vänners vänskap strax efter att vår dotter dog. Jag tänker inte spekulera här på bloggen över varför de inte klarade av detta. Man säger att i nöden prövas vännen. Så om ditt barn dör kan du tyvärr också räkna med att någon nära vän kommer att lägga sten på börda och svika dig. Det gör mycket ont.

Å andra sidan kan du räkna med att få stöd och kärlek och empati från där du minst anade det. Vi har hittat vänskap där vi alls inte hade några förväntningar. Jag har fler vänner nu än innan. Vänner som jag uppriktigt tror skulle hjälpa mig, om jag verkligen bad om hjälp. Men visst behöver jag fler. De som har haft svårt att bete sig naturligt i den här onaturliga situationen har uteslutande varit människor som inte har någon erfarenhet av stor förlust i sina liv, eller personer som har varit med om en stor förlust, men valt att förneka eller förtränga den till varje pris. Vi som har varit med om en stor förlust, eller varit nära en stor förlust, eller har tillräcklig empati, känner igen varandra, tror jag. Det är nästan som om vi är ett hemligt sällskap som vet, när vi ser i varandras ögon. För vi ser rakt in i varandras ögon, när vi vågar. Häromdagen kom en kollega som jag egentligen inte känner in på mitt kontor och berättade om när hans hustru höll på att dö i höstas. Jag visste inte, men det förklarade en del. Vi såg in i varandras ögon, fast vi tittade också mycket bort. Vi visste, och vi behövde inte säga så mycket mer. Att han berättade och gav mig sitt förtroende hjälpte mig, och jag tror att det hjälpte även honom att få berätta för någon som han visste förstod. Jag har mycket större behov av det sociala umgängets värme nu, men också ett starkt behov av att få vara ifred. Ofta tror jag att jag är illa omtyckt och den känslan är som den frysskadades överkänslighet mot kyla. Det krävs oändliga mängder kärlek för att överleva.


Läs även andra bloggares åsikter om död, Försäkringskassan, IUFD, sjukskrivning, sorg, sorgereaktioner, självupptagenhet, kärlek, vänskap

Trolig dödsorsak

Idag är det två månader sedan vår dotter dog, när hon i stället borde ha påbörjat sitt liv. Det är fortfarande obegripligt, liksom det är obegripligt att det var så nyligen som det hände. Samtidigt är beskedet om hennes död och förlossningen så närvarande att det känns som det pågår just nu.

Igår ringde läkaren från BB och berättade att provsvaren och analysen av moderkakan hade kommit. De visade spår av en akut infektion, och inflammation till följd därav, i moderkakans hinnor och navelsträngens kärlväggar. Hon hade också ringt upp patologen för att förstå vad detta innebar, och patologen bekräftade att det var den troliga dödsorsaken. De kan inte säga mer, inte ens om infektionen var orsakad av virus eller en bakterie. Vi visste ju sedan tidigare att det inte fanns några sådana spår hos vare sig L eller flickan. Möjligen förstår jag lite mer av provsvaren när vi varit på återbesök den 26. Jag vet ännu inte vad jag känner inför beskedet, men jag har sovit mycket sedan telefonsamtalet.


Vi har nu varit tolv dagar på Fuerteventura. Först en vecka på nordvästra delen av ön, i El Cotillo, nu på sydöstra delen i Costa Calma. Med hyrbil har vi varit rörliga och kunnat undvika de värsta turistghettona. Ljuset och värmen och de salta Atlant-baden har varit läkande, och jag begriper inte hur jag ska klara av att återvända hem till mörkret och vintern. Min handläggare på försäkringskassan var på mobilsvaret nyss och påstod att läkaren på BB sagt att hon trodde att jag skulle återgå till arbetet efter månadsskiftet. Jag tvivlar på att hon sagt det och att jag kommer att kunna det. Vi får se. Som det är nu vet jag ingenting om hur jag ska må nästa dag.


Läs även andra bloggares åsikter om död, IUFD, provsvar, infektion i moderkakan

Återbesök och provsvar

Idag åkte vi tillbaka till BB Stockholm för ett samtal med den medicinskt ansvariga läkaren Ann och barnmorskan Karin. Alla provresultat utom de som gäller moderkakan hade kommit. Ann redogjorde för alla provsvar, och de var många, men inget gav någon förklaring till varför vår dotter dog. Hennes vikt var i nederkanten av det normala. Kromosomerna var det inget fel på. Inga tecken på virus hittades. Alla L:s värden var normala. Alla flickans inre organ var felfria. I hjärta och lungor kunde man hitta tecken på stress och syrebrist, men man kan inte säga om syrebristen orsakade döden eller om den var en följd av någon annan dödsorsak. Vid det laget av genomgången blev tanken på ett dödsögonblick och ett lidande för stark och gråten bubblade upp igen. Obduktionen bekräftade att hon levde in i det sista, att hon måste ha dött strax innan vi kom till BB.

Kanske säger analysen av moderkakan något. I uppemot 50% av fallen av intrauterin fosterdöd (IUFD) hittar man ingen entydig förklaring. I 15-20% av fallen hittar man ingen förklaring alls. För en månad sedan kändes det viktigt att få en klinisk förklaring, men idag känns det inte lika viktigt. Men det gör ändå ont att veta att det inte tycks ha varit något fel på henne. Att hon var så perfekt som vi som hennes föräldrar såg henne.

Nu har vi plockat upp alla stenarna, nötterna, pepparkakorna på stigen som vi följt den här första tiden. Bara moderkaksanalysen någon gång efter nyår och ett återbesök hos läkaren är kvar, sedan blir det allt glesare mellan hållpunkterna. Vi har tagit hand om hennes kropp och vi har genomfört alla cermonierna. Vi har spridit ut sorgen och sett vännerna i ögonen. Vi har gått igenom vad som hände med präster, läkare och barnmorskor. Vi har tagit emot våra vänners omsorger. Vi har hållit om varandra och gråtit och druckit vin. Nu ser jag ingen stig längre och det är ganska skrämmande.


Läs även andra bloggares åsikter om IUFD, provsvar, sorg

Graviditetsnotisen, den sista

Det värsta hände. Barnet dog. Någonstans i tiden kring det förra inlägget dog barnet i magen. När vi kom till BB och skulle påbörja förlossningen fann de inga hjärtljud. Det fanns inget liv kvar i magen. L födde en flicka åtta timmar senare.

Bara så att ni vet; det svåra är inte att föda ut ett dött barn, att genomgå förlossningen. Det svåra är inte att ett barn har dött och bara ligger där. Det är inte svårt att hålla i ett barnlik och smeka en varm död kind, en arm. Det oacceptabla, vidriga, hemska, helvetet, är att hela vår lycka krossades, att vårt hopp och våra drömmar slets sönder i ett vansinnigt sjukt mardrömslikt ögonblick och att allt detta är oåterkallerligt. Det är irreversibelt. Att kliva igenom en tunn skorpa is och inte kunna göra det ogjort.

Ingen vet varför. Det är vanligt att man aldrig får veta. Den här händelsen fanns inte i min föreställningsvärld. Vi var så lyckliga och vi var så stolta över vår graviditet och gladdes över hur våra vänner följde den. Vi kunde inte föreställa oss hur vi skulle bli tvugna att förklara vad som sedan hände, hur vi skulle bli tvugna att berätta om det allra vidrigaste.

Tack för era ord, er medkänsla, blommorna som vi fått. De tröstar, som en varm kastanj i fickan, ett minne som man hittar och som påminner en om något, hur det var en gång.

Några av er frågade om det var en flicka eller en pojke och om vi hade något namn. Det var en liten vacker flicka. Där fanns barnmorskan Karin och undersköterskan Erika som ledde oss vid handen genom dödsriket den kvällen. Den helvetesnatten var det vi fyra, från början till slut, och vi skulle aldrig klarat oss utan dem två. Vi har bestämt att flickan ska kallas Karin Erika F.


Läs även andra bloggares åsikter om IUFD, dödfödd, fosterdöd, plötslig spädbarnsdöd i livmodern