Trådar

Det här var den sista helgen på torpet på länge för L. Nästa gång vi kommer hit tillsammans är vi tre. Nu väcker de skarpa varma höstfärgerna och den söta doften av förruttnelse en dov vemodig känsla. En påminnelse om den tydliga närvaro i naturen som min kropp minns från barndomen. Träden, dungen och skogen i förorten där jag växte upp. En sinnlig nykterhet i färger, toner och dofter som aldrig kommer att försvinna, men som bara kan anas i ögonvrån, aldrig greppas.


När jag var liten hade pappa en tjock, vit fårskinnspäls av den typ som hörde till militärens vinteruniform. Den var så tjock och styv att den stod av sig själv som en wigwam och det gick inte att frysa inuti den hur mycket vinter det än var utomhus. Insidans mjuka ull och utsidans feta skinn skyddade mot allt som var kallt och skarpt. Men pappa bar den sällan, för den var så otymplig att det var svårt att röra sig i den.

Häromveckan tog sig en förkylning in i min kropp och som vanligt kom den med en hel arsenal av barndomsminnen. En känsla av långtråkig söndag, med svävande dammpartiklar i släpljus och lukter av stekos från blodpudding, femmarkerkorv eller pannkakor. Beläggningar i munnen och en brännande känsla bakom ögonlocken som var feber eller gråt. En kväljande orgel eller en Brandenburgkonsert med irriterande trumpeter och smaken av blandsaft och barnalbyl.

Sedan gick förkylningen över men känslorna stannade kvar. Jag går omkring med pappas pacifistiska militärrock och en barndomsbeläggning i munnen. Och det bränner bakom ögonlocken när jag inser att jag tagit på mig en minnespyjamas för att vara fin för pojken som ska födas om fem veckor.


Just den här hösten ligger det förflutna parallellt med det som ska komma. Trådarna bakåt är klibbiga och fastnar här och var, men leder ända fram till nuet. Löv och gräs och liv ska ruttna, barn ska födas, och frön och lökar borde sättas. Om ändå kopplingen till tvåhjulstraktorn vore hel så jag kunde plöja upp fältet och så höstvete och höstråg till nästa vinters bröd. Igår såg jag blåklockor och en akleja blomma.

Vi blev visade hembygdsgården av E och hennes son för några veckor sedan. Där fanns ett foto av den Anna som vårt torp har fått sitt namn av. Anna föddes 1868 och E lärde känna henne på 1940-talet då hon gifte in sig på en gård i närheten. Det förflutna blir påtagligt och klibbar vid mig när jag får se och hålla i ett foto av Anna där hon sitter framför torpet, och när jag får hålla i filten som Anna vävde åt E till bröllopspresent.



Det finns inga blodsband mellan oss och Anna. Men vi äger den mark som hon brukade och vi tillbringar mycket av vår bästa tid i huset som hon och hennes man byggde. Mellan spåren i naturen, i huset, i ladan, sträcks nya trådar genom tid och rum när 92-åriga E berättar för oss om Anna, så att hennes levnad väcks till liv.


I ladan står Annas årder. Årdret byts inte mot plog i denna del av Östergötland förrän någon har lagat kopplingen till min tvåhjulstraktor.




Läs även andra bloggares åsikter om liv, död, tid och rum, historien, framtiden, nuet, barndomen, minnet