Jag trodde att jag skulle skriva ett inlägg här tre månader efter vår dotters död, för nästan tre veckor sedan när jag gick tillbaka till arbetet. Jag har skjutit upp det. Jag har valt att skriva om den hemska händelsen här på bloggen, dels för att jag tror att det är bra för mig att trots allt försöka formulera mina tankar och känslor kring det som hände, dels i hopp om att någon annan i samma situation inte ska känna sig helt ensam; detta kan du förväntas känna, eller något helt annat, så här kanske utvecklingen blir, eller helt annorlunda, för dig. Jag läser tidigare inlägg och ser att mycket som jag trodde att jag hade skrivit om har jag inte alls nämnt.
Glömska är just ett av de symptom som karaktäriserat min sorgereaktion. Och de symptomen trodde jag att jag hade skrivit om. Många av symptomen är mycket påtagliga. Svårigheten att koncentrera sig, till exempel när man försöker läsa text, är samma för mig som för L; vi ligger och läser och blicken rör sig över texten, men vi ser inte vad som står där, och ögonen rör sig fram och tillbaka över samma stycke eller mening, tills vi blir medvetna om att vi ingenting ser, och tittar undrande på varandra i stället.
Svårighet att fatta beslut var mer påtagligt tidigare, när jag kunde frysa fast i affären inför valet mellan sockerärtor och brytbönor. Och en överdriven stresskänslighet gjorde att varje motgång i vardagen kunde leda till enorma problem, illamående och magkatarr. Mycket av de symptomen tycks ha övergått till en allmän apati, där inga val spelar någon roll, och motgångarna är så förväntade att jag skiter i konsekvenserna. Mardrömmarna, för mig olika typer av fall- och bilolyckor, uppträder inte längre varje natt.
Det är viktigt att känna till att de här symptomen är mycket påtagliga konsekvenser, mycket reella reaktioner på sorgen. Försäkringskassan har förstås betett sig oerhört klumpigt och okänsligt under den här tiden. De har ifrågasatt läkarens sjukskrivningsskäl och mångåriga erfarenhet och okända männsiskor har ringt upp oss och tyckt sig ha rätt att kladda runt i hur vi mår. Jag hade tänkt börja arbeta på halvtid från den 16 februari, men när jag förstod att arbetsgivarens sjuklön skulle upphöra efter 90 dagar och det var oklart i vilken utsträckning och hur snabbt någon tjänstepensionsförsäkring skulle ingripa, och när Försäkringskassan fortsatte att jaga mig med irrellevanta frågor, vars svars konsekvenser var oöverblickbara, kände jag mig tvingad att avsluta min sjukskrivning helt och hållet. Ångest över ekonomin finns det inte plats för. Jag är oerhört privilegierad med en anställning på en ovanligt öppensinnad och tolerant arbetsplats med fria arbetstider, så detta innebär inte några stora tvång för mig. Än så länge ger man mig stort svängrum och har inte alltför höga krav på mig.
Det är svårt att börja jobba. Det var svårt när L började arbeta en vecka före mig. I tre månader hade vi varit tillsammans i stort sett dygnet runt. Plötsligt så hade vi inte någon bredvid oss som befann sig i samma fas, i samma sinnestillstånd, och därför var vi inte heller i fas när vi sedan sågs. Plötsligt kunde vi vara i helt olika världar när vi träffades hemma efter jobbet. Jag kanske låg i soffan och grät, när hon kom hem med nya tankar kring ett projekt, eller så kom hon hem rödgråten när jag stod full, glad och glömsk och lagade mat. Otakt.
Det har också varit svårt för L, att på hennes större arbetsplats inte alla har känt till vad som har hänt, utan hon har enda till den här veckan varit tvungen att tackla personer som kommit fram tills henne för att fråga vad det blev för ett barn. Jag har sluppit det och jag tror att alla på min arbetsplats vet vad som har hänt. Vi gjorde rätt i att sprida informationen så brett som möjligt, så snabbt som möjligt. Det är inte roligt att konfronteras nu med de som inte vet vad som hände, och att ta hand om deras rädslor och skam.
Mycket i vardagens relationer med andra människor har kommit att handla om att handskas med, att tackla och parera deras känslor. Deras känslor inför oss och deras rädslor inför vad som har hänt och hur de ska handskas med oss. Det är en omöjlig situation, att handskas med oss, och det är jag medveten om.
Jag vill nämna en sak som jag sedan inte kommer att gå in på ytterligare. Vi har sedan det här hände lärt känna många andra par som har har gått igenom samma sak. Många av dessa par har förlorat nära vänners vänskap efter att de har förlorat sitt barn. Även jag och L har förlorat några av våra allra närmsta vänners vänskap strax efter att vår dotter dog. Jag tänker inte spekulera här på bloggen över varför de inte klarade av detta. Man säger att i nöden prövas vännen. Så om ditt barn dör kan du tyvärr också räkna med att någon nära vän kommer att lägga sten på börda och svika dig. Det gör mycket ont.
Å andra sidan kan du räkna med att få stöd och kärlek och empati från där du minst anade det. Vi har hittat vänskap där vi alls inte hade några förväntningar. Jag har fler vänner nu än innan. Vänner som jag uppriktigt tror skulle hjälpa mig, om jag verkligen bad om hjälp. Men visst behöver jag fler. De som har haft svårt att bete sig naturligt i den här onaturliga situationen har uteslutande varit människor som inte har någon erfarenhet av stor förlust i sina liv, eller personer som har varit med om en stor förlust, men valt att förneka eller förtränga den till varje pris. Vi som har varit med om en stor förlust, eller varit nära en stor förlust, eller har tillräcklig empati, känner igen varandra, tror jag. Det är nästan som om vi är ett hemligt sällskap som vet, när vi ser i varandras ögon. För vi ser rakt in i varandras ögon, när vi vågar. Häromdagen kom en kollega som jag egentligen inte känner in på mitt kontor och berättade om när hans hustru höll på att dö i höstas. Jag visste inte, men det förklarade en del. Vi såg in i varandras ögon, fast vi tittade också mycket bort. Vi visste, och vi behövde inte säga så mycket mer. Att han berättade och gav mig sitt förtroende hjälpte mig, och jag tror att det hjälpte även honom att få berätta för någon som han visste förstod. Jag har mycket större behov av det sociala umgängets värme nu, men också ett starkt behov av att få vara ifred. Ofta tror jag att jag är illa omtyckt och den känslan är som den frysskadades överkänslighet mot kyla. Det krävs oändliga mängder kärlek för att överleva.
Läs även andra bloggares åsikter om död, Försäkringskassan, IUFD, sjukskrivning, sorg, sorgereaktioner, självupptagenhet, kärlek, vänskap
Läs även andra bloggares åsikter om död, Försäkringskassan, IUFD, sjukskrivning, sorg, sorgereaktioner, självupptagenhet, kärlek, vänskap
