Om odlingarna och junis motgångar

Det har inte varit lätt att skriva på bloggen på sistone, men jag ska försöka börja igen. Helgen innan midsommarhelgen här på torpet var full av upptäckta motgångar.

Minus tre grader hade tagit all potatisblast. Jag fanns inte där med täckväv.

Och alla bönplantorna dog i kylan. Jag hade sett fram emot ett riktigt stort bönland i år.

Till och med ekorren tog livet av sig. Den dränkte sig i vattencisternen utanför dasset.

Sedan var det dags för pappas begravning. Cermonin i kyrkan var mycket bra och jordsättningen av urnan inte alltför stel. Samma präst som vid vår dotters minnesstund, Erik Holmberg, lyckades konstigt nog säga de rätta orden och det är jag så väldigt tacksam för. Musiken fungerade väl, det var inte fel att avsluta med 15 minuter Miles Davis. På minnesstunden efteråt var jag dålig på att delta i umgänget. Jag önskar att jag hade förmått närma mig pappas vänner utan blyghet men det klarade jag inte då. Nu ligger han i varje fall där på Katarina Kyrkogård, några meter från mamma och min dotter.


På midsommar åkte vi tillbaka till torpet, men det blev inget riktigt midsommarfirande. L pluggade körkortsteori inför intensivkursen som började i måndags. Jag pysslade på tomten och försökte identifiera blommor. Jag återkommer om blommorna.

Läs även andra bloggares åsikter om död, frost, begravning, minnesstund, odlingsmotgångar, potatis, bönor, midsommar, Katarina Kyrka

Möte med honom själv

I morse kremerade vi min pappa. Jag ville vara med också vid hans kremering, eftersom närvaron vid vår dotters kremering för ett halvår sedan gjorde det som hade hänt mer påtagligt. Jag hade hoppats att dagens likbränning skulle skaka om mig med eldens kraft och buller, och få mig att känna något, att styrkan i det verkliga skulle ta mig ur den känslostumhet som jag tror att jag har hamnat i. Längst ner i sorgen finns ett stengolv utan trossbotten. Där kan man hamna när det blir för mycket.


Dagens eldbegängelse blev ett antiklimax. Det var måndag morgon och ugnen, som var densamma som Karin Erika försvann i, hade inte alls samma temperatur som på en fredagseftermiddag. Den enkla spånskivekistan hastades in och började inte ens ryka innan ugnsöppningen slöts. Vi fick gå runt till andra sidan och kika in genom ett litet glashål för att se kistan sakta fatta eld, inte mer dramatiskt än en meta-tablett i en ångmaskin. Sedan var det bara att gå därifrån. Allt som allt tog det en kvart.


Jag har börjat läsa min pappas korrespondenser och får en överblick och en tydligare bild av vad som hände de sista fem åren av hans liv. Då började slutet, med min mammas död och den nya redaktörens vidriga beteenden. På ett halvår förlorade han sitt livs kärlek och sin yrkesidentitet och våren därpå börjar de första svaga tecknen på den sjukdom som tog hans liv att ge sig till känna med viktminskning, trötthet känslostumhet och depression. Jag är livrädd för att råka ut för samma sak.


Läs även andra bloggares åsikter om Frontotemporal demens, ALS, depression, ensamhet, desperation, alkoholism, sorg, skräck, svek, död, kremering

Maj 2009

Förra helgen hade svalorna kommit till Östergötland. Under taket på bilfärjan som tar oss över Bråviken mellan Säter och Skenäs bygger de bo varje år. Om man kan flyga så gör det inte något om ens hem inte står still.

Den här helgen åkte vi inte till landet för vi skulle hjälpa till lite med en flytt och hade en kusinträff i Vaxholm. I lördags var det dessutom vår första bröllopsdag. Den inföll tyvärr på halvårsdagen av vår dotters död. Jag förmodar att det sammanträffandet var värst i år. Vi hade svårt att fira, men åt en god biff på billig skirtsteak och vit tysk sparris som inte var så imponerande. Jag fick en fin liten blomsterbukett av L.


Igår förmiddag ringde de från Maria Regina, det underbara hospice där min pappa har legat sedan ett år tillbaka med en atypisk ALS. I fredags hade han blivit diagnostiserad med lunginflammation och de tyckte att vi skulle komma ut för han hade ångest och kvävningskänslor. Jag och L, min bror och hans M åkte dit och satt hos honom i ett par timmar och berättade om vad som hänt sedan sist. Jag hade inte besökt honom på ett par veckor eftersom jag själv har haft en infektion och inte ville smitta honom i hans känsliga tillstånd. Han var glad över vårt besök kunde vi läsa på läpparna. Sedan fick han morfin och flöt lugn bort i slummer.


Jag och L åkte till Vaxholm och satt i solen och åt goda ostar och njöt av kusiner, deras sällskap och barn. När vi kom tillbaka till stan ringde de från Maria Regina igen och berättade att pappa blivit sämre. Min bror och jag åkte dit och pappa var försvunnen i sin slummer när vi satte oss vid hans säng. Fast hela hans ansikte var allvarligt för första gången på länge och de dragen gjorde honom mer lik sin far.

Vi satt på var sin sida om sängen och höll honom i var sin hand och jag tror att han visste att vi satt där hos honom. Avstånden mellan hans egna andetag blev allt längre trots andningshjälpen från ventilatorn. Han tog luften i tuggor. När maskinen varnade för låg andningsfrekvens förstod jag inte att han hade slutat andas eftersom maskinen fortsatte, men vi ringde på sjuksköterskan som kom och konstaterade att pappa var död. 20:25 var klockan och det var inte mörkt ute.

För fyra och ett halvt år sedan satt jag vid min mammas dödsbädd och lyssnade till hennes andning, och igår dog min pappa. Det var lugnt och stilla på samma sätt, fast min mammas sista suck var tydlig. Nu har jag inga föräldrar kvar. Det är den tydligaste känslan vid sidan av förvirring. Men det finns så mycket mer att berätta.


Läs även andra bloggares åsikter om föräldrars död, ALS, Maria Regina, hospice, död

Tre månader och tre veckor nästan

Jag trodde att jag skulle skriva ett inlägg här tre månader efter vår dotters död, för nästan tre veckor sedan när jag gick tillbaka till arbetet. Jag har skjutit upp det. Jag har valt att skriva om den hemska händelsen här på bloggen, dels för att jag tror att det är bra för mig att trots allt försöka formulera mina tankar och känslor kring det som hände, dels i hopp om att någon annan i samma situation inte ska känna sig helt ensam; detta kan du förväntas känna, eller något helt annat, så här kanske utvecklingen blir, eller helt annorlunda, för dig. Jag läser tidigare inlägg och ser att mycket som jag trodde att jag hade skrivit om har jag inte alls nämnt.

Glömska är just ett av de symptom som karaktäriserat min sorgereaktion. Och de symptomen trodde jag att jag hade skrivit om. Många av symptomen är mycket påtagliga. Svårigheten att koncentrera sig, till exempel när man försöker läsa text, är samma för mig som för L; vi ligger och läser och blicken rör sig över texten, men vi ser inte vad som står där, och ögonen rör sig fram och tillbaka över samma stycke eller mening, tills vi blir medvetna om att vi ingenting ser, och tittar undrande på varandra i stället.

Svårighet att fatta beslut var mer påtagligt tidigare, när jag kunde frysa fast i affären inför valet mellan sockerärtor och brytbönor. Och en överdriven stresskänslighet gjorde att varje motgång i vardagen kunde leda till enorma problem, illamående och magkatarr. Mycket av de symptomen tycks ha övergått till en allmän apati, där inga val spelar någon roll, och motgångarna är så förväntade att jag skiter i konsekvenserna. Mardrömmarna, för mig olika typer av fall- och bilolyckor, uppträder inte längre varje natt.

Det är viktigt att känna till att de här symptomen är mycket påtagliga konsekvenser, mycket reella reaktioner på sorgen. Försäkringskassan har förstås betett sig oerhört klumpigt och okänsligt under den här tiden. De har ifrågasatt läkarens sjukskrivningsskäl och mångåriga erfarenhet och okända männsiskor har ringt upp oss och tyckt sig ha rätt att kladda runt i hur vi mår. Jag hade tänkt börja arbeta på halvtid från den 16 februari, men när jag förstod att arbetsgivarens sjuklön skulle upphöra efter 90 dagar och det var oklart i vilken utsträckning och hur snabbt någon tjänstepensionsförsäkring skulle ingripa, och när Försäkringskassan fortsatte att jaga mig med irrellevanta frågor, vars svars konsekvenser var oöverblickbara, kände jag mig tvingad att avsluta min sjukskrivning helt och hållet. Ångest över ekonomin finns det inte plats för. Jag är oerhört privilegierad med en anställning på en ovanligt öppensinnad och tolerant arbetsplats med fria arbetstider, så detta innebär inte några stora tvång för mig. Än så länge ger man mig stort svängrum och har inte alltför höga krav på mig.

Det är svårt att börja jobba. Det var svårt när L började arbeta en vecka före mig. I tre månader hade vi varit tillsammans i stort sett dygnet runt. Plötsligt så hade vi inte någon bredvid oss som befann sig i samma fas, i samma sinnestillstånd, och därför var vi inte heller i fas när vi sedan sågs. Plötsligt kunde vi vara i helt olika världar när vi träffades hemma efter jobbet. Jag kanske låg i soffan och grät, när hon kom hem med nya tankar kring ett projekt, eller så kom hon hem rödgråten när jag stod full, glad och glömsk och lagade mat. Otakt.

Det har också varit svårt för L, att på hennes större arbetsplats inte alla har känt till vad som har hänt, utan hon har enda till den här veckan varit tvungen att tackla personer som kommit fram tills henne för att fråga vad det blev för ett barn. Jag har sluppit det och jag tror att alla på min arbetsplats vet vad som har hänt. Vi gjorde rätt i att sprida informationen så brett som möjligt, så snabbt som möjligt. Det är inte roligt att konfronteras nu med de som inte vet vad som hände, och att ta hand om deras rädslor och skam.

Mycket i vardagens relationer med andra människor har kommit att handla om att handskas med, att tackla och parera deras känslor. Deras känslor inför oss och deras rädslor inför vad som har hänt och hur de ska handskas med oss. Det är en omöjlig situation, att handskas med oss, och det är jag medveten om.

Jag vill nämna en sak som jag sedan inte kommer att gå in på ytterligare. Vi har sedan det här hände lärt känna många andra par som har har gått igenom samma sak. Många av dessa par har förlorat nära vänners vänskap efter att de har förlorat sitt barn. Även jag och L har förlorat några av våra allra närmsta vänners vänskap strax efter att vår dotter dog. Jag tänker inte spekulera här på bloggen över varför de inte klarade av detta. Man säger att i nöden prövas vännen. Så om ditt barn dör kan du tyvärr också räkna med att någon nära vän kommer att lägga sten på börda och svika dig. Det gör mycket ont.

Å andra sidan kan du räkna med att få stöd och kärlek och empati från där du minst anade det. Vi har hittat vänskap där vi alls inte hade några förväntningar. Jag har fler vänner nu än innan. Vänner som jag uppriktigt tror skulle hjälpa mig, om jag verkligen bad om hjälp. Men visst behöver jag fler. De som har haft svårt att bete sig naturligt i den här onaturliga situationen har uteslutande varit människor som inte har någon erfarenhet av stor förlust i sina liv, eller personer som har varit med om en stor förlust, men valt att förneka eller förtränga den till varje pris. Vi som har varit med om en stor förlust, eller varit nära en stor förlust, eller har tillräcklig empati, känner igen varandra, tror jag. Det är nästan som om vi är ett hemligt sällskap som vet, när vi ser i varandras ögon. För vi ser rakt in i varandras ögon, när vi vågar. Häromdagen kom en kollega som jag egentligen inte känner in på mitt kontor och berättade om när hans hustru höll på att dö i höstas. Jag visste inte, men det förklarade en del. Vi såg in i varandras ögon, fast vi tittade också mycket bort. Vi visste, och vi behövde inte säga så mycket mer. Att han berättade och gav mig sitt förtroende hjälpte mig, och jag tror att det hjälpte även honom att få berätta för någon som han visste förstod. Jag har mycket större behov av det sociala umgängets värme nu, men också ett starkt behov av att få vara ifred. Ofta tror jag att jag är illa omtyckt och den känslan är som den frysskadades överkänslighet mot kyla. Det krävs oändliga mängder kärlek för att överleva.


Läs även andra bloggares åsikter om död, Försäkringskassan, IUFD, sjukskrivning, sorg, sorgereaktioner, självupptagenhet, kärlek, vänskap

Trolig dödsorsak

Idag är det två månader sedan vår dotter dog, när hon i stället borde ha påbörjat sitt liv. Det är fortfarande obegripligt, liksom det är obegripligt att det var så nyligen som det hände. Samtidigt är beskedet om hennes död och förlossningen så närvarande att det känns som det pågår just nu.

Igår ringde läkaren från BB och berättade att provsvaren och analysen av moderkakan hade kommit. De visade spår av en akut infektion, och inflammation till följd därav, i moderkakans hinnor och navelsträngens kärlväggar. Hon hade också ringt upp patologen för att förstå vad detta innebar, och patologen bekräftade att det var den troliga dödsorsaken. De kan inte säga mer, inte ens om infektionen var orsakad av virus eller en bakterie. Vi visste ju sedan tidigare att det inte fanns några sådana spår hos vare sig L eller flickan. Möjligen förstår jag lite mer av provsvaren när vi varit på återbesök den 26. Jag vet ännu inte vad jag känner inför beskedet, men jag har sovit mycket sedan telefonsamtalet.


Vi har nu varit tolv dagar på Fuerteventura. Först en vecka på nordvästra delen av ön, i El Cotillo, nu på sydöstra delen i Costa Calma. Med hyrbil har vi varit rörliga och kunnat undvika de värsta turistghettona. Ljuset och värmen och de salta Atlant-baden har varit läkande, och jag begriper inte hur jag ska klara av att återvända hem till mörkret och vintern. Min handläggare på försäkringskassan var på mobilsvaret nyss och påstod att läkaren på BB sagt att hon trodde att jag skulle återgå till arbetet efter månadsskiftet. Jag tvivlar på att hon sagt det och att jag kommer att kunna det. Vi får se. Som det är nu vet jag ingenting om hur jag ska må nästa dag.


Läs även andra bloggares åsikter om död, IUFD, provsvar, infektion i moderkakan

Gråt och kramar

I går höll vi minnesstunden för vår dotter i Katarina kyrka. Det blev en mycket speciell upplevelse som jag kommer att minnas länge. Idag är jag egentligen för trött för att beskriva det, men Hanna skriver bra om det hela här. Jag hade gjort ett programblad som vi skrev ut i 75 exemplar och det räckte inte alls, så jag gissar att vi var var minst 90 personer i kyrkan. Många fler än jag hade förväntat mig, och det kändes skönt att så många kom och var där och deltog med oss. Så kramad har jag aldrig tidigare blivit på samma dag. Prästen, Erik Holmberg, var mycket bra och klok och sa precis det som vi hoppades att han skulle säga, och musiken hjälpte oss att släppa ut vår sorg. Efteråt visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men det var så många som hade med sig blommor, så efter en stund gick vi ner allesammans till graven och lade blommorna där.


Därpå gick vi iväg ett fyrtiotal till Kapsylen där en gammal bekant hade gjort en sista-minutenräddning tjugofyra timmar tidigare och fixat fram en fantastisk lokal för oss att vara i utan förbehåll. Där fick vi en värmande linssoppa som Lisa hade lagat och sedan en saftig Kronans kaka som Rosenkål hade bakat och massor av vin och kaffe. När jag får recepten ska jag lägga upp dem här eller länka till dem. Jag blir våt i ögonen bara vid tanken på all hjälp vi fick med att ordna alltsammans på så sätt att varken jag eller L nästan inte behövde lyfta ett finger vare sig innan eller efteråt. Alla som var där visade sitt stöd med konkreta handligar och kramar och blickar och ord och det var praktisk solidaritet av det allra vackraste slaget. Där var en lågmäld, varm, allvarlig och glad stämmning som sammanförde alla dessa människor från olika håll och tidpunkter i vårt liv i något som jag tror gjorde att vi alla förstod varandra bättre och lärde oss något. Jag kan inte räkna upp alla som var där och hjälpte oss, men ni vet ju själva vilka ni är, och jag tror att ni förstår hur mycket ni betyder för oss.

Idag var vi förbi graven och tittade på blommorna och snodde med oss några av de vackraste ranunklarna. Får man göra så? I morgon ska vi på återbesök till BB Stockholm och få provsvar och eventuellt någon förklaring till varför vår dotter dog.


Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, känslosamhet, tacksamhet, solidaritet

Trådar

Det här var den sista helgen på torpet på länge för L. Nästa gång vi kommer hit tillsammans är vi tre. Nu väcker de skarpa varma höstfärgerna och den söta doften av förruttnelse en dov vemodig känsla. En påminnelse om den tydliga närvaro i naturen som min kropp minns från barndomen. Träden, dungen och skogen i förorten där jag växte upp. En sinnlig nykterhet i färger, toner och dofter som aldrig kommer att försvinna, men som bara kan anas i ögonvrån, aldrig greppas.


När jag var liten hade pappa en tjock, vit fårskinnspäls av den typ som hörde till militärens vinteruniform. Den var så tjock och styv att den stod av sig själv som en wigwam och det gick inte att frysa inuti den hur mycket vinter det än var utomhus. Insidans mjuka ull och utsidans feta skinn skyddade mot allt som var kallt och skarpt. Men pappa bar den sällan, för den var så otymplig att det var svårt att röra sig i den.

Häromveckan tog sig en förkylning in i min kropp och som vanligt kom den med en hel arsenal av barndomsminnen. En känsla av långtråkig söndag, med svävande dammpartiklar i släpljus och lukter av stekos från blodpudding, femmarkerkorv eller pannkakor. Beläggningar i munnen och en brännande känsla bakom ögonlocken som var feber eller gråt. En kväljande orgel eller en Brandenburgkonsert med irriterande trumpeter och smaken av blandsaft och barnalbyl.

Sedan gick förkylningen över men känslorna stannade kvar. Jag går omkring med pappas pacifistiska militärrock och en barndomsbeläggning i munnen. Och det bränner bakom ögonlocken när jag inser att jag tagit på mig en minnespyjamas för att vara fin för pojken som ska födas om fem veckor.


Just den här hösten ligger det förflutna parallellt med det som ska komma. Trådarna bakåt är klibbiga och fastnar här och var, men leder ända fram till nuet. Löv och gräs och liv ska ruttna, barn ska födas, och frön och lökar borde sättas. Om ändå kopplingen till tvåhjulstraktorn vore hel så jag kunde plöja upp fältet och så höstvete och höstråg till nästa vinters bröd. Igår såg jag blåklockor och en akleja blomma.

Vi blev visade hembygdsgården av E och hennes son för några veckor sedan. Där fanns ett foto av den Anna som vårt torp har fått sitt namn av. Anna föddes 1868 och E lärde känna henne på 1940-talet då hon gifte in sig på en gård i närheten. Det förflutna blir påtagligt och klibbar vid mig när jag får se och hålla i ett foto av Anna där hon sitter framför torpet, och när jag får hålla i filten som Anna vävde åt E till bröllopspresent.



Det finns inga blodsband mellan oss och Anna. Men vi äger den mark som hon brukade och vi tillbringar mycket av vår bästa tid i huset som hon och hennes man byggde. Mellan spåren i naturen, i huset, i ladan, sträcks nya trådar genom tid och rum när 92-åriga E berättar för oss om Anna, så att hennes levnad väcks till liv.


I ladan står Annas årder. Årdret byts inte mot plog i denna del av Östergötland förrän någon har lagat kopplingen till min tvåhjulstraktor.




Läs även andra bloggares åsikter om liv, död, tid och rum, historien, framtiden, nuet, barndomen, minnet