Brrrr, och varför är alla sorgklädda?

Tillbaka från Indien sedan en vecka är det svårt att komma på vad man kan skriva här egentligen. Sinnena har svårt att överlappa från de tropiska varma regnen till kylan och snön. Allt är så dämpat och tyst och alla mörkklädda ser så dystra ut.


Så här var det. Först en vecka av hårt arbete med långa möten och försök att definiera forskningsprojektet och det gemensamma arbetet. Efterhand blev det allt tydligare vad vi ville göra. Sedan besöken på HIV-avdelningar på tre mycket olika sjukhus för att försöka förstå deras förutsättningar och behov. Behoven och förutsättningarna visade sig vara mycket olika, men alla tre sjukhusen visade stort intresse för projektet och ville delta och lägga ner faktiskt arbete.

För att komma till prestigesjukhuset i Kochi 20 mil bort åkte vi åtta personer i en bil i 4,5 timmar från Thiruvananthapuram. Och sedan tillbaka. Den som inte har varit i Indien kan inte föreställa sig hur trafiken är. Efter ett tag så inser man att det finns en logik i det hela, en algoritm för bilkörningen, men vad spelar det för roll när marginalerna är för små och chansningarna för många. Omkörningar i kurvor är mer regel än undantag. Här är en kort film som visar riktigt riktigt stillsam, närmast körskoleaktig indisk bilkörning.




Efter Thiruvananthapuram och Kochi åkte vi till Delhi för att fortsätta med tåg till Chandigarh morgonen därpå. En kväll kring Connaught Place i Delhi gav mig en annan bild av staden än den förra resan. Tågresan dagen efter var fin och jag har bestämt mig för att resa mer med tåg i Indien om jag kommer tillbaka. Chocken var stor när jag vid slutstationen upptäckte att den enda väska som var kvar på hatthyllan inte var min väska. Den väskan tog jag ändå med mig när jag gick ut på perrongen uppgiven och övertygad om att jag aldrig skulle få se min väska igen. Men se, då hade jag inte räknat med sub-inspector Raj vid järnvägspolisen som lade ner alla resurser på att hitta min väska igen - och lyckades! Visserligen tog det en fyra timmar, men dem fick jag tillbringa i VIP-väntrummet, de sista timmarna konverserande med sub-inspector Raj själv om vitt skilda ämnen såsom odling, brottslighet och Sveriges djurliv (inga elefanter!).

Sub-inspector Raj vid järnvägspolisen i Chandigarh med mina väskor

Tacksamheten var gränslös när till slut kabelindustrialisten Singh kom med min väska och återfick sin egen. Jag blev erbjuden att bo i hans hus men tackade dumt nog nej, eftersom jag räknade med att bra boende skulle ha ordnats av forskningsinstitutet vi skulle besöka. Hade jag bott i Mr. Singhs villa hade jag nog sluppit 24 timmars kaskad- och fontänövningar (som visserligen fick mig att gå ner minst tre kilo).

Efter Chandigarh och Mohali var arbetsveckan slut och jag återvände till Kerala. Efter en natt i Ernakulam tog jag bussen till Alappuzha (Alleppey) där jag bytte till reguljärbåten som tog mig till Thomas ö en dryg timme bort. Tredje kyrkan på vänster sida är hållmärket för rätt hållplats på ön Chennamkary.

Bilder från båtstationen i Alappuzha

Hos Thomas var det stilla och lugnt, så som jag hade längtat efter det. Att återvända till platser man tidigare besökt är underskattat. Att resa gör en inte nödvändigtvis till en visare människa, men det kan skala av ett lager av rädsla, ytterligare ett lager av rädsla.


Jag gick promenader längs kanalerna och mötte människor som log mot mig. Och jag såg ett annorlunda vardagsliv.



Läs även andra bloggares åsikter om Indien, Thiruvanathapuram, Trivandrum, Kochi, Cochin, Chandigarh, Mohali, Delhi, backwaters, Kerala, Chennamkary

Arabiska Sjoen

Idag fick jag mitt foersta dopp i den Arabiska Sjoen. Det var salt.

180 trappsteg ner ligger stranden daer jag var ensam med ett gaeng taaspetsdansande flamenco-krabbor, en haegerslaekting, en flirtig schaefervalp och tvaa utslagna turister. Starka stroemmar, hoega vaagor. Maerklig ensamhet.

Strax soeder om Varkala (Beach) tillbringar jag tvaa dagar vid en hemlig strand i slutet av turistsaesongen paa ett ayurvediskt hotell med ett gaeng sjukliga tyska kvinnor 50+ som alla ser hemskt osunda ut. Personalen har till slut gett upp alla foersoek att lura paa mig hokuspokusbehandlingar. Jag i min tur har smugglat in oel paa omraadet, men den uppvaeger inte bristen paa L. Man ska inte resa paa det haer viset. Av bilderna framgaar det nog inte hur oerhoert synd det aer om mig.

Indiskt uppehåll

Nu kanske det inte blir någonting här på ett tag för i morgon bitti åker jag till Indien på två veckor. Först arbete och sedan lite fritid. På den lediga tiden ska jag besöka Thomas igen. Kanske råkar jag på en uppkoppling innan dess och kan rapportera. Annars återkommer jag efter långfredagen. Jag önskar att jag vore frusen, så att jag kunde se fram emot 31+ i Kerala, men nu har jag bara separationsångest. Hej svejs.


Läs även andra bloggares åsikter om avsked, resa, Kerala, Indien, avresa, reseångest, resfeber

Stilla dagar hos risbonden Thomas

Idag har jag beställt nya flygbiljetter till Indien för en resa där vi ska försöka lägga grunden till ett längre samarbetsprojekt med svenska och indiska forskare och personalen på några sjukhus i Thiruvananthapuram (Trivandrum) och Chandigarh. Det får mig att komma ihåg att jag inte avslutade reseberättelsen från den förra resan. Jag skrev om chocken som Delhi gav mig, om hur annorlunda allt var när jag kom till Kerala och hamnstaden Kochi (Cochin), och om hur vi sedan åkte till kryddodlarna i djungeln och upp i bergen, och hur vi på vägen därifrån fick se elefantjägarens troféer. Men jag skrev inte om det som var både den starkaste och den stillsammaste upplevelsen.


En bil körde oss hela vägen från elefantjägarens hus till Alappuzha (Alleppey), och sedan, med instruktioner över mobiltelefon, vidare en bit inåt landet tills vägen tog slut.

- Längre än så här kommer vi inte. Där är det, sa chauffören, och pekade över floden.


En kanot tog oss över till andra stranden där Thomas bor med sin hustru, deras två barn, sin mor och sin lillebror Matthew. Det här är mitt i det område som kallas lower backwaters, ett system av sjöar, floder och kanaler som börjar strax innanför Arabiska sjön. Öarna är mer eller mindre uppbyggda för hand av lera från botten. Huvudnäringen är risodling och hela området är ett komplext system av mänsklig och naturlig reglering av vattnet, med översvämmningar och torrläggning och kanalmuddring och vallbyggen. Här och var står pumphusen som reglerar vattennivån på risfälten och ser till att öarna, som ofta ligger under vattennivån i kanalerna, inte blir översvämmade.

Här var Thomas släkt som feodalherrar fram till jordreformen efter den kommunistiska valsegern 1958, men till skillnad från många av de andra storjordägarna stannade familjen kvar. Thomas har tillräckligt med land för att försörja familjen men numera står gästerna på deras homestay för ungefär hälften av familjens inkomster. Det stora vita huset på bilden ovan har systern, som bor och arbetar i England med man och barn, just låtit bygga för att bo i när de kommer hem igen. Fast ingen verkar tro att de kommer att flytta hem igen. Hur skulle de kunna vänja sig vid att bo här på vischan, efter att ha anpassat sig till livet i Manchester?


För det här var vischan. Stillheten i landskapet speglades i Thomas lugn. Han talade långsamt, långsamt och eftertänksamt. Allting drog ut på tiden och vi märkte att det inte hade någon betydelse. Varje morgon och varje kväll anordnades en tur, en promenad, en cykeltur, en kanottripp, eller en båtresa med någon av bröderna. Vi blev lugnare och lugnare. Vi gick på stigarna längs floderna och kanalerna, förbi hemmen som alla hade trappa ner i vattnet och där man tvålade in sig och borstade tänderna och tvättade kläder och badade och piffade till barnen innan skolan. Överallt leenden och skratt. Lockelser från männskobyn. Och vi fick följa med när Thomas gick runt och letade efter familjer och barn som tidigare gäster fotograferat.


Och han berättade om livet i backwaters, om hur kasterna, yrkesgrupperna och religionerna var sammanflätade, om sina idéer om fungerande lokal turism, om sin besvikelse på politiken eller politikerna, men sin tro på lokalsamhället och grannsamverkan, om svårigheterna med ekologisk risodling, om sin oro för att en framtida son inte kommer att vilja ta över arbetet på fälten, om fåglarna och naturen och sin familjs historia.

Många åker till Keralas backwaters och hyr en husbåt med kapten och kock för hiskliga summor och sitter sedan på kanalerna och ser på avstånd att det rör sig i buskarna. Vi tittade på dem i stället, när de gled förbi i sina rottingstolar, och det såg stelt och konstigt ut. Jag är glad att vi inte hyrde båt, att vi i stället fick se och komma nära livet på öarna.

Jag längtar tillbaka till promenaderna och samtalen. Och stillheten. Mötet med Thomas var av den sorten som gör världen mer begriplig. Om några veckor kanske jag får sitta där på terrassen på kvällen med en kall Kingfisher och fråga honom mer.



Läs även andra bloggares åsikter om backwaters, Indien, Kerala, risodling, stillhet, givande samtal

I elefantjägarens hus

På väg från Issac och Mathew stannade vi till vid deras farbrors hus. Där bodde nu deras kusin som upprätthöll ett litet museum över fadern.


Han utsågs av staten till elefantjägare och var den som kallades in när en vild elefant fick spel och började röja i någon av byarna. Hela vardagsrummet var fullt av hans troféer.

-Finns det krokodiler här i floderna? -Nej, inte nu längre, de försvann när människor började bada i floden. (???)

Stolthet

Kallades inte de där kottdjur? Det är ett omöjligt sökord på google.

Elefantöra. Jag glömde fråga om de åt upp elefantköttet.

Det var intressant hur elefantbetarna fick samsas med de kristna ikonerna i en altarliknande nisch. De berättade att de mörkare betarna på bilden nedan kom från en särskild sorts elefant som de benämnde med namn. -Vad är det för något, frågade jag. -Vet du inte det, det är en elefant som varken är hane eller hona, som ser ut som en hane men som inte kan reproducera sig. -De är mycket aggressiva. -Tror jag det, sa jag på ett förutsägbart och töntigt sätt.

Pang, laserstrålen rätt i huvet!

Därefter tackade vi för visningen och påbörjade vår resa ner mot Lower Backwaters, där vi bokat rum på ytterligare en syriansk ortodox home stay. Fortsättning följer...


Läs även andra bloggares åsikter om Indien, Kerala, elefanter, jägare, djungel, uppstoppade djur, religion, utställningar, inredning

Meanwhile, back in the jungle

Så blev vi hämtade från vårt pensionat i Fort Cochin och körda in mot landet, upp i bergen, in i djungeln, i riktning mot Munnar. Ungefär halvvägs dit ligger Mount View Spices Farm, vid Mount View Point, Thalakode, där bröderna Issac och Mathews odlar vanilj, gummi, tapioka, ingefära, kanel, muskot, curryblad och två sorters svartpeppar, bland annat, samt driver home stay, den i Kerala utbredda formen av B&B där man bor med familjen och äter en del av måltiderna i hemmet.

Issac

När vi kom fram så placerades vi i en soffa och tilldelades varsin kokosnöt med sugrör i och iaktogs under tystnad medan vi slurpade. Endast svärsonen och Issac talade något lite engelska. Alla var lite spända. Efter ett tag kröp det fram att vi var deras första gäster och att de hade blivit väldigt förvånade över vår bokning. Att vi var deras första gäster framgick sedan på olika sätt. När vi blev serverade lunchen så var det plötsligt vi som var aporna. Familjen stod runt bordet och tittade på oss. Frun i huset glodde på L och fnissade och skrattade åt allt L gjorde. Svärsonen filmade oss närgående med sin videokamera. De var väldigt vänliga, men jag ska nog skicka ett mejl och tipsa om hur de kan förbättra trivseln för gästerna.

Issac visade och berättade stolt om odlingarna. Han hade kopierat ett kompendium med instruktioner om odling av olika kryddor till mig och förklarade och visade. Äntligen fick jag se svartpepparn!

K framför sorten karimunda

Panniyoor-1, en hybrid med längre hängen

Större delen av pepparskörden sker i februari, men redan nu hade man börjat skörda lite grand. Årets skörd hade en mild och ren doft. Smaken har en svag dragning åt kryddpeppar, som jag vanligtvis avskyr, men som här gav en pikant kryddig ton som var bra. Jag köpte med mig ett kilo och ångrar att jag inte köpte mer. Köpte också med mig en del av deras vanilj, men den har jag ännu inte prövat.

Även vanilj är en klängväxt

Skördemogna vaniljbönor

Våra värdar föreslog utflykter som vi accepterade. Första eftermiddagen for vi runt i omgivningarna. Eftersom Kerala är så tätbefolkat så är det aldrig särskilt långt mellan bostäderna även om man befinner sig ute på landsbygden i djungeln. Därför finns det underlag för många butiker även i de minsta byarna. Man får intryck av en levande landsbygd. Samtidigt är städerna mer utsmetade och landsbygdslika, med lägre hus och getter på jordgatorna. Det gör det väldigt annorlunda mot Sverige och jag funderar på om det var mer så innan den stora inflyttningen till städerna här. När man tittar på Lantmäteriets Häradsekonomiska kartor över Östergötland så var det inte långt mellan torpen och där var familjerna stora. Jag undrar hur det var att leva i ett sådant samhälle.

Över floden in bland träden

Dagen därpå åkte vi upp i bergen till Munnar och ännu högre. Teplantager har man sett i resebroschyrer. Verkar tråkigt. Fantastiskt vackert i verkligheten.

I Munnar är kommunisterna starka, men reklamen finns också överallt.


Vi tog oss sedan ännu högre upp i bergen innan vi åkte tillbaka, men det ska jag inte berätta om här för nu blev det en alldeles för lång blogg.



Läs även andra bloggares åsikter om Indien, Kerala, djungel, Munnar, Mount View, peppar, kryddor, te, landsbygd, vanilj

Delhi III

Människan anpassar sig. Det var nog tur att vi fyra stycken redan första kvällen gick ut en promenad utanför stängslet efter middagen. Försiktigt i kolmörkret för att inte falla ner i någon grop. Trots att stämningen var som jag föreställer mig en krigszon, så hände ju ingenting. Knytena kring eldarna överföll oss inte. Husen föll inte ner över oss. Trafiken var inte så tät och de bilar som har lyktor syns ju på avstånd när det är mörkt. Och korna som stod och tuggade sopor i korsningen (där det till och med fanns gatlyktor) anföll inte när chefen fotade med blixt. Man vänjer sig.


Idag var sista dagen av hårt arbete. I morgon ska vi bara presentera förslagen till framtida sammarbetsprojekt för varandra, för några politiker och finansieringsmyndigheter. Folk har varit vänliga mot mig. Alla har blivit mer avslappnade och den prestigefyllda turbanmannen som jag grälade med för bara några timmar sedan höll om mig i kväll och bjöd mig till Punjab nästa gång jag kommer till Indien. Jag har lärt känna en mängd svenska forskare på ett sätt som inte händer när man ses, om man ses, i Sverige. En förstudie till det föreslagna projektet kräver dessutom att jag åker till bland annat Kerala och hälsar på sjukhus i mitten på februari.


Nu är L i Doha och väntar på planet till Kochi. I morgon är en av mina viktiga bemärkelsedagar, som jag inte vet om indierna känner till, och jag åker in till centrala Delhi efter lunch. Sedan flyger jag ner till Kochi på torsdagen. Jag ser fram emot att få se Kerala, men inte mot att lämna hotellets bekvämlighet. Just det, i morgon lämnar jag ifrån mig datorn som jag inte vill släpa på, så vi får se om det blir något bloggat alls från Kerala. Tidningarna säger att där hotar de Tamilska Tigrarna med terrorattentat. Indierna här säger att de bara brukar begå lite brott för att få ihop pengar. Jag är fullständigt okunnig i frågan. I den frågan också.



Andra bloggare om Indien, Delhi, anpassning till kaos

Indienförberedeleser

Jag hinner inte blogga nu, det är så mycket som måste förberedas inför Indien-resan. Jag måste göra ljusbilder för mötena i Delhi, och jag läser på så mycket jag hinner om Indien och framför allt Kerala. Per Anderssons Indien-guidebok är lärorik och stimulerande. Lonely Planets med sina sjuka dubbla budskap ska man inte läsa (i Indien behöver man inte raka sig för man kan gå till den underbara rakstugan, men se upp så du inte får HIV på köpet). Just nu slukar jag den fascinerande Indiens kämpande Kerala av Sören Sommelius, som vi fick låna av nyfunna T.L & K.B tillsammans med ett myggnät. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli så uppslukad av Kerala, men både regionens historiska och nuvarande politiska, sociala, agrikulturella och kulinariska situation är häpnadsväckande och totalt uppslukande. Nu försöker vi boka boende vid kusten, i bergen och däremellan.

Och när jag läser lär jag mig nya saker hela tiden. På nätet hittar jag massor som jag inte kände till tidigare. Inte visste jag att det finns olika varieteter av peppar på samma sätt som vad gäller tomater! Kanske är svartpepparns olika smaker mer beroende på sorter än på geografiskt ursprung? 75 olika sorter odlas i Indien. Och att just pepparn faktiskt var början på hela det europeiska imperialistiska koloniala projektet, när Vasco da Gama anlände till nuvarande Keralas kust 1498 och började skära näsor och öron av lokalbefolkningen när han inte fick vad han ville ha.

Och jag fantiserar om förvåningen hos de portugisiska missionärerna som på 1500-talet stötte på de kristna församlingar som hade sitt ursprung i aposteln Tomas (Tvivlarens) förmodade ankomst redan 52 efter jesus, och som kände till allt om tron, men aldrig hade hört talas om påven. Och hur Kerala som första plats i världen fick ett kommunistiskt styre genom allmänna val 1957 och har den högsta läs- och skrivkunnigheten i Indien, den lägsta barnadödligheten, är ett av de mest tätbefolkade delarna av världen, har jättehög arbetslöshet och förser arabvärlden med billig arbetskraft, och inte är en tragisk fattigdomsparalyserad plats utan en kraftfylld, dynamisk, levande och progressiv region av smålands storlek med 33 miljoner invånare och 5000 bibliotek, ett pepparforskningcentrum och mer än 2000 publicerade författare. Och det är bara en bråkdel av allt jag hittar när jag läser och läser. Idag misslyckades vi med att etablera kontakt med den ekologiska pepparfarmen, eftersom L:s malayalam är lika usel som engelskan hos de som kom till telefonen vid vårt kommunikationsförsök. I morgon försöker vi igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Indien, peppar, Kerala, förberedelser, resfeber, Sören Sommelius

Indienförberedelser och oxsvanssoppa

Jag läser på lite för att förbereda mig inför Indien-resan. Släktingar har ju råkat illa ut där förut. Min farmors farfars farmors farbror, Linné-lärljungen och skeppsprästen David Pontin blev till exempel kidnappad och inspärrad i ett igenmurat ödehus i tre månader när Ostindiefartyget Rikets Ständer kom till Suratte (Surat, Gujarat) 1760. Han släpptes mot lösen och jag hoppas att ni också kommer att betala lösensumman om samma sak skulle hända mig.

Oxsvanssoppa lär jag inte få i Indien, har jag förstått, så när jag missade inlämningstiderna för visumansökan på Indiska ambasaden idag så kilade jag till Hötorgshallen och köpte oxsvans och märgben hos sydamerikanen.

Här kommer första delen av oxsvanssoppereceptet, så fyller jag på med fortsättningen om 4-5 timmar när den är klar i ugnen.

Åtminstone det här behövs:

• 6 mellanstora skivor oxsvans
• smör
  
• 2 märgben
• 1 stor morot
• 1 stor palsternacka
• 1 stjälk blekselleri
• 3 små lökar
• 1 vitlöksklyfta
• 1 lagerblad
• några stora nypor salt
• 3/4 flaska rödvin

1. Sätt ugnen på 150 grader
2. Bryn svansarna runt om och överallt i en stor klick smör i en ugnssäker gryta
3. Tärna under tiden rotfrukterna och stjälksellerin
   
4. Lägg över svansarna på ett fat och bryn försiktigt det tärnade en stund
5. Skär löken i kvartar och släng ner
6. Lägg tillbaka svansarna och märgbenen
7. Släng ner en vitlöksklyfta och ett lagerblad och några nypor salt
8. Häll ner vinet
9. Fyll på med vatten så att det täcker
10. Sätt på lock och ställ in i ugnen.
11. Låt stå tills tålamodet tryter (4 ½ timme?)

2

5

Fortsättning följer...


Andra bloggar om: oxsvanssoppa, oxsvans, Indien, släkten, Ostindiska kompaniet, David Pontin, Linné, märgben, rotfrukter, soppa,