Brrrr, och varför är alla sorgklädda?

Tillbaka från Indien sedan en vecka är det svårt att komma på vad man kan skriva här egentligen. Sinnena har svårt att överlappa från de tropiska varma regnen till kylan och snön. Allt är så dämpat och tyst och alla mörkklädda ser så dystra ut.


Så här var det. Först en vecka av hårt arbete med långa möten och försök att definiera forskningsprojektet och det gemensamma arbetet. Efterhand blev det allt tydligare vad vi ville göra. Sedan besöken på HIV-avdelningar på tre mycket olika sjukhus för att försöka förstå deras förutsättningar och behov. Behoven och förutsättningarna visade sig vara mycket olika, men alla tre sjukhusen visade stort intresse för projektet och ville delta och lägga ner faktiskt arbete.

För att komma till prestigesjukhuset i Kochi 20 mil bort åkte vi åtta personer i en bil i 4,5 timmar från Thiruvananthapuram. Och sedan tillbaka. Den som inte har varit i Indien kan inte föreställa sig hur trafiken är. Efter ett tag så inser man att det finns en logik i det hela, en algoritm för bilkörningen, men vad spelar det för roll när marginalerna är för små och chansningarna för många. Omkörningar i kurvor är mer regel än undantag. Här är en kort film som visar riktigt riktigt stillsam, närmast körskoleaktig indisk bilkörning.




Efter Thiruvananthapuram och Kochi åkte vi till Delhi för att fortsätta med tåg till Chandigarh morgonen därpå. En kväll kring Connaught Place i Delhi gav mig en annan bild av staden än den förra resan. Tågresan dagen efter var fin och jag har bestämt mig för att resa mer med tåg i Indien om jag kommer tillbaka. Chocken var stor när jag vid slutstationen upptäckte att den enda väska som var kvar på hatthyllan inte var min väska. Den väskan tog jag ändå med mig när jag gick ut på perrongen uppgiven och övertygad om att jag aldrig skulle få se min väska igen. Men se, då hade jag inte räknat med sub-inspector Raj vid järnvägspolisen som lade ner alla resurser på att hitta min väska igen - och lyckades! Visserligen tog det en fyra timmar, men dem fick jag tillbringa i VIP-väntrummet, de sista timmarna konverserande med sub-inspector Raj själv om vitt skilda ämnen såsom odling, brottslighet och Sveriges djurliv (inga elefanter!).

Sub-inspector Raj vid järnvägspolisen i Chandigarh med mina väskor

Tacksamheten var gränslös när till slut kabelindustrialisten Singh kom med min väska och återfick sin egen. Jag blev erbjuden att bo i hans hus men tackade dumt nog nej, eftersom jag räknade med att bra boende skulle ha ordnats av forskningsinstitutet vi skulle besöka. Hade jag bott i Mr. Singhs villa hade jag nog sluppit 24 timmars kaskad- och fontänövningar (som visserligen fick mig att gå ner minst tre kilo).

Efter Chandigarh och Mohali var arbetsveckan slut och jag återvände till Kerala. Efter en natt i Ernakulam tog jag bussen till Alappuzha (Alleppey) där jag bytte till reguljärbåten som tog mig till Thomas ö en dryg timme bort. Tredje kyrkan på vänster sida är hållmärket för rätt hållplats på ön Chennamkary.

Bilder från båtstationen i Alappuzha

Hos Thomas var det stilla och lugnt, så som jag hade längtat efter det. Att återvända till platser man tidigare besökt är underskattat. Att resa gör en inte nödvändigtvis till en visare människa, men det kan skala av ett lager av rädsla, ytterligare ett lager av rädsla.


Jag gick promenader längs kanalerna och mötte människor som log mot mig. Och jag såg ett annorlunda vardagsliv.



Läs även andra bloggares åsikter om Indien, Thiruvanathapuram, Trivandrum, Kochi, Cochin, Chandigarh, Mohali, Delhi, backwaters, Kerala, Chennamkary

Stilla dagar hos risbonden Thomas

Idag har jag beställt nya flygbiljetter till Indien för en resa där vi ska försöka lägga grunden till ett längre samarbetsprojekt med svenska och indiska forskare och personalen på några sjukhus i Thiruvananthapuram (Trivandrum) och Chandigarh. Det får mig att komma ihåg att jag inte avslutade reseberättelsen från den förra resan. Jag skrev om chocken som Delhi gav mig, om hur annorlunda allt var när jag kom till Kerala och hamnstaden Kochi (Cochin), och om hur vi sedan åkte till kryddodlarna i djungeln och upp i bergen, och hur vi på vägen därifrån fick se elefantjägarens troféer. Men jag skrev inte om det som var både den starkaste och den stillsammaste upplevelsen.


En bil körde oss hela vägen från elefantjägarens hus till Alappuzha (Alleppey), och sedan, med instruktioner över mobiltelefon, vidare en bit inåt landet tills vägen tog slut.

- Längre än så här kommer vi inte. Där är det, sa chauffören, och pekade över floden.


En kanot tog oss över till andra stranden där Thomas bor med sin hustru, deras två barn, sin mor och sin lillebror Matthew. Det här är mitt i det område som kallas lower backwaters, ett system av sjöar, floder och kanaler som börjar strax innanför Arabiska sjön. Öarna är mer eller mindre uppbyggda för hand av lera från botten. Huvudnäringen är risodling och hela området är ett komplext system av mänsklig och naturlig reglering av vattnet, med översvämmningar och torrläggning och kanalmuddring och vallbyggen. Här och var står pumphusen som reglerar vattennivån på risfälten och ser till att öarna, som ofta ligger under vattennivån i kanalerna, inte blir översvämmade.

Här var Thomas släkt som feodalherrar fram till jordreformen efter den kommunistiska valsegern 1958, men till skillnad från många av de andra storjordägarna stannade familjen kvar. Thomas har tillräckligt med land för att försörja familjen men numera står gästerna på deras homestay för ungefär hälften av familjens inkomster. Det stora vita huset på bilden ovan har systern, som bor och arbetar i England med man och barn, just låtit bygga för att bo i när de kommer hem igen. Fast ingen verkar tro att de kommer att flytta hem igen. Hur skulle de kunna vänja sig vid att bo här på vischan, efter att ha anpassat sig till livet i Manchester?


För det här var vischan. Stillheten i landskapet speglades i Thomas lugn. Han talade långsamt, långsamt och eftertänksamt. Allting drog ut på tiden och vi märkte att det inte hade någon betydelse. Varje morgon och varje kväll anordnades en tur, en promenad, en cykeltur, en kanottripp, eller en båtresa med någon av bröderna. Vi blev lugnare och lugnare. Vi gick på stigarna längs floderna och kanalerna, förbi hemmen som alla hade trappa ner i vattnet och där man tvålade in sig och borstade tänderna och tvättade kläder och badade och piffade till barnen innan skolan. Överallt leenden och skratt. Lockelser från männskobyn. Och vi fick följa med när Thomas gick runt och letade efter familjer och barn som tidigare gäster fotograferat.


Och han berättade om livet i backwaters, om hur kasterna, yrkesgrupperna och religionerna var sammanflätade, om sina idéer om fungerande lokal turism, om sin besvikelse på politiken eller politikerna, men sin tro på lokalsamhället och grannsamverkan, om svårigheterna med ekologisk risodling, om sin oro för att en framtida son inte kommer att vilja ta över arbetet på fälten, om fåglarna och naturen och sin familjs historia.

Många åker till Keralas backwaters och hyr en husbåt med kapten och kock för hiskliga summor och sitter sedan på kanalerna och ser på avstånd att det rör sig i buskarna. Vi tittade på dem i stället, när de gled förbi i sina rottingstolar, och det såg stelt och konstigt ut. Jag är glad att vi inte hyrde båt, att vi i stället fick se och komma nära livet på öarna.

Jag längtar tillbaka till promenaderna och samtalen. Och stillheten. Mötet med Thomas var av den sorten som gör världen mer begriplig. Om några veckor kanske jag får sitta där på terrassen på kvällen med en kall Kingfisher och fråga honom mer.



Läs även andra bloggares åsikter om backwaters, Indien, Kerala, risodling, stillhet, givande samtal