Delhi III

Människan anpassar sig. Det var nog tur att vi fyra stycken redan första kvällen gick ut en promenad utanför stängslet efter middagen. Försiktigt i kolmörkret för att inte falla ner i någon grop. Trots att stämningen var som jag föreställer mig en krigszon, så hände ju ingenting. Knytena kring eldarna överföll oss inte. Husen föll inte ner över oss. Trafiken var inte så tät och de bilar som har lyktor syns ju på avstånd när det är mörkt. Och korna som stod och tuggade sopor i korsningen (där det till och med fanns gatlyktor) anföll inte när chefen fotade med blixt. Man vänjer sig.


Idag var sista dagen av hårt arbete. I morgon ska vi bara presentera förslagen till framtida sammarbetsprojekt för varandra, för några politiker och finansieringsmyndigheter. Folk har varit vänliga mot mig. Alla har blivit mer avslappnade och den prestigefyllda turbanmannen som jag grälade med för bara några timmar sedan höll om mig i kväll och bjöd mig till Punjab nästa gång jag kommer till Indien. Jag har lärt känna en mängd svenska forskare på ett sätt som inte händer när man ses, om man ses, i Sverige. En förstudie till det föreslagna projektet kräver dessutom att jag åker till bland annat Kerala och hälsar på sjukhus i mitten på februari.


Nu är L i Doha och väntar på planet till Kochi. I morgon är en av mina viktiga bemärkelsedagar, som jag inte vet om indierna känner till, och jag åker in till centrala Delhi efter lunch. Sedan flyger jag ner till Kochi på torsdagen. Jag ser fram emot att få se Kerala, men inte mot att lämna hotellets bekvämlighet. Just det, i morgon lämnar jag ifrån mig datorn som jag inte vill släpa på, så vi får se om det blir något bloggat alls från Kerala. Tidningarna säger att där hotar de Tamilska Tigrarna med terrorattentat. Indierna här säger att de bara brukar begå lite brott för att få ihop pengar. Jag är fullständigt okunnig i frågan. I den frågan också.



Andra bloggare om Indien, Delhi, anpassning till kaos