Idag åkte vi tillbaka till BB Stockholm för ett samtal med den medicinskt ansvariga läkaren Ann och barnmorskan Karin. Alla provresultat utom de som gäller moderkakan hade kommit. Ann redogjorde för alla provsvar, och de var många, men inget gav någon förklaring till varför vår dotter dog. Hennes vikt var i nederkanten av det normala. Kromosomerna var det inget fel på. Inga tecken på virus hittades. Alla L:s värden var normala. Alla flickans inre organ var felfria. I hjärta och lungor kunde man hitta tecken på stress och syrebrist, men man kan inte säga om syrebristen orsakade döden eller om den var en följd av någon annan dödsorsak. Vid det laget av genomgången blev tanken på ett dödsögonblick och ett lidande för stark och gråten bubblade upp igen. Obduktionen bekräftade att hon levde in i det sista, att hon måste ha dött strax innan vi kom till BB.
Kanske säger analysen av moderkakan något. I uppemot 50% av fallen av intrauterin fosterdöd (IUFD) hittar man ingen entydig förklaring. I 15-20% av fallen hittar man ingen förklaring alls. För en månad sedan kändes det viktigt att få en klinisk förklaring, men idag känns det inte lika viktigt. Men det gör ändå ont att veta att det inte tycks ha varit något fel på henne. Att hon var så perfekt som vi som hennes föräldrar såg henne.
Nu har vi plockat upp alla stenarna, nötterna, pepparkakorna på stigen som vi följt den här första tiden. Bara moderkaksanalysen någon gång efter nyår och ett återbesök hos läkaren är kvar, sedan blir det allt glesare mellan hållpunkterna. Vi har tagit hand om hennes kropp och vi har genomfört alla cermonierna. Vi har spridit ut sorgen och sett vännerna i ögonen. Vi har gått igenom vad som hände med präster, läkare och barnmorskor. Vi har tagit emot våra vänners omsorger. Vi har hållit om varandra och gråtit och druckit vin. Nu ser jag ingen stig längre och det är ganska skrämmande.
Läs även andra bloggares åsikter om IUFD, provsvar, sorg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror nog att alla är medvetna om att sorgen inte går över på en månad. Det är åtminstone min förhoppning att alla är medvetna om det.
SvaraRaderaVisst, men det är svårare att veta hur man ska handskas med den rent konkret nu.
SvaraRaderaSorgen visar vägen själv om man nu kan uttrycka det så. Den är enorm men klingar ut även om den aldrig dör bort. Dessutom kommer den och går i vågor som blir allt lugnare och glesare. Jag förstår din känlsa men min erfarenhet är att det bara är att flyta med och hålla huvudet ovanför ytan och andas.
SvaraRaderaEtt andetag i taget som Ilva säger.
SvaraRaderaSorg är inte rationell men går som Ilva säger sin igen väg. Nu tar nästa fas vid. Ilva uttrycker det överlag mycket bättre än jag gör.
Även jag har mist en familjemedlem och jag känner igen mig precis i din beskrivning av hanteringen av sorgen och det är väldigt fint att du kan sätta ord på sorgeprocessen, jag själv har inte den språkliga förmågan.
SvaraRaderaNär man står där du är just nu så är det skrämmande. Dock lever man på något sätt vidare och Ilva beskriver fortsättningen väldigt bra.
Tack till er båda.
Ilva beskriver väldigt fint. De ljusa dagarna blir fler med tiden. Jag behövde fortfarande någon liten sitg ett tag till, så jag bokade in ett par samtal även efter återkontrollen. Det hjälpte mig att gå vidare även utan stig sedan.
SvaraRaderaDet känns så fel att läsa här utan att visa sitt ansikte.
SvaraRaderaEr sorg kommer ni så klart leva med resten av era liv. Jag hoppas att era vänner och de som står er nära inser detta. Har tyvärr erfarenhet av att de som drabbats av en sådan sorg som er inte alltid möts av samma värme och förståelse från omgivningen i takt med att tiden går.
Jag sänder er mina varmaste tankar och all min medkänsla.
Jag känner att jag faktiskt inte egentligen har någon "rätt" att skriva. Har bara följt bloggen ibland. (Eftersom mina åsikter om både mat och politik likanr dina - rätt mycket) Men kanske är det lika bra. Tycker du det är dumt kan du ju bortse utan att det blir opraktiskt med relationen. Eftersom det inte finns någon.
SvaraRaderaMed smärtan kan jag inte hjälpa dig - det finns ju faktiskt ingen hjälp. Oavsett vad man tror på. Den finns och tar andan ur en. Blockerar allt. Men sen blir det avbrott. (Då man kan tänka på Televinken) Ta vara på dem - tillåt dem. De är som pauserna mellan värkar i en förlossning. Man behöver dem. Även om smärtan kommer tillbaka - eller just därför. Den lever man med. Men avbrotten blir längre och längre. Tills smärtan är det tillfälliga, men ändå konstanta. Å man tröttnar på den - det är så enahanda. Men det blir bättre. Så småningom.
Så om du vill - utan förpliktelser - min omtanke om er båda på stort avstånd.