Gråt och kramar

I går höll vi minnesstunden för vår dotter i Katarina kyrka. Det blev en mycket speciell upplevelse som jag kommer att minnas länge. Idag är jag egentligen för trött för att beskriva det, men Hanna skriver bra om det hela här. Jag hade gjort ett programblad som vi skrev ut i 75 exemplar och det räckte inte alls, så jag gissar att vi var var minst 90 personer i kyrkan. Många fler än jag hade förväntat mig, och det kändes skönt att så många kom och var där och deltog med oss. Så kramad har jag aldrig tidigare blivit på samma dag. Prästen, Erik Holmberg, var mycket bra och klok och sa precis det som vi hoppades att han skulle säga, och musiken hjälpte oss att släppa ut vår sorg. Efteråt visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men det var så många som hade med sig blommor, så efter en stund gick vi ner allesammans till graven och lade blommorna där.


Därpå gick vi iväg ett fyrtiotal till Kapsylen där en gammal bekant hade gjort en sista-minutenräddning tjugofyra timmar tidigare och fixat fram en fantastisk lokal för oss att vara i utan förbehåll. Där fick vi en värmande linssoppa som Lisa hade lagat och sedan en saftig Kronans kaka som Rosenkål hade bakat och massor av vin och kaffe. När jag får recepten ska jag lägga upp dem här eller länka till dem. Jag blir våt i ögonen bara vid tanken på all hjälp vi fick med att ordna alltsammans på så sätt att varken jag eller L nästan inte behövde lyfta ett finger vare sig innan eller efteråt. Alla som var där visade sitt stöd med konkreta handligar och kramar och blickar och ord och det var praktisk solidaritet av det allra vackraste slaget. Där var en lågmäld, varm, allvarlig och glad stämmning som sammanförde alla dessa människor från olika håll och tidpunkter i vårt liv i något som jag tror gjorde att vi alla förstod varandra bättre och lärde oss något. Jag kan inte räkna upp alla som var där och hjälpte oss, men ni vet ju själva vilka ni är, och jag tror att ni förstår hur mycket ni betyder för oss.

Idag var vi förbi graven och tittade på blommorna och snodde med oss några av de vackraste ranunklarna. Får man göra så? I morgon ska vi på återbesök till BB Stockholm och få provsvar och eventuellt någon förklaring till varför vår dotter dog.


Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, känslosamhet, tacksamhet, solidaritet