Kyrkvaktmästaren tog under tiden urnan och försvann in i sakristian. Efter en stund gick vi efter, in i sakristian där urnan stod på en skänk med ett par ljus som kyrkvaktmästaren hade tänt. Hon frågade oss om vi hade varit med om detta förut, på vilket L svarade ja och jag svarade nej. Hon förklarade och tryckte därpå på knappen som startade klockringningen och vi gick tillsammans ut genom dörren som ledde direkt från sakristian ut på kyrkogården.
L bar urnan och vi gick sakta nerför gången mot min mors grav. Där satte sig L ner på knä och sträckte sig ner i hålet med urnan. Hålet, som var grävt något till vänster om gravstenen, var minst en meter djupt och ganska svårt att når ner till botten i. Jag rättade till urnan när jag sedan sträckte mig ner och lade en liten rosa ros bredvid. Sedan la L en ner en ros till. Och vi la ett par röda rosor på marken bredvid hålet också. Vi stod där en stund och kyrkvaktmästaren sa att nu lämnar hon oss för oss själva. Det var bra.
Det var bra att vi inte hade någon präst med oss som skulle ha lagt ytterligare en ton till atmosfären. Nu var det bara vi och en vänlig och korrekt kyrkovaktmästare som inte märktes. Sedan var det verkligen bara vi en stund. När vi gick därifrån kändes det konstigt att hålet fortfarande var öppet så vi gick in i kyrkan och frågade när de skulle fylla det. De berättade att trädgårdsmästaren nog hade spanat på oss genom fönstret till sitt lilla hus och förmodligen redan hade gett sig ut med en skottkärra jord. Då gick vi tillbaka och mötte trädgårdsmästaren och bad att få vara med när han fyllde hålet. Han var mycket sympatisk och fyllde hålet försiktigt och hjälpte oss också att rensa lite bland växterna på mammas grav och gav oss ett ljus och eld att tända det med.
Efteråt gick vi därifrån och tog oss till Operans bakficka där vi åt lunch, för första gången på kanske tjugo år, och sedan en drink på Gondolen, varefter vi åkte hem och sov middag. På kvällen kom A och fixade plockmatsmiddag åt oss, och vi satt uppe lite för länge och drack vin och pratade. Idag formulerade vi en inbjudan till en minnesstund som jag kommer att lägga upp här i morgon. På kvällen var vi på liten födelsedagsmiddag hos min bror, men det är en annan historia.
Läs även andra bloggares åsikter om gravsättning, urnsättning, begravning, klockringning
Tack!
SvaraRaderaDet som ni har gjort är nog det bästa ni kunde göra. Det känns fint och värdigt, och på dig verkar det som att ni båda nått någon form av ro. Minns nu er dotter som det finaste ni haft - det är det som gör en glad.
SvaraRaderaHur kan något så fruktansvärt låta så vackert?
SvaraRaderaJag kan inte komma på något vettigt att säga annat än att nu vilar er dotter i någon sorts frid i varje fall. Rent fysisk så är hon begravd på det sätt som ni ville, ni fick följa med från början till slutet i den process som medföljer döden. Jag hoppas att just det kan skänka er lite tankefrid.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSåg först annonsen i Flamman. Tog en stund att förstå. Finns ju inget vettigt att säga. Men jag läste om minnesstunden och att den var fin. Hoppas ni sköter om er.
SvaraRaderaDet rinner faktiskt en liten tår nerför kinden när jag läser. Inte för att jag delar er sorg för det kan jag inte säga att jag gör eftersom jag aldrig träffat er och aldrig varit i samma situation som er, men för den värme och respekt som visas och det stöd ni får. Att t ex hjälpa till att rensa bland växter är i vanliga fall så obetydligt att man inte hade tänkt på en sådan sak, men just då var det något annat, något ni kommer att bära med er.
SvaraRaderaDärför kommer det tårar.