Igår ringde läkaren från BB och berättade att provsvaren och analysen av moderkakan hade kommit. De visade spår av en akut infektion, och inflammation till följd därav, i moderkakans hinnor och navelsträngens kärlväggar. Hon hade också ringt upp patologen för att förstå vad detta innebar, och patologen bekräftade att det var den troliga dödsorsaken. De kan inte säga mer, inte ens om infektionen var orsakad av virus eller en bakterie. Vi visste ju sedan tidigare att det inte fanns några sådana spår hos vare sig L eller flickan. Möjligen förstår jag lite mer av provsvaren när vi varit på återbesök den 26. Jag vet ännu inte vad jag känner inför beskedet, men jag har sovit mycket sedan telefonsamtalet.
Vi har nu varit tolv dagar på Fuerteventura. Först en vecka på nordvästra delen av ön, i El Cotillo, nu på sydöstra delen i Costa Calma. Med hyrbil har vi varit rörliga och kunnat undvika de värsta turistghettona. Ljuset och värmen och de salta Atlant-baden har varit läkande, och jag begriper inte hur jag ska klara av att återvända hem till mörkret och vintern. Min handläggare på försäkringskassan var på mobilsvaret nyss och påstod att läkaren på BB sagt att hon trodde att jag skulle återgå till arbetet efter månadsskiftet. Jag tvivlar på att hon sagt det och att jag kommer att kunna det. Vi får se. Som det är nu vet jag ingenting om hur jag ska må nästa dag.
Läs även andra bloggares åsikter om död, IUFD, provsvar, infektion i moderkakan
Hjälper det att veta orsaken, att det HÄR var det?
SvaraRaderaJag har mejlat dig men du behöver inte läsa det förrän du är hemma igen. Eller det är en order snarare.
Kram från oss på Hornstull.
SvaraRaderaJag har läst och jag har läst och varit delaktig och själv fått barn alldeles nyligen och det är alldeles fruktansvärt för Er.
SvaraRaderaPrecis i detta ögonblick har vi en nära släkting som är yngre än vad jag själv är, hon ligger för döden. Sorgen är förlamande, inte minst för hennes tre små pojkar som blir lämnade bara med ett minne och framtida berättelser om sin mamma.
I morgon ska vi till vår andliga rådivare, tror vi, för att få höra att livet är ett lidande och att livet är precis så här i nuet och att "sedan" inte finns och "dået" för länge sedan är borta.
Hur är det med er? Har ni kommit hem? Svara bara om du/ni vill.
SvaraRadera@Jessika. Jag tror att det hjälper i någon mån. Det hjälper att veta att det inte var vårt fel. Det berodde heller inte på vår ålder.
SvaraRadera@Lisa. Tack.
@Lager. Jag har tänkt mycket på din sista mening.
@Bendel. Den första frågan är för svår att svara på. På den andra frågan svarar jag "ja" och förtydligar i ett nytt blogginlägg.
Inte för att jag tror att det hjälper, men jag minns mycket väl hur det kändes fast det var så länge sedan som 1986. Dagen efter begravningen åkte vi till Lissabon. Skaldjur och Vinho Verde blandades med tårar, men trots att vi inte var ett dugg glada lyckades vi ändå bli något mindre trasiga av sol, värme och god mat.
SvaraRadera