Jag har hittat en matblogg som jag verkligen tycker mycket om. Den är ambitiös, bloggaren är mycket kunnig, lagar mat som jag tycker om och är dessutom helt omutbar. Jag lär mig något nytt från vartannat inlägg nu när jag har läser igenom hela bloggen, och jag känner mig inspirerad att laga mat igen. Nå, så vad är det för blogg, var hittar man den? Det tänker jag inte tala om. Den här bloggaren vill inte att man länkar till bloggen. Den här bloggaren har c:a fyrtio läsare om dagen och vill inte att de ska bli fler än hundra. Jag tänker inte gå emot bloggarens önskan om att få vara i fred.
Jag förstår inställningen. Jag har tänkt i samma banor på sistone. Jag har själv bestämt mig för att fortsättningsvis inte följa så många bloggar så regelbundet som jag har gjort hittills. Jag har märkt att mitt eget skrivande blir sämre av läsandet av andra matbloggar. Jag vill inte ta så mycket intryck. Hela matbloggskotteriet med dialog och länkar hit och dit är improduktivt för mig. Alla läser samma saker och är inne på samma spår (och vissa försöker till och med styra och ställa och höja och sänka andra bloggare) och resultatet blir en konformitet som inte är rolig att vare sig läsa eller skriva och som bara fyller en social funktion.
Bara och bara. Genom det sociala gnuggandet mellan bloggare och läsare har jag fått nya vänner, underbara vänner. Men borde man inte kunna sköta det på annat sätt, och det måste väl inte ske i grupp och involvera hela nätverk? Jag vill ha reaktioner och kommentarer på det som jag skriver, men social interaktion är inte det huvudsakliga syftet med min blogg.
Den här bloggen byter riktning stup i kvarten, men för de flesta spelar det ingen roll eftersom de hittat hit genom att söka efter fakta eller kunskap genom google, till exempel om IUFD eller hur man lagar perfekt klyftpotatis, och de har fått en engångsträff här som de förhoppningsvis har nytta av. Majoriteten av läsarna följer inte bloggens kronologiska utveckling, och ni som gör det förstår varför den förändras. Just nu är jag mer intresserad av att bidra till den accumulerande kunskapen på internet, än att göda ett socialt nätverk till gagn för vissa. Det här låter kanske kryptiskt, men det handlar framför allt om att jag måste hitta ett sätt att skilja på läsaren K och skrivaren K.
Läs även andra bloggares åsikter om meta, integritet, sociala medier
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag måste erkänna att jag läser väldigt få matbloggar nuförtiden för jag har inte tid helt enkelt och jag bor inte ens i närheten av någon så jag har väl inte så mycket att säga att det är väl fritt för var och en att använda sig av sin matblogg till de känner passar dem. Gruppindelningar har jag alltid haft svårt med och de tycks ha svårt för mig. Roligast är det med bloggar som visar personlighet och intergritet och som lyckas inspirera till vidare tänkande, vare sig det är mat eller annat. de är inte så många
SvaraRaderaMen så bor du också i periferin, d v s där det viktiga händer. Jag håller med dig.
SvaraRaderaHåller med Dig. Den köttmästaren har en fett intressant blogg.
SvaraRaderaHittade den i mellandagarna, och kunde ej låta bli att läsa alla inläggen i ett svep.
Tänkte då att den borde intressera Dig och BlandarPatrik.
Har Du hunnit kolla sidans länk till "surkålshemsida"?
Mängd av recept.
En annan hemsida kan jag tipsa om. Även Du är ju intresserad av surdegsbakning.
http://www.bakkemi.se/
Mycket informativ och intressant.
Tack K och Örjan. Jag blir nästan rörd (jag tror inte att det är ett problem om jag outar mig här i kommnetarsfältet, för dom jag vill nå är ju faktiskt såna som ni). Interaktiviteten jag är ute efter ska ske med dom som verkligen är intresserade.
SvaraRaderaMarkus, ta det varligt nu! Du tassar nu omkring i utkanten av BLOGGMOSET och det är kladdigt.
SvaraRaderaÖrjan. Jag har inte kollat in surkålssidan än och inte heller surdegssidan. Tack för länkarna.
Alla ska väl använda sin blogg precis som de vill. I mitt fall började det hela med att jag var trött på den envägskommunikation som tidningsskrivandet innebär. Socialt nätverk har jag alltid haft galet mycket av helt utan bloggande.
SvaraRaderaSkälet till att jag länkar mycket till andra och lyfter fram andra är att jag inte tycker om att ett fåtal mediapersoner (däribland jag) får för mycket makt. När det finns fler starka röster minskar risken för maktkoncentration. Dessutom ger det personer som inte är födda i rätt kretsar eller som lyckats få rätt kontakter en möjlighet att påverka och kanske rent av försörja sig på att göra det de älskar.
Om begåvade matpersoner med mycket att ge bara vill ha 40 läsare så respekterar jag det och därför har jag inte länkat till M trots att jag läst hans blogg ett tag. Han är värd vid sitt eget bord.
Jag tycker att man bidrar mer till kunskapen och världsglädjen ju fler som tar del av ens kunskap (och ger sin tillbaka). Jag tror att det behövs tankeutbyte och gemenskap och ju fler som tar del av den desto bättre är det.
Visst är bloggmoset kladdigt! Men det är roligt att klafsa runt i allra oftast. Man ska väl främst akta sig för att dra igång tävlingar som lockar en massa folk och är på väg att gå överstyr, då blir det som allra mosigast... Jag brukar, någon gång i månaden bestämma mig för att lägga ner bloggen, eller i alla fall stänga den för alla utom min bror. Men sen kommer det en kul kommentar av någon matgalning och så fortsätter jag ändå. Men precis som Markus har jag inte lagt ut min blogg på någon portal, jag har mina läsare och de allra flesta som hittar till mig googlar på sånt som jag själv saknat information om och det är kul. Hur som helst, inspirerande blogg Markus, ska definitivt göra ost snarast.
SvaraRaderaÄh, ni vill bara låtsas vara lite finare, lite mer Alexander Bard. Jag känner er. Egentligen vill ni ha beröm av så många som möjligt. Precis som jag. Men ni har ju råd med det, språkekvilibristiska och köttnördigt perfektionistiska som ni är. själv är jag bara otillräcklig! en kopiator av rang vars främsta fördel är att jag vågar avslöja hur jag misslyckas.
SvaraRaderaÄsch, såna här teasers får ni ju inte lägga ut.
SvaraRaderaVad ska man göra för att bli insvuren? Räcker det att vara halvnamne med Heston på feta ankan?
Tack K. Du har rätt, dags att återvända till min bergstopp.
SvaraRaderaDet här har ingenting med det öppnade ämnet att göra. Jag vill bara säga att jag läser din blogg sedan en tid tillbaka, och att jag fortsätter att göra det trots att den förändras, och att jag beundrar dig för ditt politiska engagemang och skarpsinnighet, din mat- och odlarglädje och ditt sätt att ge ord till din stora sorg. Den gör mig stum, men du får mig att förstå att den är en obarmhärtig del av livet.
SvaraRaderaAll kärlek.
Anna Maria
Tack Anna Maria, vem du nu är. Det värmde.
SvaraRaderaPatrik: Usch så du säger. Bard! Hemsk människa. Naturligtvis vill vi ha beröm och kärlek. Att kokettera med otillräcklighet är en väg att uppnå det.
Jag menade inte med mitt inlägg att jag vill bryta dialogen. Däremot vill jag motarbeta de maktstrukturer som börjar byggas upp i nätverket av matbloggare. Låt det få finnas öar. De som söker hittar informationen och kunskapen utan att den behöver auktoriseras av självutnämnda bloggnav.
jag skulle bara oroa mej för elitismen
SvaraRaderausch, koketterar jag? det var inte meningen
Givetvis blir man oerhört nyfiken efter att ha läst det här inlägget men tack o lov hittar man svaret i kommentarerna.
SvaraRaderaHoppas jag kan insperera lite:)
SvaraRaderaMig får du länka.
Mvh
Christoffer
Var och en blir salig på sin fason. Som tur är finns det tillräckligt med matbloggar för att tillgodose de oerhört olika behov som verkar finnas.
SvaraRaderaVi människor är olika, och det gäller givetvis även ett "ämne" såsom mat.
Hur man väljer att interageragera eller inte interagera har väl egentligen ingen annan än bloggaren själv med att göra?
Live and let live.
Så länge det är kul så fortsätter man. Annars slutar man.