Sorg, symboler och liknelser

Jag har tänkt mycket den senaste månaden på hur olika uttryck sorgen över en förlust tar sig. Vi använder olika symboler när vi talar om förlusten och vi bearbetar sorgen på olika sätt. För mig är det konstigt att så många trots allt använder samma symboler och liknelser. Det är viktigt för mig att understryka att när jag tänker på det här så har jag inte någon åsikt om fraserna som våra vänner har använt när de beklagat vad som har hänt oss. Det har varit så mycket viktigare att de har hört av sig till oss och velat säga något för att trösta oss, än hur de har sagt det och vilka ord de har använt.

Men trots allt är det konstigt hur likartat de som har upplevt ett barns död vill uttrycka sig, och hur de runtikring vill trösta. Jag tror att de påverkar varandra och förstärker trösten hos orden. Jag undrar om de dessutom upprätthåller och förstärker sin tröst och sin sorg genom sin upprepning. Sitt tröstande. Sitt sörjande. Om det avleder sorgen och uppfyller sitt eget syfte? Jag blir illa berörd av att till exempel Familjeliv har ett särskilt forum för de vars barn har dött, som de kallar Änglarum. Där skriver "änglaföräldrar" på ett sektliknande sätt om de barn "som inte kunde stanna". Jag vill inte döma, även om det låter så, eftersom jag förstår att alla hanterar sorgen så gott de kan och att man använder sig av de verktyg som man har till hands. Men jag värjer mig mot det sätt som man använder spåket för att fastställa vad som har hänt, och jag värjer mig mot den falska verklighetsbeskrivning som man så ofta klamrar sig fast vid. Min dotter Karin dog. Hon var inte på väg någonstans, så det var inte så att hon inte kunde stanna. Hon är inte en ängel. Hon är död. Jag är hennes far, men jag är ingen förälder. Hon finns ingenstans, men jag finns här, och vi fick inte det liv tillsammans som jag längtade efter. Som jag längtade så oerhört mycket efter. Man kan inte skicka ballonger eller brev till min döda dotter. Det är bara tjafs.

När något sådant här har hänt så kommer man efter hand i kontakt med allt fler som har råkat ut för samma sak. I juldagarna sändes ett radioprogram där en kvinna beskrev något som väldigt mycket liknade det som jag och L har gått igenom. Här är en länk till det avsnittet av Tendens. Jag känner igen mig i nästan allt som hon berättar, men det som förvånar mig är att kvinnan som talar bara refererar till sin make två gånger under hela sin berättelse. Om vi inte hade varit så nära varandra, jag och L, så tror jag att det hade kunnat bli väldigt jobbigt för mig att inte förväntas ha samma sorg. Att förlusten förväntas ha varit olika för oss två. En läkare berättade till exempel att det var vanligt att kvinnan fick en mycket längre sjukskrivning "eftersom hon hade planerat att vara föräldraledig så länge". Så var det ju inte för oss. Och därtill alla föreställningar om att det var så mycket värre för henne eftersom barnet låg i hennes mage. För mig och L handlar det på samma sätt om vår gemensamma förlust. Det handlar om hur vår gemensamma lycka vändes till olycka. Vi är olyckliga, och vi är olyckliga tillsammans. Det är väsentligt. Det är väsentligt att vi har varandra att vända oss till.

Jag hastar ned detta för att vi reser bort i morgon bitti. Jag vill åtminstone notera det, innan vi försvinner, för nu kan det bli ett uppehåll här tills vi kommer tillbaka den 19/1. Jag ska försöka förtydliga när jag är tillbaka. Det finns mer att tillägga.