Ännu värre för vegetarianerna

En gång för nästan tio år sedan bjöd jag en vegetariansk väninna på igelkott i en andrahandslägenhet i Helenelund en nyårsafton. Ja, igelkotten var förstås i form av en designad potatismoshög med instuckna sojakorvar, pepparkorn som ögon och ketchup som blod, ungefär. Hon hade talat om de där sojakorvarna, som jag tror kom från Hälsans Kök, att de var så goda och jag ville bjuda på något som hon tyckte om.

Efter att hon hade hjälp mig och L att flytta för några månader sedan, så utgjöt hon sig plötsligt på kvällen, efter att jag hade sprungit till tai-restaurangen och hämtat vegetarisk mat åt henne, över hur dålig min blogg var eftersom den egentligen inte blandade mat och politik, utan höll ämnena åtskilda. Efter att ha läst Jinges blogg idag kanske jag kan göra den otacksamma tillfreds genom att hänvisa till för mig nya uppgifter om hennes favoritkorvar.

Det visar sig alltså att Adventistsamfundet har sålt Hälsans Kök till Tivall Sverige AB och att produkterna i första hand tillverkas i Israel.

Vi är ett trossamfund och vårt primära mål är inte att sälja vegetarisk mat. [...] Administrationen önskar att fokusera mer på det uppdrag som Jesus ger sina lärjungar: att göra fler till sina efterföljare genom att förkunna, undervisa, göra goda gärningar och döpa. Vi kan – och måste – bli bättre på det.

Säger adventisterna, och jag kan förstå att det är svårt att få ihop med att sälja korv.

På alla livsmedelsförpackningar finns en EAN-kod (streckkod) som inleds med ett landsprefix, men det visar inte nödvändigtvis var produkten är tillverkad, utan egentligen bara i vilket land EAN-koden är utdelad. Om man vill bojkotta Israel-tillverkade produkter räcker det alltså inte med att veta att koden för Israel är 729, även om man kan vara säker på att produkter med det prefixet säljs av israeliska företag. Överhuvudtaget verkar det som om en mängd olika metoder används för att dölja att livsmedel som säljs i svenska butiker är Israel-producerade. Man blandar ihop avokado från olika länder, man smugglar över jordbruksprodukter till Libanon, och så vidare.

Nu kanske någon undrar varför jag tycker att man ska bojkotta produkter producerade i Israel. Om man undrar över det, så beror det kanske på att jag än så länge inte använt bestämningarna apartheidstaten och terroriststaten, eller skrivit om Israels etniska rensning och brott mot Geneve-konventionen, Israels brott mot de mänskliga rättigheterna och vägran att följa FN:s resolutioner, om Israels fängslande av tusentals palestinier utan rättegång och avrättande av civila och fängslanden i koncentrationsläger. Jag nöjer mig med att hänvisa till andra bloggare
här
här
här
här
här
här
här
här
här
här
här
här
Och så vidare.
Nä, vad tjänar det till att länka till alla dessa tankar om massakrer, mord och terror. Läser någon som inte redan vet? Här gick ett blogg-inlägg från skämtsamt humoristisk till att bli uppgivet och hatisk. Jag ville bara skriva: Köp inte Hälsans Kök! Säg ifrån!

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, apartheid, terrorism, terrorstaten, etnisk rensning, Palestina, vegetarianism, vegetarisk mat, igelkottar

Råglevain

Den där vildjästen är något alldeles särskilt. Det går knappt att göra fel när den är inblandad. Och den är så stark att jag funderar på om man kan driva bilen med den också. Jorå, det går att göra rågbröd på den.


De här tre bröden gjorde jag idag, i stort sett efter Martins recept på vetelevain, men med vetemjölet utbytt mot rågmjöl i de första tre stegen. Jag anpassade också vattenmängderna något för att ge degen den rätta grötliknande konsistensen och i det fjärde momentet lade jag till en matsked honung. Resultatet blir som ett mellanting mellan min Enskede-levain och Jan Hedhs rågbröd med surdeg; ett lite luftigare och lättare rågbröd alltså.


Läs även andra bloggares åsikter om rågbröd, råglevain, levain, bakning

Triss i länkar

Tre strålande texter som borde läsas av fler:

1. Röda raketer skriver vad som måste skrivas tydligt om demokrati i relation till bland annat Kuba och privatiseringar.

Om folkstyre ska råda som allmän princip för samhället blir det intressant att fråga vilka delar av samhället som underordnas demokratins princip och vilka delar som hanteras privat och individuellt.

2. Petter Nilsson skriver om det våld som kriminaliseras, och om det våld som inte ens benämns våld.

Stöld är således mer våldsamt än döden genom svält. Strejk är mer våldsamt än invaliditet genom arbetsskada. Att paja en ruta är mer våldsamt än att stödja den etniska resningen på västbanken osv.

3. Åsa Lindeborg granskar siffrorna och skriver om Zarembas manipulationer.

Det visar sig att Lärarhögskolan, som numera sorterar under Stockholms universitet, inte är en enhet utan i själva verket består av åtta fristående institutioner. Ingrid Carlgren, som jag aldrig får tag i, har visserligen varit rektor, men är det inte längre. Jag vet inte varför Zaremba mixtrar med verkligheten, glider i tiden och låter förr vara nu, men jag blir inte förvånad.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, våld, Maciej Zaremba, Zaremba, Röda raketer, Petter Nilsson, Åsa Lindeborg

Stilla dagar hos risbonden Thomas

Idag har jag beställt nya flygbiljetter till Indien för en resa där vi ska försöka lägga grunden till ett längre samarbetsprojekt med svenska och indiska forskare och personalen på några sjukhus i Thiruvananthapuram (Trivandrum) och Chandigarh. Det får mig att komma ihåg att jag inte avslutade reseberättelsen från den förra resan. Jag skrev om chocken som Delhi gav mig, om hur annorlunda allt var när jag kom till Kerala och hamnstaden Kochi (Cochin), och om hur vi sedan åkte till kryddodlarna i djungeln och upp i bergen, och hur vi på vägen därifrån fick se elefantjägarens troféer. Men jag skrev inte om det som var både den starkaste och den stillsammaste upplevelsen.


En bil körde oss hela vägen från elefantjägarens hus till Alappuzha (Alleppey), och sedan, med instruktioner över mobiltelefon, vidare en bit inåt landet tills vägen tog slut.

- Längre än så här kommer vi inte. Där är det, sa chauffören, och pekade över floden.


En kanot tog oss över till andra stranden där Thomas bor med sin hustru, deras två barn, sin mor och sin lillebror Matthew. Det här är mitt i det område som kallas lower backwaters, ett system av sjöar, floder och kanaler som börjar strax innanför Arabiska sjön. Öarna är mer eller mindre uppbyggda för hand av lera från botten. Huvudnäringen är risodling och hela området är ett komplext system av mänsklig och naturlig reglering av vattnet, med översvämmningar och torrläggning och kanalmuddring och vallbyggen. Här och var står pumphusen som reglerar vattennivån på risfälten och ser till att öarna, som ofta ligger under vattennivån i kanalerna, inte blir översvämmade.

Här var Thomas släkt som feodalherrar fram till jordreformen efter den kommunistiska valsegern 1958, men till skillnad från många av de andra storjordägarna stannade familjen kvar. Thomas har tillräckligt med land för att försörja familjen men numera står gästerna på deras homestay för ungefär hälften av familjens inkomster. Det stora vita huset på bilden ovan har systern, som bor och arbetar i England med man och barn, just låtit bygga för att bo i när de kommer hem igen. Fast ingen verkar tro att de kommer att flytta hem igen. Hur skulle de kunna vänja sig vid att bo här på vischan, efter att ha anpassat sig till livet i Manchester?


För det här var vischan. Stillheten i landskapet speglades i Thomas lugn. Han talade långsamt, långsamt och eftertänksamt. Allting drog ut på tiden och vi märkte att det inte hade någon betydelse. Varje morgon och varje kväll anordnades en tur, en promenad, en cykeltur, en kanottripp, eller en båtresa med någon av bröderna. Vi blev lugnare och lugnare. Vi gick på stigarna längs floderna och kanalerna, förbi hemmen som alla hade trappa ner i vattnet och där man tvålade in sig och borstade tänderna och tvättade kläder och badade och piffade till barnen innan skolan. Överallt leenden och skratt. Lockelser från männskobyn. Och vi fick följa med när Thomas gick runt och letade efter familjer och barn som tidigare gäster fotograferat.


Och han berättade om livet i backwaters, om hur kasterna, yrkesgrupperna och religionerna var sammanflätade, om sina idéer om fungerande lokal turism, om sin besvikelse på politiken eller politikerna, men sin tro på lokalsamhället och grannsamverkan, om svårigheterna med ekologisk risodling, om sin oro för att en framtida son inte kommer att vilja ta över arbetet på fälten, om fåglarna och naturen och sin familjs historia.

Många åker till Keralas backwaters och hyr en husbåt med kapten och kock för hiskliga summor och sitter sedan på kanalerna och ser på avstånd att det rör sig i buskarna. Vi tittade på dem i stället, när de gled förbi i sina rottingstolar, och det såg stelt och konstigt ut. Jag är glad att vi inte hyrde båt, att vi i stället fick se och komma nära livet på öarna.

Jag längtar tillbaka till promenaderna och samtalen. Och stillheten. Mötet med Thomas var av den sorten som gör världen mer begriplig. Om några veckor kanske jag får sitta där på terrassen på kvällen med en kall Kingfisher och fråga honom mer.



Läs även andra bloggares åsikter om backwaters, Indien, Kerala, risodling, stillhet, givande samtal

Om ett halvår ska jag äta upp dig, lille vän

Förra söndagen satte jag fröna, och i söndags tittade de alla upp på en gång. Nu knakar det. Kronärtskockor har jag aldrig tidigare odlat.



Läs även andra bloggares åsikter om förgroning, kronärtskocka, green globe, odling

Enskede-levain

Inspirerad av Martin så slutförde jag idag baket av mitt första levain-bröd, i stort sett efter hans recept på Stureby-levain. Skillnaden var att jag genomförde de första två dagarnas moment på en dag, enligt hans recept på Kanske det allra godaste brödet, men med en tidigare start, klockan 12.00. Och idag körde jag ihop degen i min degblandare, lade den i en oljad låda och tog med mig till jobbet. Där vek jag den ett par gånger, och stoppade in den i kylen en timme när jag tyckte att det jäste lite snabbt. Sedan blev jag så stressad att jag åkte hem lite tidigare än vanligt. Min gasugn tar ju en och en halv timme att få upp i 275 grader, så när jag kom hem satte jag på den och delade degen i två delar som jag lät jäsa i korgar. I övrigt följde jag Martins recept någorlunda. Jag ser alltså inget problem med att baka levain-bröd och heltidsarbeta om man bara vågar ta med degen till jobbet. Och varför skulle man inte våga det?

Resultatet blev mina bästa ljusa bröd någonsin.


Stora, väljästa, höga...


med stora hål, knaprig och lagom seg skorpa och välgräddad undersida från den heta bakstenen. Bröd som gjorde mig stolt och glad. Äntligen har jag lyckats göra ett ljust bröd. Det ska jag göra om. Nästa gång ska jag ta en gnutta mer salt i degen. Och så ska jag försöka få brödet lite syrligare. Kanske genom att låta "chefen" åldras lite.

Middagen blev smörgåsar med gårdagens kokta rimmade oxbringa, min egen saltgurka, fransk senap, pepparrot och persilja. Mycket gott.

Läs även andra bloggares åsikter om bröd, levain, surdeg, vildjäst, Enskede-levain

Ny kompis på jobbet

Min Enskede-levain behöver pysslas om, så jag fick ta med den till jobbet. Det livar upp. Synd att jobbet inte har någon ugn som man kan baka av i.


Läs även andra bloggares åsikter om levain, arbetskamrater