onsdag 26 mars 2008

Brrrr, och varför är alla sorgklädda?

Tillbaka från Indien sedan en vecka är det svårt att komma på vad man kan skriva här egentligen. Sinnena har svårt att överlappa från de tropiska varma regnen till kylan och snön. Allt är så dämpat och tyst och alla mörkklädda ser så dystra ut.


Så här var det. Först en vecka av hårt arbete med långa möten och försök att definiera forskningsprojektet och det gemensamma arbetet. Efterhand blev det allt tydligare vad vi ville göra. Sedan besöken på HIV-avdelningar på tre mycket olika sjukhus för att försöka förstå deras förutsättningar och behov. Behoven och förutsättningarna visade sig vara mycket olika, men alla tre sjukhusen visade stort intresse för projektet och ville delta och lägga ner faktiskt arbete.

För att komma till prestigesjukhuset i Kochi 20 mil bort åkte vi åtta personer i en bil i 4,5 timmar från Thiruvananthapuram. Och sedan tillbaka. Den som inte har varit i Indien kan inte föreställa sig hur trafiken är. Efter ett tag så inser man att det finns en logik i det hela, en algoritm för bilkörningen, men vad spelar det för roll när marginalerna är för små och chansningarna för många. Omkörningar i kurvor är mer regel än undantag. Här är en kort film som visar riktigt riktigt stillsam, närmast körskoleaktig indisk bilkörning.


video

Efter Thiruvananthapuram och Kochi åkte vi till Delhi för att fortsätta med tåg till Chandigarh morgonen därpå. En kväll kring Connaught Place i Delhi gav mig en annan bild av staden än den förra resan. Tågresan dagen efter var fin och jag har bestämt mig för att resa mer med tåg i Indien om jag kommer tillbaka. Chocken var stor när jag vid slutstationen upptäckte att den enda väska som var kvar på hatthyllan inte var min väska. Den väskan tog jag ändå med mig när jag gick ut på perrongen uppgiven och övertygad om att jag aldrig skulle få se min väska igen. Men se, då hade jag inte räknat med sub-inspector Raj vid järnvägspolisen som lade ner alla resurser på att hitta min väska igen - och lyckades! Visserligen tog det en fyra timmar, men dem fick jag tillbringa i VIP-väntrummet, de sista timmarna konverserande med sub-inspector Raj själv om vitt skilda ämnen såsom odling, brottslighet och Sveriges djurliv (inga elefanter!).



Sub-inspector Raj vid järnvägspolisen i Chandigarh med mina väskor

Tacksamheten var gränslös när till slut kabelindustrialisten Singh kom med min väska och återfick sin egen. Jag blev erbjuden att bo i hans hus men tackade dumt nog nej, eftersom jag räknade med att bra boende skulle ha ordnats av forskningsinstitutet vi skulle besöka. Hade jag bott i Mr. Singhs villa hade jag nog sluppit 24 timmars kaskad- och fontänövningar (som visserligen fick mig att gå ner minst tre kilo).

Efter Chandigarh och Mohali var arbetsveckan slut och jag återvände till Kerala. Efter en natt i Ernakulam tog jag bussen till Alappuzha (Alleppey) där jag bytte till reguljärbåten som tog mig till Thomas ö en dryg timme bort. Tredje kyrkan på vänster sida är hållmärket för rätt hållplats på ön Chennamkary.




Bilder från båtstationen i Alappuzha

Hos Thomas var det stilla och lugnt, så som jag hade längtat efter det. Att återvända till platser man tidigare besökt är underskattat. Att resa gör en inte nödvändigtvis till en visare människa, men det kan skala av ett lager av rädsla, ytterligare ett lager av rädsla.


Jag gick promenader längs kanalerna och mötte människor som log mot mig. Och jag såg ett annorlunda vardagsliv.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

  1. kul att ha dig tillbaka :)
    Nu kan du kanske förstår varför vi i sådär svävande ordalag pratade lexinor, antibiotika, vätskeersättning. Du hade förhoppningsvis tagit dukoral vaccin innan du reste.
    Hursomhelst, låter ändå som om det var en trevlig resa överlag!

    SvaraRadera
  2. Åååå, Backwaters... Blir grymt nostalgisk bara av att se dina bilder. Jag var där för drygt ett år sedan, och har fortfarande bilder kvar på näthinnan, ljud och samtal i öronen och dofter i näsan.
    Verkligen en miljö värd att åka tillbaka till!

    SvaraRadera
  3. Tack för rapport och fina bilder. Instämmer i att det är underskattat att resa tillbaka till platser där man tidigare varit!

    SvaraRadera