Kultingliv

Kultingarna växer. Det kanske kan vara kul att se vad man kan förvänta sig om man har egna djur som ska grisa för första gången. Här är kultingarna 19 dagar gamla. De är fulla av energi, springer snabbt genom hagen och har en bitig fysionomi.

Vera betar massor och bökar och hon är inte särskilt intresserad av grisfodret. Jag funderar över riktigheten i föreningen Landtsvinets åsikter om foder för Linderödssvin. Kanske har de rätt. I varje fall tycks Vera instämma.

Nu lutar vi oss tillbaka och njuter av de små gulliga korvarna.







Läs även andra bloggares åsikter om free range pigs, grisar, kultingar, Linderödsgrisar, Linderödssvin, piglets, pigs, utegrisar

Helgsysselsättning

I förra veckan rymde Vera och Marzena igen. Grannarna ringde och var lite upprörda. De har hästar och hästar är ofta rädda för grisar. Jag sprang ut och hämtade en hink med gröpe och fick snart in dem i hagen. Men en stund senare var de ute igen och jag fick G-E:s hjälp att få in dem i en box i stallet bredvid Jürgens box.

Det visade sig att det inte var ström i eltråden. Den var översnöad på flera ställen och tyngden från snön hade gjort brott i metalltrådarna. De gånger som grisarna har rymt så har det alltid varit under en kombination av förutsättningarna dåligt med ström i tråden, brunst, kyla och kanske hunger. Man lär sig efterhand, men grisarna blir också större och större. Som så ofta så handlade den här helgen om att ordna för djuren. När eltråden var fixad försökte vi med grannar och vänners hjälp få ut gyltorna i hagen igen, men den här gången var det inte lika lätt som vid tidigare tillfällen. Nu verkar det som om Vera brunstar.




Det är ju inte så där superspännande filmer som jag lägger upp, men för den som inte är bekant med utegrisar kan det vara intressant att se hur fina, snabba och viga de är.




Till slut fick vi in dem i hagen, men då hade fotografen tröttnat.


Läs även andra bloggares åsikter om Linderödssvin, grisar, helgnöjen, vackra gyltor, rymlingar

Igår äpplen idag snöstorm

Grisarna har det inte lätt. Idag har Marzena varit mycket upprörd och förvirrad av vädret. Med den här stormen blåser snön in överallt, även in i deras kätte och på halmhögen som de kryper in i för att skydda sig. Jag tror för övrigt att de har kommit in i puberteten. De är inte alls lika keliga längre, i varje fall inte Vera och de är mer skrikiga när de vill ha mat. Det vill säga mest hela tiden. Men de är förtjusande också. Så här var de häromdagen då jag skulle ge dem lite äpplen till mellanmål.



I söndags medverkade jag i P3 Kultur och talade om kött och korv. Det var faktiskt både trevligt och intressant, inte minst för att programledaren och producenten faktiskt hade känt den spirande korvtrenden och letade upp mig. Häromdagen publicerade både DN och GP en dålig text om korv från TT, men kommentarerna visar att folk verkligen vill veta mer om korv och om hur man gör sin egen. Nu har även Bonniers vårkatalog lagts upp på nätet där korvboken annonseras. Det är spännande att det händer så mycket kring korven och charkuterierna just nu och jag känner mig alldeles lugn när det gäller boken. Jag och redaktören bollar manus fram och tillbaka och fotografen och jag har bara fyra korvar kvar att plåta. På måndag går manuset till formgivaren och det kommer att bli mycket lättare att göra de sista korrigeringarna så att det blir en bra bok när texten ligger i en form.


Läs även andra bloggares åsikter om grisar, Linderödssvin, Linderödsgrisar, korv, korvbok, P3 Kultur, utegrisar,

Fel fokus

Idag handlade den stora nyheten om grisar. Radion och alla tidningarna skrev om att "vanvårdade grisar äter upp varandra". Det som fick media att rapportera om organisationen Djurrättsalliansens undersökning om grisuppfödningen i landet var själva uppätandet, själva griskannibalismen. Det är att fokusera på fel sak.

Det avskyvärda med lejonparten av svensk grishållning ligger i att grisarna hålls på minimal yta och sällan eller aldrig får vistas utomhus och inte ges möjlighet till ett naturligt liv med bök och bete och socialt gruppbeteende och en stimulerande miljö. Att ovanpå detta förneka dem halm och utsätta dem för en ohygienisk inomhusmiljö gör grisbonden dessutom juridiskt skyldig till djurplågeri. Allt detta är vidrigt i mina ögon.

Däremot är det löjligt att fokusera på att några grisar i den omskrivna besättningen åt på en annan död gris. Det är ett naturligt beteende hos grisar. Så fort en gris skadas och inte kan försvara sig så äter de andra grisarna upp den skadade. Det beror inte på stress eller dålig djurhållning utan är ett fullkomligt naturligt beteende. När jag nyligen besökte en fantastiskt välhållen ekologisk utegående grisbesättning berättade grisbonden just detta för mig. Grisen gör så. Grisar har ingen moral. Grisar är allätare. Om en gris skadas måste man plocka undan den omedelbart, annars äter de andra grisarna upp den. Lyssna mot slutet av filmen på vad grisbonden säger.

Tillägg: För mer utvecklade resonemang, läs Kryddburken och Cornucopia?, och kommentarerna på deras inlägg.


Eftersom kommentarerna på Ekots hemsida var osakliga och felaktiga, så länkade jag till filmen där. Konstigt nog tog Ekot bort min kommentar. Tyckte de att filmen var opassande reklam för en god grisbonde eller var det opassande att huvudpoängen i hur de formulerade scoopet var poänglös?


Ekot1, Ekot2, Aftonbladet, Expressen, SvD1, SvD2, DN.


Läs även andra bloggares åsikter om grisar, djurplågeri, grisar äter grisar, Djurrättsalliansen

Mathantverkskursen, dag 20, under vilken jag upplevde en inre konflikt

Idag hade vi en genomgång av den lufttorkade korvens utveckling, på förmiddagen. Den, alltså genomgången, var omfattande även om den bara var grundläggande och jag önskar att jag kunde redovisa allt vad som gäller, men det skulle kräva mer tid än jag har här på kvällskvisten i mitt trista vandrarhemsrum. Möjligen kan jag återkomma längre fram med fina tabeller.

Naturligtvis mätte vi ph och temperatur på gårdagens upphängda korvar och antecknade status. Det finns många sätt att sköta en lufttorkad korv, men det allra viktigaste är att se till den och kontrollera den på de sätt man nu kan göra det, och att reglera miljön för att gynna den utveckling som man eftersträvar och för att hämma de otrevliga mikroorganismernas möjligheter att utvecklas.

Därpå förberedde vi de dagens två produkter som vi skulle ägna oss åt; hela köttbitar (Kochschinken - i tyskland kallas alla sammanhängande köttstycken från gris för skinka) som injicerades med en salt kryddlag och därefter rådbråkades för att proteinernas vätskeupptagningsförmåga skulle maximeras. Jag kände inte till att det är en uråldrig strävan att få skinkan att ta åt sig mer vätska, och inte bara ett sätt för charkuteristen att få ut mer pengar för köttkilot. Det är det. Jürgens inställning är att det är en bra idé att föra in vätska i skinkan genom till exempel insprutning för att göra skinkan saftigare och mer smakrik. Det finns fullkomligt naturliga sätt att uppnå detta utan att tillsätta kemikalier som fosfat och smakförstärkare, vilket industrin gör. För många av oss var det en helt ny idé, och eftersom vi inte hade några maskiner för detta så fick vi stå och skaka en stor till minusgrader nedkyld kastrull så att skinkan fick sina proteinnedbrytande smällar.



Vi hann bara med en tokigt förkortad variant av den här rådbråkningsprocessen, men det ska bli intressant att smaka resultatet när den i krymppåse lågtempererade kokta skinkan är klar i morgon. En med enbär och en med sydfranska örter smaksatt. Det här kan leda till många nya sorters svenska julskinkor i år. Att använda en cementblandare är inte alls en orimlig behandling för att göra en skinka godare och mer saftig. Det är här som det som jag uttrycker i rubriken blir relevant. Det känns konstigt att ha ökad vätskehalt i skinkan som ett mål. Men om den blir saftig och god och bra kryddad? Den här, liksom nästa produkt, är ytterst lämpad att göra på slaktvarmt kött, med dess förmåga att hålla vatten.


Och så fortsatte vi med en Kuchwurst, en leverkorv, där vi använde allt kött, senor, svål, fett och körtlar, från huvud, fötter och andra rester, som vi kokade med lite grönsaker och kryddor, blandade med brynt lök, och malde med rå lever, för att blanda ihop med buljongen till en emulsionssmet som vi fyllde på glasburkar och bakade i ugn. Jag är skeptiskt till den sortens korv. I det här fallet också för att man använde både kryddpeppar och nejlikor. Använder man de skitkryddorna så försöker man dölja något.


I alla tider har man sagt att endast korvmakaren känner till vad korven innehåller. Jag tycker att det är problematiskt. Jag vill att alla som äter min korv ska veta exakt vad den innehåller, och jag tror att det är en överväldigande pedagogisk uppgift att få gemene man att acceptera och tro på innehållsförteckningen och dessutom gilla smaken med den mentala bild av innehållet som kommer att stå fast för mycket lång tid framöver. Ska jag få någon att äta en sådan här korv så måste jag vara transparent och tala om vad den innehåller. Och då tror jag inte att det är många som vill ha den.

Å andra sidan tycker jag att det är självklart att allt av det djur som jag har fött upp och dödat ska tas till vara. Kanske får jag lura på de produkterna på fotbollssupportrar, hantverkare, journalister och annat ruttet folk? Jag måste tänka över det här. Jag kan ändra uppfattning om mycket, utom transparensen i korvfrågan.


Läs även andra bloggares åsikter om Grundkurs i mathantverk, charkuteri, korv, inälvor, tryne, grisar, leverkorv

Mathantverkskursen, dag 14, under vilken jag räknade lite på grisarna

Vackert väder idag, men kallt. Mycket snö på fjällen på andra sidan Storsjön. I luften en frän lukt från flytgödsel som spritts på åkrarna. Ämnet var marknadsföring hela dagen. Mer i form av stillsamma samtal än föreläsning. Många nya idéer om hur en verksamhet kan utvidgas utväxlades. Förpackningar diskuterades. Sima testades. Arbete mot press dryftades. Kort sagt, en trevlig och stillsam dag, som jag inte har så mycket mer att berätta om.

På lunchen försökte jag räkna lite på grisar och hektar med fårbondens hjälp. Ett överslag ger att om de ska ha tre kilo säd om dagen och en hektar ger tre ton så räcker en hektar till tre grisar. Då behövs det tio hektar för tre suggor med trettio kultingar. Till detta kommer proteinrikt kraftfoder, kanske foderbönor. Det verkar alltså som att jag helst skulle behöva en gård på någonstans kring 20 hektar. Fortsätter jag denna grova uträkning skulle detta kunna ge korv till ett värde av mellan en halv och en miljon. Det är nog bäst att jag väntar med att fortsätta räkna på det här till nästa ekonomilektion då vi ska lära oss mer om kalkyler. Och tills jag har verifierat värdet hos alla variabler till en någorlunda rimlig nivå. Jag brukar annars alltid bli miljonär när jag gör sådana här uppskattningar.

I morgon ska vi charkare grilla lamm som fårbonden har tagit med. Han har också korv och lammpastej till mig. Kanske hinner jag inte skriva någon blogg då.


Läs även andra bloggares åsikter om Grundkurs i mathantverk, Eldrimner, marknadsföring, foder, grisar, korv