Hoppa hage

Tre veckor efter Veras grisning fick Marzena sin kull på åtta kultingar. En låg död i halmen där hon hade legat så jag tror att den klämdes ihjäl. Till skillnad från Vera så boade Marzena i två dygn innan grisningen och byggde upp en jättesäng, nästan som ett fågelbo där kultingarna ligger högst upp i en gryta.

Det var inga problem med att ha dem i samma hage. Vera och hennes kultingar visade ganska mycket hänsyn och Marzena jagade bort dem när de inte gjorde det. Men som hon alltid har varit en mer känslosam gris så verkar hon också vara en mer känslosam sugga mot sina kultingar, ibland närmre dem och ibland mer fjär mot dem.

Kultingarna växer fort, obegripligt fort, se här skillnaden på 24 dagar.



Jürgen har gått ensam i en mindre hage sedan någon gång i somras. Den har blivit helt uppbökad och gyttjig så i helgen bestämde vi oss för att försöka få in honom till resten av familjen. Han blev lite spattig när han kom ut under ekarna och kunde ta för sig av ekollonen som han sett falla hela dagarna under hösten, men efter ett tag fick vi honom dit vi ville. Han har försökt kurtisera sina suggor sedan dess, framför allt Vera. Hon som har blivit så mager av diandet uppskattar inte uppvaktningen utan försöker ta sig undan hans kluckande och puffande.

Men det är roligt att se allihop gå tillsammans i hagen.


Deras hage är nästan helt uppbökad nu så jag har hägnat en ny som sträcker sig ända ner till landsvägen.


Jag öppnade upp eltråden så att de kunde gå in i hagen redan i söndags, men bara kultingarna vågade sig in någon meter. Så stark är deras föreställning om var eltrådarna går att de inte vågar sig ut genom en öppning trots att de inte får någon stöt.


Men idag lockade jag dem med ett gigantiskt stånd mangold från kökslandet. Det var tydligen det godaste de någonsin ätit för de blev alldeles vilda och struntade i sina elstängselföreställningar. Och när de väl fattade så blev de överlyckliga över allt nytt bete. De gick inte tillbaka in i gamla hagen ens när jag kom med kvällsmålet gröpe till foderplattan.


Jürgen sprang nästan ända ner till landsvägen och tre kultingar följde i hans och traktorns spår.




Jag ser fortfarande Vera, Marzena och Jürgen där ute i skymningen bortom björkarna när jag sitter och skriver det här i soffan i salongen.

Läs även andra bloggares åsikter om Linderödsgrisar, Linderödssvin, kultingar, suggor, galt, utegrisar, hagar, elstängsel, mangold

Kultingliv

Kultingarna växer. Det kanske kan vara kul att se vad man kan förvänta sig om man har egna djur som ska grisa för första gången. Här är kultingarna 19 dagar gamla. De är fulla av energi, springer snabbt genom hagen och har en bitig fysionomi.

Vera betar massor och bökar och hon är inte särskilt intresserad av grisfodret. Jag funderar över riktigheten i föreningen Landtsvinets åsikter om foder för Linderödssvin. Kanske har de rätt. I varje fall tycks Vera instämma.

Nu lutar vi oss tillbaka och njuter av de små gulliga korvarna.







Läs även andra bloggares åsikter om free range pigs, grisar, kultingar, Linderödsgrisar, Linderödssvin, piglets, pigs, utegrisar

Råvaran anländer

För fjorton dagar sedan grisade gyltan Vera till slut. Hon hade boat energiskt sedan dagen innan och burit halm och gräs från hagen in i den ena kätten för att bädda ett bo med vallar runt sig.



När vi kom ut till henne på söndag eftermiddag så hade två kultingar redan kommit. De väger inte mer än ett drygt kilo men de är fullt utvecklade och söker sig genast till en spene.



Sedan ploppade det ut fyra stycken till. Två har röd päls med svarta fläckar som galten Jürgen, fyra har vit päls med svarta fläckar som Vera. Vi har inte undersökt könen så noga, men åtminstone tre är hanar. Det hade varit enklare om det bara hade varit honor, med tanke på kastraktionsfrågan. Men min intention är att pröva den så kallade vaccinering mot galtlukt som Jordbruksverket förespråkar.

Linderödssvin är kända för sina välbevarade modersinstinkter och Vera genomförde grisningen utan några som helst problem. Den enda assistans vi gav henne var att flytta ett par av kultingarna till juvret när de var på väg åt helt fel håll. Jag hade oroat mig för att hon skulle ligga ihjäl någon eller bli aggressiv mot dem, vilket inte är ovanligt i konventionell grishållning, men hon var mycket försiktig och uppmärksam hela tiden.

Hennes syster Marzena höll sig undan och fortsatte att inte göra väsen av sig de påföljande dagarna. Hon gjorde intryck av att vara väldigt hänsynsfull och systerlig, gjorde inte ens några försök att stjäla Veras mat.

Kultingarna växer oerhört snabbt, redan efter 4-5 dagar såg jag dem provsmaka Veras gröpe som vi serverade henne i kätten, och den femte eller sjätte dagen gick de ut i hagen allihopa.



Nu går de ut i hagen allt oftare och Marzena är inte alltid lika gullig. Ibland är hon aggressiv mot de små och Vera får gå emellan och samla ihop dem och springa iväg. Men allt har gått bra så här långt. De små antingen sover eller busar runt som hundvalpar. De går i en liten flock med Vera och utforskar hela hagen.

Vera är konstigt nog mycket mindre intresserad av att äta gröpe och bökar i stället mycket mer i jorden och betar gräs, klöver och maskrosblad. Den ökade fodergiva som rekommenderas för vanliga suggor efter grisning är omöjlig att få i henne. I morse var det som om hon visade kultingarna hur man bökar upp en grässvål.



De första av dessa små ska bli charkuterier om åtta månader. Det är inte så svårt som jag hade trott att tänka på det, trots att de är så söta och roliga. Jag tror att det beror på att jag har varit inställd på det ända sedan vi skaffade Vera och Marzena. Grisarna är inte sällskapsdjur, vi har dem för att de ska bli råvara till min charkuteriproduktion. Naturligtvis kommer vi inte att döpa kultingarna, men de ska få ett så bra liv som möjligt fram till slakt. De ska få leva ut sina instinkter och böka och springa fritt, inte bara för att de är värda det som djur utan också för att jag är övertygad om att köttet kommer att smaka bättre sedan.


Läs även andra bloggares åsikter om Linderödsgrisar, Linderödssvin, grisning, kultingar, utegrisar, djuromsorg, charkuterier, köttråvara

Grisarna och den första snön

Vera och Marzena blev mycket förvirrade av det vita kalla som hade lagt sig i hagen efter stormen. De verkade inte tycka direkt illa om det, inte så illa som om blåsten. Men det var förvirrande och inte så lätt att gå i.




I går kom Veterinären hit och vi skissade på hur produktionslokalen skulle kunna se ut. Vi tog mått på delar av svinhusets övervåning och diskuterade flöden. På kvällen kom grannarna över på middag och det blev ganska sent. Idag åkte vi till Åloppe och handlade bland annat kalvkött till den vita tryffelkorven med pistagenötter som jag ska tillverka på tisdag. Då kommer S och vi ska fortsätta fotografera korv och råvaror till boken.

Jag kom just in från en stunds kel med grisarna som jag gick ut till för att ta reda på numren på brickorna som de har i öronen. I morgon ska jag till slut skicka in Rapportering av förflyttning till Jordbruksverkets Grisregister. De har vuxit. Det är lugnande att sitta och klappa en stor muskulös varm len gris som har lagt sig ner i halmen bredvid en, en stilla ljum kväll med månsken. Då är det skönt att bo på landet.


Läs även andra bloggares åsikter om Linderödsgrisar, Linderödssvin, utegrisar, kel, första snön, förvirring, produktionslokalsplanering

Igår äpplen idag snöstorm

Grisarna har det inte lätt. Idag har Marzena varit mycket upprörd och förvirrad av vädret. Med den här stormen blåser snön in överallt, även in i deras kätte och på halmhögen som de kryper in i för att skydda sig. Jag tror för övrigt att de har kommit in i puberteten. De är inte alls lika keliga längre, i varje fall inte Vera och de är mer skrikiga när de vill ha mat. Det vill säga mest hela tiden. Men de är förtjusande också. Så här var de häromdagen då jag skulle ge dem lite äpplen till mellanmål.



I söndags medverkade jag i P3 Kultur och talade om kött och korv. Det var faktiskt både trevligt och intressant, inte minst för att programledaren och producenten faktiskt hade känt den spirande korvtrenden och letade upp mig. Häromdagen publicerade både DN och GP en dålig text om korv från TT, men kommentarerna visar att folk verkligen vill veta mer om korv och om hur man gör sin egen. Nu har även Bonniers vårkatalog lagts upp på nätet där korvboken annonseras. Det är spännande att det händer så mycket kring korven och charkuterierna just nu och jag känner mig alldeles lugn när det gäller boken. Jag och redaktören bollar manus fram och tillbaka och fotografen och jag har bara fyra korvar kvar att plåta. På måndag går manuset till formgivaren och det kommer att bli mycket lättare att göra de sista korrigeringarna så att det blir en bra bok när texten ligger i en form.


Läs även andra bloggares åsikter om grisar, Linderödssvin, Linderödsgrisar, korv, korvbok, P3 Kultur, utegrisar,

Trav och galopp.

På en månad har Vera och Marzena bökat upp den lilla hage som de har levt i sedan de kom hit, och nu finns inget grönt kvar där. Idag hade jag bestämt att sänka eltråden på hela övre hagen utanför deras lilla område, så att grisarna skulle få riktigt gott om utrymme under vintern och utfodring på betongplattan. Hela dagen jobbade jag och R och L, och när vi till slut var färdiga med hagen så tog jag förväntansfullt bort plankan och eltråden från en bit av deras lilla hage.




Men de vägrade att gå över den osynliga linjen där eltråden hade varit.




Till slut vågade sig Marzena ut och det såg ut som hon travade runt hagen. Jag har noterat att när Linderödssvin går i terrängen så rör de sig som kattdjur. Men när de springer eller galopperar så rör de sig mer som hundar. Jag gillar hur de rör sig.



Sedan kom även Vera ut för att upptäcka med sin syster. När de väl hittade marken under ekarna fick vi inte längre någon kontakt med dem, det var deras paradis. Vi satt en stund i mörkret och tittade på hur de bökade och de fortsatte en lång stund efter läggdags.

Det här var den bästa dagen på länge och jag längtar efter att få gå upp och ge grisarna mat i morgon bitti.


Läs även andra bloggares åsikter om Linderödssvin, Linderödsgrisar, utegrisar, djurhållning, glada grisar,

Mathantverkskursen, dag 6, på vilken jag åkte ut på landet för att träffa bönder

Igår for vi fem charkare på mathantverkskursen iväg på besök hos några etablerade mathantverkare på besöksavstånd från Östersund.* Först åkte vi till Kenneth Rehnsbo på Lunda, Ytterån. Han har Highland Cattle och Linderödssvin som han gör några varianter av rökt salami på (75% nöt, 25% gris), och han håller på att bygga ett litet gårdsslakteri. Varmröken är en separat byggnad och charkproduktionen har han i källaren, liksom rummet där han torkar korvarna.

Highland Cattle

Kenneth kom igång med verksamheten så sent som för två år sedan, efter att ha slitit ut sig på byggjobb. Linderödssvinen har inte fungerat så bra som han hade hoppats, för grisningen vintertid utomhus har inte så många kultingar klarat, tvärtemot vad som skrivits om rasen. Vi spekulerade om det hade att göra med den 25-gradiga kylan här uppe i landet, eller om det berodde på att han fått en dålig linje av rasen. Det är svårt att se de problemen när djuren är både söta och bedårande.



Efter att ha tittat på djur och byggnader och blivit förevisade charklokalen blev vi bjudna på kokkaffe och kaffebröd i köket av Kenneths hustru, bland barn och barnbarn, och vi satt och pratade om hur man ska få ut sina produkter på marknaden och om förhållandet till grossister och detaljister. Kenneth har ett skåp med produkter en bit in på avfartsvägen där kunder kan ta vad de vill ha och lägga betalningen enligt prislapparna. Vi satt kvar en bra stund och det varma bemötandet från Kenneth och hans familj gjorde gott på lördagsförmiddagen.

Spjuvern J, M och Kenneth i charkkällaren

Efter det letade vi oss bort mot Nils Nilsgården i Trångsviken. Trots att det var nära, så kändes det som en helt annan bygd, och getbonden, som talade en ganska bred dialekt, hade haft djuren i mer än 15 år och hustrun hade också ystat så länge, om jag förstod saken rätt. Hon var nu på ostmässa i Turin med 20 kilo av deras ost. Bonden, vars namn flyr mig, gjorde först ett lite blygt intryck, men efterhand som vi började prova ostarna och mesen kom han igång.

Den blivande köttgetbonden G snackar getkött med mjölkgetbonden

Eftersom G ville ha lite starkare ost än vad som fanns i det lilla butiksrummet, så gick vi ner till den gamla jordkällaren från 1800-talet som hans förfäder byggt när byn skiftades och gården flyttades ut. Där fick vi se hur de låg, de källarlagrade getostarna som är Sveriges andra "Presidia"-produkt, skyddad av Slowfood-rörelsens bevakning. Och vi fick också se dammet och hålen efter de små korsordsdjuren på två bokstäver.


När vi skurit upp, provsmakat, och köpt större delen av osten gav han oss ockå den resterande biten. (I morse när jag kom ner till frukost på vandrarhemmet hade min korg i kylen slagits in i en stor plastpåse.)

Källarlagrad jämtländsk getost

Därefter gick vi och hälsade på getflocken. Bonden hade gett upp försöken att stängsla in getterna och lät nu i stället en hund vakta dem. Getter är onekligen sympatiska djur. De kan komma fram och luta huvudet mot ens lår, som för att säga -Du verkar fin, du kan få vara med oss, du kan få vara med i vårt kollektiv, vill du inte det? Fast de ser också lite stenade ut med de där ögonen och jazzskäggen.


Den sista bonden vi besökte, Magnus Gustaphsson i Häljesund, hade en väldigt imponerande grishållning. Fyra suggor av blandras hade gett 12,5 kultingar var i år och alla verkade stormtrivas på sina stora beten ner mot sjön. Läs om dem på hans hemsida.


Tyvärr arrenderar han gården och kommer därför förmodligen inte att investera i det slakteri han skulle behöva. Han säljer alltså sina slaktade och styckade jätteglada grisar och har inga problem att hitta avsättning för dem hos privatpersoner och restauranger. Han har därför inget behov av, eller lust att betala priset för, ekologisk certifiering. Kraven som han ställer på sin egen uppfödning är dessutom oerhört mycket strängare än EU-reglerna.



Han skulle aldrig föda upp Linderödssvin, sa han, men det beror på att han anser att deras långsamma tillväxt är oacceptabel. Han har själv inte haft några problem med grisning i sträng kyla i hyddorna som hans grisar bor i.

Vi kom inte tillbaka till Östersund förrän sent. Man skulle kunna säga att det tar lite tid att påbörja samtal här uppe, men att de sedan också blir så trevliga att det tar tid att avsluta dem. Långa avslappnade pauser är svåra att bryta.


Nu sticker jag upp till Fågelberget och där vet jag inte hur mobilmottagningen är, så vi får väl se när nästa rapport kommer.

*Allt jag skriver i den här bloggen kan vara missuppfattningar och innehålla spår av nötter.


Läs även andra bloggares åsikter om Linderödssvin, getter, glada grisar, grisbönder, getbönder, getost, källarlagrad getost, Jämtland, utegrisar