Möte med honom själv

I morse kremerade vi min pappa. Jag ville vara med också vid hans kremering, eftersom närvaron vid vår dotters kremering för ett halvår sedan gjorde det som hade hänt mer påtagligt. Jag hade hoppats att dagens likbränning skulle skaka om mig med eldens kraft och buller, och få mig att känna något, att styrkan i det verkliga skulle ta mig ur den känslostumhet som jag tror att jag har hamnat i. Längst ner i sorgen finns ett stengolv utan trossbotten. Där kan man hamna när det blir för mycket.


Dagens eldbegängelse blev ett antiklimax. Det var måndag morgon och ugnen, som var densamma som Karin Erika försvann i, hade inte alls samma temperatur som på en fredagseftermiddag. Den enkla spånskivekistan hastades in och började inte ens ryka innan ugnsöppningen slöts. Vi fick gå runt till andra sidan och kika in genom ett litet glashål för att se kistan sakta fatta eld, inte mer dramatiskt än en meta-tablett i en ångmaskin. Sedan var det bara att gå därifrån. Allt som allt tog det en kvart.


Jag har börjat läsa min pappas korrespondenser och får en överblick och en tydligare bild av vad som hände de sista fem åren av hans liv. Då började slutet, med min mammas död och den nya redaktörens vidriga beteenden. På ett halvår förlorade han sitt livs kärlek och sin yrkesidentitet och våren därpå börjar de första svaga tecknen på den sjukdom som tog hans liv att ge sig till känna med viktminskning, trötthet känslostumhet och depression. Jag är livrädd för att råka ut för samma sak.


Läs även andra bloggares åsikter om Frontotemporal demens, ALS, depression, ensamhet, desperation, alkoholism, sorg, skräck, svek, död, kremering

Maj 2009

Förra helgen hade svalorna kommit till Östergötland. Under taket på bilfärjan som tar oss över Bråviken mellan Säter och Skenäs bygger de bo varje år. Om man kan flyga så gör det inte något om ens hem inte står still.

Den här helgen åkte vi inte till landet för vi skulle hjälpa till lite med en flytt och hade en kusinträff i Vaxholm. I lördags var det dessutom vår första bröllopsdag. Den inföll tyvärr på halvårsdagen av vår dotters död. Jag förmodar att det sammanträffandet var värst i år. Vi hade svårt att fira, men åt en god biff på billig skirtsteak och vit tysk sparris som inte var så imponerande. Jag fick en fin liten blomsterbukett av L.


Igår förmiddag ringde de från Maria Regina, det underbara hospice där min pappa har legat sedan ett år tillbaka med en atypisk ALS. I fredags hade han blivit diagnostiserad med lunginflammation och de tyckte att vi skulle komma ut för han hade ångest och kvävningskänslor. Jag och L, min bror och hans M åkte dit och satt hos honom i ett par timmar och berättade om vad som hänt sedan sist. Jag hade inte besökt honom på ett par veckor eftersom jag själv har haft en infektion och inte ville smitta honom i hans känsliga tillstånd. Han var glad över vårt besök kunde vi läsa på läpparna. Sedan fick han morfin och flöt lugn bort i slummer.


Jag och L åkte till Vaxholm och satt i solen och åt goda ostar och njöt av kusiner, deras sällskap och barn. När vi kom tillbaka till stan ringde de från Maria Regina igen och berättade att pappa blivit sämre. Min bror och jag åkte dit och pappa var försvunnen i sin slummer när vi satte oss vid hans säng. Fast hela hans ansikte var allvarligt för första gången på länge och de dragen gjorde honom mer lik sin far.

Vi satt på var sin sida om sängen och höll honom i var sin hand och jag tror att han visste att vi satt där hos honom. Avstånden mellan hans egna andetag blev allt längre trots andningshjälpen från ventilatorn. Han tog luften i tuggor. När maskinen varnade för låg andningsfrekvens förstod jag inte att han hade slutat andas eftersom maskinen fortsatte, men vi ringde på sjuksköterskan som kom och konstaterade att pappa var död. 20:25 var klockan och det var inte mörkt ute.

För fyra och ett halvt år sedan satt jag vid min mammas dödsbädd och lyssnade till hennes andning, och igår dog min pappa. Det var lugnt och stilla på samma sätt, fast min mammas sista suck var tydlig. Nu har jag inga föräldrar kvar. Det är den tydligaste känslan vid sidan av förvirring. Men det finns så mycket mer att berätta.


Läs även andra bloggares åsikter om föräldrars död, ALS, Maria Regina, hospice, död