Trolig dödsorsak

Idag är det två månader sedan vår dotter dog, när hon i stället borde ha påbörjat sitt liv. Det är fortfarande obegripligt, liksom det är obegripligt att det var så nyligen som det hände. Samtidigt är beskedet om hennes död och förlossningen så närvarande att det känns som det pågår just nu.

Igår ringde läkaren från BB och berättade att provsvaren och analysen av moderkakan hade kommit. De visade spår av en akut infektion, och inflammation till följd därav, i moderkakans hinnor och navelsträngens kärlväggar. Hon hade också ringt upp patologen för att förstå vad detta innebar, och patologen bekräftade att det var den troliga dödsorsaken. De kan inte säga mer, inte ens om infektionen var orsakad av virus eller en bakterie. Vi visste ju sedan tidigare att det inte fanns några sådana spår hos vare sig L eller flickan. Möjligen förstår jag lite mer av provsvaren när vi varit på återbesök den 26. Jag vet ännu inte vad jag känner inför beskedet, men jag har sovit mycket sedan telefonsamtalet.


Vi har nu varit tolv dagar på Fuerteventura. Först en vecka på nordvästra delen av ön, i El Cotillo, nu på sydöstra delen i Costa Calma. Med hyrbil har vi varit rörliga och kunnat undvika de värsta turistghettona. Ljuset och värmen och de salta Atlant-baden har varit läkande, och jag begriper inte hur jag ska klara av att återvända hem till mörkret och vintern. Min handläggare på försäkringskassan var på mobilsvaret nyss och påstod att läkaren på BB sagt att hon trodde att jag skulle återgå till arbetet efter månadsskiftet. Jag tvivlar på att hon sagt det och att jag kommer att kunna det. Vi får se. Som det är nu vet jag ingenting om hur jag ska må nästa dag.


Läs även andra bloggares åsikter om död, IUFD, provsvar, infektion i moderkakan

Återbesök och provsvar

Idag åkte vi tillbaka till BB Stockholm för ett samtal med den medicinskt ansvariga läkaren Ann och barnmorskan Karin. Alla provresultat utom de som gäller moderkakan hade kommit. Ann redogjorde för alla provsvar, och de var många, men inget gav någon förklaring till varför vår dotter dog. Hennes vikt var i nederkanten av det normala. Kromosomerna var det inget fel på. Inga tecken på virus hittades. Alla L:s värden var normala. Alla flickans inre organ var felfria. I hjärta och lungor kunde man hitta tecken på stress och syrebrist, men man kan inte säga om syrebristen orsakade döden eller om den var en följd av någon annan dödsorsak. Vid det laget av genomgången blev tanken på ett dödsögonblick och ett lidande för stark och gråten bubblade upp igen. Obduktionen bekräftade att hon levde in i det sista, att hon måste ha dött strax innan vi kom till BB.

Kanske säger analysen av moderkakan något. I uppemot 50% av fallen av intrauterin fosterdöd (IUFD) hittar man ingen entydig förklaring. I 15-20% av fallen hittar man ingen förklaring alls. För en månad sedan kändes det viktigt att få en klinisk förklaring, men idag känns det inte lika viktigt. Men det gör ändå ont att veta att det inte tycks ha varit något fel på henne. Att hon var så perfekt som vi som hennes föräldrar såg henne.

Nu har vi plockat upp alla stenarna, nötterna, pepparkakorna på stigen som vi följt den här första tiden. Bara moderkaksanalysen någon gång efter nyår och ett återbesök hos läkaren är kvar, sedan blir det allt glesare mellan hållpunkterna. Vi har tagit hand om hennes kropp och vi har genomfört alla cermonierna. Vi har spridit ut sorgen och sett vännerna i ögonen. Vi har gått igenom vad som hände med präster, läkare och barnmorskor. Vi har tagit emot våra vänners omsorger. Vi har hållit om varandra och gråtit och druckit vin. Nu ser jag ingen stig längre och det är ganska skrämmande.


Läs även andra bloggares åsikter om IUFD, provsvar, sorg