Det började med att jag läste en artikel i Volkswagen Magasin om världens äldsta korvgrill i Regensburg. Jag ville dit. Och jag ville äta och dricka mera i södra Tyskland. Så jag gjorde uppehåll i Würzburg och i Regensburg på väg ner till Syditalien där jag skulle fira sommar med storfamiljen.
Würzburg 22 juni 2009
När butlern på Hotel-Gasthof Russ am Rathaus hade visat mig mitt rum så förklarade han omedelbart vägen till slottet. Jag hade redan förstått att det fanns ett fantastiskt renässansslott i stan som var världsarvslistat. Men jag ville i första hand äta och dricka, och jag frågade butlern om han visste något bra ställe i stan där jag kunde äta god traditionell frankisk mat. Då sken butlern upp som en sol och ritade något på baksidan av en stadskarta som liknade en spikklubba eller en spikslägga, Stans enligt butlern främsta krog hette Zum Stachel (ungefär "Vid spiksläggan" om jag har fattat rätt), ett värdshus med anor från medeltiden. Så butlern förklarade vägen dit istället.
Zum Stachel hade tung rödbrunsvart inredning, och en vidunderlig innergård. Jag fick ett pyttelitet väggfast bord vid en grön kakelugn av enkelkanaltyp. Servetten vikt som en påvemössa precis som kudden på hotellet faktiskt.
Jag åt dagens soppa till förrätt - en klar buljong med morot, rättika, purjolök och avlånga fantastiska leverfrikadeller. Till huvudrätt svinbröst kokt i mandelmjölk. I Franken och i Bayern verkar det som om Schweinsbrust (Schweinbrust, Schweinsbrüstl) är övre delen av bringan (nedre delen av halsen) som skärs ut utan ben. Hursomhelst så smalt detta svinbröst verkligen som honung i munnen. "Brust vom Bio Schwarzfederhuhn" hette rätten. Jag tror att Schwarzfederhuhn är grissorten, och Bio betyder att den är ekologisk. Bröstet var rektangulärt uppskuret, och det var också de tre tillbehören som låg breve på tallriken - det var liksom fyra stavar upplagda på tallriken, och jag såg att de flesta rätter serverades på det sättet. Lite för mycket gastro-fjanteri för min smak, och av mina andra tre stavar minns jag faktiskt bara den ölbakade potatisgratängen, som var god, men för min del hade det varit allra bäst med bara svinbröstet.
Jag beställde först vitt vin (frankiskt vin var en stor grej på Zum Stachel), men jag tyckte inte att vinet var så mycket att skriva hem om så när det tog slut så beställde jag öl istället - Würzburgs lager Distel Pils som överallt serveras i sköna, höga, cylindriska glas. En fantastisk lager. Fantastiska var i princip alla öl som jag drack i Tyskland men Distel i Würzburg var nog det allra godaste.
Längst bak i Zum Stachels meny finns en lista med rubriken "Unserer Lieferanten" - en lista över leverantörerna av råvarorna (fasan, gäss, kaniner, lamm, fisk, fläsk, potatis, vitkål osv.) - i princip undantagslöst producenter från runtomkring Würzburg.
/J
Nästa avsnitt: Regensburg 23 juni 2009
Läs även andra bloggares åsikter om tysk mat, Würzburg, Zum Stachel, grisbröst, Tyskland
Men vad kostade kalaset!?
SvaraRadera35,70
SvaraRadera