måndag 8 juni 2009

Möte med honom själv

I morse kremerade vi min pappa. Jag ville vara med också vid hans kremering, eftersom närvaron vid vår dotters kremering för ett halvår sedan gjorde det som hade hänt mer påtagligt. Jag hade hoppats att dagens likbränning skulle skaka om mig med eldens kraft och buller, och få mig att känna något, att styrkan i det verkliga skulle ta mig ur den känslostumhet som jag tror att jag har hamnat i. Längst ner i sorgen finns ett stengolv utan trossbotten. Där kan man hamna när det blir för mycket.


Dagens eldbegängelse blev ett antiklimax. Det var måndag morgon och ugnen, som var densamma som Karin Erika försvann i, hade inte alls samma temperatur som på en fredagseftermiddag. Den enkla spånskivekistan hastades in och började inte ens ryka innan ugnsöppningen slöts. Vi fick gå runt till andra sidan och kika in genom ett litet glashål för att se kistan sakta fatta eld, inte mer dramatiskt än en meta-tablett i en ångmaskin. Sedan var det bara att gå därifrån. Allt som allt tog det en kvart.


Jag har börjat läsa min pappas korrespondenser och får en överblick och en tydligare bild av vad som hände de sista fem åren av hans liv. Då började slutet, med min mammas död och den nya redaktörens vidriga beteenden. På ett halvår förlorade han sitt livs kärlek och sin yrkesidentitet och våren därpå börjar de första svaga tecknen på den sjukdom som tog hans liv att ge sig till känna med viktminskning, trötthet känslostumhet och depression. Jag är livrädd för att råka ut för samma sak.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

8 kommentarer:

  1. Örjan Hertzell9 juni 2009 00:40

    Återigen mitt deltagande.
    Ditt sätt att formulera Dig manar till personig eftertanke.

    SvaraRadera
  2. Läste det här och det drygt halvårsgamla idag och ville bara beklaga och säga att du skriver så oerhört bra om det.

    SvaraRadera
  3. Hej, jag vill återigen bara visa mitt deltagande. Jag känner igen mig i det du skriver om känslomässig stumhet. Jag har undrat lite hur det går för dina planteringar, men förstår nu att du har haft annat att tänka på. Jag undrar om helgens järnnätter tog kål på mina nyligen utsatta squash- och gurkplantor i helgen, men det är ju en synnerligen futtig fråga i sammanhanget.
    Och så lite OT:
    Det är väldigt svårt att kryssa i de förvalda alternativen när det gäller din blogg. Kul? Lärorikt? Tråkigt? Snarare Tänkvärt, Välformulerat, Inspirerande.
    Tycker trogna läsaren Anna Maria

    SvaraRadera
  4. Tack allihop för omtankarna.

    SvaraRadera
  5. Att du orkar vara så stark och skriva om det! Önskar dig det bästa. Jättevacker skrivet

    SvaraRadera
  6. Kram till dig och L från Lisa i USA.

    SvaraRadera
  7. Jag har funderat flera gånger på vad jag skulle skriva här, men har inte kommit på något vettigt. Men jag tror att det är bra att få höra om andras rädslor, det gör att man känner sig mindre ensam. Det var det minst ovettiga jag kom på. Fint skrivet som alltid, K! kram

    SvaraRadera
  8. Jag satt ju ja, utomlands och tänkte samma sak som husmodern. Stumheten känner jag igen. Tänk på det som ett bedövningsmedel sa en läkare då, ett bedövningsmedel som själen sveper in sig i när den måste skydda sig själv. Det är en bisarr känsla att inte känna något eller inte så mycket när något livsavgörande händer men det är normalt. För mycket helt enkelt.
    Många kramar!

    SvaraRadera