Tokhare

När jag kom ut från dass hoppade en hare undan lite lamt, men stannade några meter upp bland buskarna. När jag gick efter satt den kvar helt orädd som det verkade. Brydde sig inte om att jag sa till den att den inte fick vara i min trädgård. Jag gick och hämtade kameran och när jag kom tillbaka satt den kvar och åt gräs. Jag kunde gå så nära som c:a 4 meter innan den hoppade undan en bit.

När jag gick efter satt den kvar så att jag kunde ta ett nytt foto. När jag röt åt den att försvinna så hoppade den stilla tillbaka till där den först satt och satt still där och låtsades som om jag inte kunde se den.


Då gick jag in, men efter en stund kom jag på att den naturligtvis skulle äta upp mina små bönplantor om den hittade dem, så då gick jag ut igen och plockade upp lite grus att slänga på den. Ja, den satt kvar vid berghällen. Jag kastade en första liten sten. Ingen reaktion. Den andra stenen tog i berget med ett plick någon meter framför haren som rusade in i skogen och försvann.


När jag kom tillbaka från en promenad till brevlådan satt den mycket riktigt vid vinbärsbuskarna i närheten av landet med bönor. Då sprang jag skrikande efter den och slängde en stor sten mot den, men den slapp undan och försvann i skogen.

Nyss gick jag ut igen när jag talade med L i telefon och nog fan hoppade den omkring utanför dasset, men den här gången rusade den iväg så snart den såg mig.

Jag tror inte heller på reinkarnation. Nu är jag orolig för mina grönsaker och funderar på att bygga en slangbella.



Läs även andra bloggares åsikter om harar, marodörer, spåniga djur