måndag 18 maj 2009

Maj 2009


Förra helgen hade svalorna kommit till Östergötland. Under taket på bilfärjan som tar oss över Bråviken mellan Säter och Skenäs bygger de bo varje år. Om man kan flyga så gör det inte något om ens hem inte står still.

Den här helgen åkte vi inte till landet för vi skulle hjälpa till lite med en flytt och hade en kusinträff i Vaxholm. I lördags var det dessutom vår första bröllopsdag. Den inföll tyvärr på halvårsdagen av vår dotters död. Jag förmodar att det sammanträffandet var värst i år. Vi hade svårt att fira, men åt en god biff på billig skirtsteak och vit tysk sparris som inte var så imponerande. Jag fick en fin liten blomsterbukett av L.


Igår förmiddag ringde de från Maria Regina, det underbara hospice där min pappa har legat sedan ett år tillbaka med en atypisk ALS. I fredags hade han blivit diagnostiserad med lunginflammation och de tyckte att vi skulle komma ut för han hade ångest och kvävningskänslor. Jag och L, min bror och hans M åkte dit och satt hos honom i ett par timmar och berättade om vad som hänt sedan sist. Jag hade inte besökt honom på ett par veckor eftersom jag själv har haft en infektion och inte ville smitta honom i hans känsliga tillstånd. Han var glad över vårt besök kunde vi läsa på läpparna. Sedan fick han morfin och flöt lugn bort i slummer.


Jag och L åkte till Vaxholm och satt i solen och åt goda ostar och njöt av kusiner, deras sällskap och barn. När vi kom tillbaka till stan ringde de från Maria Regina igen och berättade att pappa blivit sämre. Min bror och jag åkte dit och pappa var försvunnen i sin slummer när vi satte oss vid hans säng. Fast hela hans ansikte var allvarligt för första gången på länge och de dragen gjorde honom mer lik sin far.

Vi satt på var sin sida om sängen och höll honom i var sin hand och jag tror att han visste att vi satt där hos honom. Avstånden mellan hans egna andetag blev allt längre trots andningshjälpen från ventilatorn. Han tog luften i tuggor. När maskinen varnade för låg andningsfrekvens förstod jag inte att han hade slutat andas eftersom maskinen fortsatte, men vi ringde på sjuksköterskan som kom och konstaterade att pappa var död. 20:25 var klockan och det var inte mörkt ute.

För fyra och ett halvt år sedan satt jag vid min mammas dödsbädd och lyssnade till hennes andning, och igår dog min pappa. Det var lugnt och stilla på samma sätt, fast min mammas sista suck var tydlig. Nu har jag inga föräldrar kvar. Det är den tydligaste känslan vid sidan av förvirring. Men det finns så mycket mer att berätta.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

15 kommentarer:

  1. Jag känner för er! Så mycket på kort tid.
    Jag velar om jag ska säga så jobbigt för jag vet inte om död i viss mån, och i din fars fall, var eller är något av en befrielse. Jag har några numera döda vänner där döden nog var en befrielse men jag vet inte.
    Men jag tänker på er.

    SvaraRadera
  2. Mitt varmaste deltagande!

    SvaraRadera
  3. Jag läste precis i tidningen och tänkte på dig.

    SvaraRadera
  4. Jag läste också i tidningen imorse. En stor förändring när en förälder går bort. Tänker på er!!
    /Marianne

    SvaraRadera
  5. Vad kan man säga? Kram
    /Anna

    SvaraRadera
  6. Tänker på er.
    Viveca

    SvaraRadera
  7. Mitt deltagande
    Örjan

    SvaraRadera
  8. Åh. Så ledsen för er skull.

    SvaraRadera
  9. Så mycket sorg. Tänker på er.

    SvaraRadera
  10. Det berör mig att läsa det du skriver. Beklagar sorgen.

    SvaraRadera
  11. Jag beklagar verkligen sorgen. Den nya, den gamla. Jag fortsätter tänka på dig.

    SvaraRadera
  12. Tungt! Mitt deltagande.

    SvaraRadera
  13. Sent men jag kànner med dig, det àr alltid svart med dòd. Finns mycket att sàga om det och det man kànner.

    SvaraRadera