Skuggtävlingens rätta svar

Ett knippe chili som hänger på tork, var det rätta svaret på skuggtävlingen. Mer exakt, ett gäng Guajillo, Mulato Isleno, Cascabel, Pasilla och Ancho. Ingen gissade rätt. Jag är besviken.

Torkningen går lite för långsamt i rumstemperatur, så jag har haft dem på lägsta värme i torkskåpet också. Jag skulle gärna vilja ha en torkmaskin. Guajillo har jag redan testat att göra pulver av, det blev illrött, fruktigt och lagom starkt.


Andra bloggar om: avslöjanden, chili, guajillo, mulato isleno, cascabel, pasilla, ancho

Den glömda trädgården

L gästbloggar:


Varför är det fortfarande så spännande att hitta en ödetomt? Precis som när jag var barn blir jag än i dag alldeldes pirrig av upptäckten och tycker mig träda in i en hemlig värld. När jag var barn hade gamla vindar och övergivna hus och trädgårdar en ofattbar lockelse. Det är likadant nu. En gammal trädgård där jag kan leta i vildvuxna land, undersöka resterna av en husgrund och fynda i rabatten tar fram den sjuåriga detektiven i mig. Förra helgen gjorde K och jag en liten utflykt. Bilen gungade fram på en skogsväg ända tills den tog slut och vi med ens befann oss på en större ödetomt. Vi klev ur bilen och gick runt på upptäcktsfärd. Trädgården hade högväxt gräs och sju vackra plommonträd fulla av gyllene frukter. Flera av träden kunde lika gärna stått i Mississippis träskmarker. De såg trassligt uråldriga ut och runt dessa sydstatsträd och tomten fanns en ring av mörka, gamla granar. Vi åkte tillbaka hem med bilen och återvände raskt till tomten med en stege och en liten fiskhåv. Det var extraroligt att plocka frukten när träden inte var våra egna. Ja, jo, vi sköter våra odlingar och träd lite styvmoderligt ibland. Vi har sett på äppelträden vars frukt vi inte plockat och har fått ett styng av dåligt samvete. Men har såklart ändå blivit urförbannade när vi upptäckt att älgen varit framme och pallat alla äpplen utom ett! För visst hade vi ju ändå tänkt göra något åt dem. Mos, pajer och chutney. Men de här plommonen behandlades som dyrbarheter. När vi kom tillbaka till stan satte jag genast igång med att frysa in hälften av dem (de fryses i urkärnade halvor enligt Anna Bergströms tips). Resten gjorde jag sylt på. I morse öppnade vi en av burkarna och bredde på smörgåsarna. Utanför fönstret var vädret tungt grått och bistert. Det kändes som jag sög i mig sensommarens sista sötma. En burk med den gyllenrosa sylten sparas till en bitande kall och vit vinterdag.

Andra bloggar om: ödetomt, plommon, sylt

Rasister får stöd av Moderaterna i Farstas stadsdelsnämnd

Den 25 augusti blev den antirasistiska konserten som Ung Vänster arrangerade i Farsta avbruten då maskerade nazister misshandlade besökare och arrangörer. Flera personer fick föras till sjukhus.

Vänsterpartiet bjöd genom stadsdelsnämnden in alla partier att gemensamt ta avstånd från nazisternas aktion genom ett arrangemang påföljande lördag i Farsta. Då skulle konserten avslutas, som en manifestation för att visa att den antirasistiska rörelsen inte böjer sig för våld och hot.

Endast socialdemokraterna visade intresse för att delta.

Arne Fredholm (m) påstår i mejl att Ung Vänster själva använder sig av våld och menar att Vänsterpartiet och Ung Vänster hör till gruppen "knäppgökar och antidemokrater".

Roland Bjurström (m) menar att Ung Vänster står för en "inverterad rasism" (vad nu detta kan betyda) och avböjer vår inbjudan eftersom vi kommunister dödade 60 miljoner i Sovjet.

Det är alltså den här typen av nazi-anstrukna och obildade moderater som sitter och styr över lokalpolitiken i våra stadsdelsnämnder. Jag är äcklad. Den där typen av uttalanden är inte acceptabla. Vad ska vi göra åt det?

Uppdatering: Nu skriver Arbetaren om saken och citerar mer ur den skrämmande epostkorrespondansen.


Andra bloggar om: Arne Fredholm, Roland Bjurström, Moderaterna, De Nya Rasisterna, Farsta, antirasism, Ung Vänster

En perfekt kombination

Så får jag statistiskt bekräftat vilken optimal kombination ämnena mat och politik är att blogga om. Se så perfekt de kompletterar varandra under veckans gång.


Och den komplementära distributionen över dygnet kan knappast bli mer fulländad.


Kombinera detta med en explosion i intresse för de båda termerna under det senaste året och resultatet kan bara stavas succé.


Det mest förvånande är väl att folk är så intresserade av politik på söndagar.

Hitta dina egna trender på Compare Stuff.

Andra bloggar om: korrelationer och självförhärligande trendanalys

Kamrat smörsopp

Varje år försöker jag lära mig minst en ny svamp att känna igen och plocka i skogen. Varje år glömmer jag bort någon som jag kunde tidigare. Det är ungefär samma sak med fåglarna. Idag fick jag lära mig nötskrikans kräkskrikiga läte, men en annan fågel i skogen fick L påminna mig om vad det var för en sort, trots att jag ju egentligen visste. Riskor och kremlor börjar jag ge upp om, för de enkla knepen för att känna igen de ätliga sorterna glömmer jag varje år. Det är roligt att lära sig nytt, men det tråkigt att man glömmer bort det man trodde man visste.

Kamrat smörsopp, min nya vän, rensad och orensad.

Hursomhelst så har jag idag fått en ny vän i smörsoppen, Suillus luteus. Vilken trevlig svamp! Den växer i grupper och gärna på socialistisk mark tydligen för vi hittade en del på tomten men ingen annanstans. Oangripen och lättrensad, bara att skära av jorden på foten, ta bort hyllet och dra av den läderartade hatthuden.

Jag stekte dem med två fina fasta stensoppar och ett fåtal kantareller och trattkantareller, hällde på vispgrädde och kokade sakta ihop och blandade med penne rigate. Sublimt! Jag överger nu min kärlek till kantarellerna och förstår varför italienarna och fransmännen i allmänhet håller sopparna högre. Direkt efter lunchen gick vi ut för att jaga mer, hittade en del och lite strävsoppar, men mest kantareller, tyvärr.


Jag har bara en svampbok och den vill jag gärna rekommendera, det är Pelle Holmbergs och Hans Marklunds Nya svampboken. Det som är bra med den är att den bara tar upp matsvampar och de svampar som de specifika matsvamparna kan förväxlas med. Det gör att man känner sig trygg att pröva nya svampar om deras beskrivning stämmer överens med matsvamparna i boken och inte med förväxlingssvamparna som presenteras bredvid.

Middagen blev inte mycket sämre, med en bra insalata caprese, d.v.s. skivade supertomater direkt från växthuset med skivad buffelmozzarella och några basilikablad. Till det färsk stekt salsiccia på en bädd av svarta bönor.



Andra bloggar om: smörsopp, Nya svampboken, Peller Holmberg, Hans Marklund, insalata caprese, toamater, buffelmozzarella, salsiccia, svarta bönor, minne

Skuggtävling

Vad är det som kastar denna skugga mot min vägg? Den som gissar rätt vinner en tredjedel. Eller kanske hälften.

Kollektivt minnande och tidsandans krumbukter

Ett år tidigare än jag hade förväntat mig har striden om beskrivningen av det sena 60-talet och det tidiga 70-talet satt igång på allvar.

Idag talar folk om det första avsnittet av Upp till kamp, högerpressen försöker dribbla bort korten genom att utan referenser tillskriva vänstern en korkad historieskrivning, och högerregeringen har nyligen gett Propagandamyndigheten i uppdrag att skriva vänsterns historia i skolboksform. Jag ser fram emot fortsättningen på Upp till kamp, trots att jag efter första avsnittet irriterar mig på den usla ljudkvaliteten och de språkliga anakronismerna. Jag tror att det är rätt väg att skildra den tiden genom att gestalta flera personers skilda och unika erfarenheter. Möjligen kan man från Per Gudmundsons hyllande ledarartikel ana och frukta att serien kommer att utmynna i skygglappad sektbeskrivande plakatdramatik.

I dagarna kommer Gunila Ambjörnssons bok Tidsandans krumbukter ut. Även hon försöker skildra en tid utifrån individers erfarenheter, men genom att samtala med personer som erfarit tiden, i stället för att gestalta efter eget huvud. I boken samtalar Gunila med ett urval personer från hennes egen umgängeskrets på sextiotalet, om den tidsanda som då rådde och om deras eventuella politiska engagemang. Var och en av vännerna har också fått inleda med en text som beskriver deras bakgrund och förklarar varifrån de kom när de hamnade i den här kretsen i Göteborg. Gunila tar sedan ett steg till och intervjuar barn till vännerna om hur de ser på den här perioden och hur de förhåller sig till de frågor som engagerade deras föräldrar.

Jag är ett av de barnen och jag fick ett par exemplar av boken för någon månad sedan. Även om jag framstår som lite barnslig så vill jag inte ändra något som står i mitt kapitel. Men det är bokens helhet som är intressant. Det är fascinerande att läsa de olika svaren som ges på de frågor som upprepas med omskrivningar i de flesta kapitel. Det är spännande att läsa de nya insikter som uppstår när de olika generationernas beskrivningar ställs mot varandra. Till exempel så observerar Anna Mannheimer att det i Carin Mannheimers vänkrets aldrig talades om det personliga utan bara om de samhälleliga eller politiska frågorna, och att det i hennes egna kretsar idag är precis tvärtom; man samtalar bara om det personliga privata livet, aldrig om de politiska frågorna, samhället och världen.


En bild växer också fram av hur oerhört lätt den generationen hade det; en generation som aldrig behövde oroa sig för arbetslöshet, som inte hade några problem att hitta resurser eller utrymme för politiskt, pedagogiskt och kreativt arbete. Och den tid som idag företrädesvis utmålas som trångsynt och sekteristisk framstår, när man lyssnar på dessa röster, i själva verket som livlig, öppen och kreativ med en idébredd och heterogenitet i debatten som överhuvudtaget inte förekommer i dag.

Inget av det här har Lena Andersson märkt, framgår det av den för henne förvånansvärt oanalytiska och tendensiösa anmälan av boken som publicerades i SvD häromdagen. Jag har svårt att begripa hur hon bara kan se likformighet där jag läser om skilda liv, olika bakgrunder, varierande engagemang och åsikter, förvisso i den ram som tidsandan utgör, men likväl med en stor variation. På oklara grunder antyder hon att de medverkande i boken förtiger skamliga politiska ställningstaganden som hon inte vidare anser sig behöva specificera. Ett snuskigt beteende helt förenligt med denna vår egen tidsanda.

Lena Andersson börjar sin recension med att ifrågasätta om man kan minnas i grupp. Jag vill därför rekommendera boken Collective Remembering i vilken nu 18 år gamla idéer om kollektivt minnande som en social aktivitet står i stark och spännande kontrast mot tidigare dominerande teorier om minnande som en individuell process. De teorierna kan vara bra att ha i åtanke när vi nu ska förhandla oss fram till vad det var som egentligen hände då - för 40 år sedan.


(Anders Ehnmarks anmälan av boken i Expressen och Ragnar Strömbergs i GP.)

Andra bloggar om: Tidsandans krumbukter, Upp till kamp, Forum för levande historia, Gunila Ambjörnsson, Per Gudmundson, Lena Andersson, kollektivt minnande, collective remembering