Råvaran anländer

För fjorton dagar sedan grisade gyltan Vera till slut. Hon hade boat energiskt sedan dagen innan och burit halm och gräs från hagen in i den ena kätten för att bädda ett bo med vallar runt sig.



När vi kom ut till henne på söndag eftermiddag så hade två kultingar redan kommit. De väger inte mer än ett drygt kilo men de är fullt utvecklade och söker sig genast till en spene.



Sedan ploppade det ut fyra stycken till. Två har röd päls med svarta fläckar som galten Jürgen, fyra har vit päls med svarta fläckar som Vera. Vi har inte undersökt könen så noga, men åtminstone tre är hanar. Det hade varit enklare om det bara hade varit honor, med tanke på kastraktionsfrågan. Men min intention är att pröva den så kallade vaccinering mot galtlukt som Jordbruksverket förespråkar.

Linderödssvin är kända för sina välbevarade modersinstinkter och Vera genomförde grisningen utan några som helst problem. Den enda assistans vi gav henne var att flytta ett par av kultingarna till juvret när de var på väg åt helt fel håll. Jag hade oroat mig för att hon skulle ligga ihjäl någon eller bli aggressiv mot dem, vilket inte är ovanligt i konventionell grishållning, men hon var mycket försiktig och uppmärksam hela tiden.

Hennes syster Marzena höll sig undan och fortsatte att inte göra väsen av sig de påföljande dagarna. Hon gjorde intryck av att vara väldigt hänsynsfull och systerlig, gjorde inte ens några försök att stjäla Veras mat.

Kultingarna växer oerhört snabbt, redan efter 4-5 dagar såg jag dem provsmaka Veras gröpe som vi serverade henne i kätten, och den femte eller sjätte dagen gick de ut i hagen allihopa.



Nu går de ut i hagen allt oftare och Marzena är inte alltid lika gullig. Ibland är hon aggressiv mot de små och Vera får gå emellan och samla ihop dem och springa iväg. Men allt har gått bra så här långt. De små antingen sover eller busar runt som hundvalpar. De går i en liten flock med Vera och utforskar hela hagen.

Vera är konstigt nog mycket mindre intresserad av att äta gröpe och bökar i stället mycket mer i jorden och betar gräs, klöver och maskrosblad. Den ökade fodergiva som rekommenderas för vanliga suggor efter grisning är omöjlig att få i henne. I morse var det som om hon visade kultingarna hur man bökar upp en grässvål.



De första av dessa små ska bli charkuterier om åtta månader. Det är inte så svårt som jag hade trott att tänka på det, trots att de är så söta och roliga. Jag tror att det beror på att jag har varit inställd på det ända sedan vi skaffade Vera och Marzena. Grisarna är inte sällskapsdjur, vi har dem för att de ska bli råvara till min charkuteriproduktion. Naturligtvis kommer vi inte att döpa kultingarna, men de ska få ett så bra liv som möjligt fram till slakt. De ska få leva ut sina instinkter och böka och springa fritt, inte bara för att de är värda det som djur utan också för att jag är övertygad om att köttet kommer att smaka bättre sedan.


Läs även andra bloggares åsikter om Linderödsgrisar, Linderödssvin, grisning, kultingar, utegrisar, djuromsorg, charkuterier, köttråvara

Silverkant

För en tid sedan gjorde jag en sats av den modifierade Landjägern, den med pepparrot, och i förra veckan tillverkade jag Falukorv, i fredags gjorde jag Isterband och måndagsmorgonen förgyllde jag med blodkorvsproduktion.

På måndagskvällen begav jag mig med femton kilo korv i en kylväska till Östersund för att delta i Särimner och SM i Mathantverk. Den främsta anledningen att delta i tävlingen var att få kvalificerade åsikter om mina korvar från experter som jag respekterar. Det försökte jag i varje fall intala mig, när jag satt och var nervös under galamiddagen inför tävlingsresultatens kungörande.

I klassen värmebehandlad korv tilldelades Franzéns Charkuterier silvermedalj för BK, det vill säga blodkorven, med 18,5 poäng av 20 möjliga. Det var Jürgen Körber som var ordförande i den juryn, och han hade blivit så glad över att det äntligen efter tio år kom någon som lämnade in en blodkorv i tävlingen, berättade hans tolk för mig lite senare. Han visste inte heller vilka som hade lämnat in de prisbelönta korvarna i klassen och blev uppenbart stolt när han förstod att det på både guld- och silverplats blev vi, som han hade lärt upp bara ett år tidigare.

Jag hade trott att RP, Rönnapinnen, min modifierade Landjäger, skulle ha en större chans till medalj. Men juryordföranden i klassen lufttorkad korv förstod inte vilken fin produkt han hade framför sig. Vid genomgången av bedömningarna i går morse stack jag till Jürgen en bit, och han bekräftade att det var en i det närmaste perfekt Landjäger. Han förklarade också hur jag ska förbättra rökningen av Falukorven; den ska hänga i 50 graders värme i en timme, så att korven har kommit upp i temperatur och all kondensbildning på ytan har upphört, innan jag slår på röken. Han tyckte att min Falukorv var den mest lyckade och hantverksmässiga av de tre Falukorvar som tävlade i kategorin värmebehandlad korv. Han bad om receptet på Blodkorven.


Vad gäller mitt isterband är jag nöjd med berömmet jag fått från de kringboende här i trakten. Att någon annan tycker mycket om min chark är en helt ny dimension av korvmakandet. Den har jag inte brytt mig om förrän nu, när jag går omkring med en bit Rönnapinne i fickan för att se vem som fattar och vem som blir glad när jag bjuder.

Nu behöver jag egentligen bara en produktionslokal för att rulla igång verksamheten på allvar.


Läs även andra bloggares åsikter om SM i mathantverk, falukorv, blodkorv, silver, isterband, rönnapinne, korv, chark, charkuterier, tävlingsframgångar