Råvaran anländer

För fjorton dagar sedan grisade gyltan Vera till slut. Hon hade boat energiskt sedan dagen innan och burit halm och gräs från hagen in i den ena kätten för att bädda ett bo med vallar runt sig.



När vi kom ut till henne på söndag eftermiddag så hade två kultingar redan kommit. De väger inte mer än ett drygt kilo men de är fullt utvecklade och söker sig genast till en spene.



Sedan ploppade det ut fyra stycken till. Två har röd päls med svarta fläckar som galten Jürgen, fyra har vit päls med svarta fläckar som Vera. Vi har inte undersökt könen så noga, men åtminstone tre är hanar. Det hade varit enklare om det bara hade varit honor, med tanke på kastraktionsfrågan. Men min intention är att pröva den så kallade vaccinering mot galtlukt som Jordbruksverket förespråkar.

Linderödssvin är kända för sina välbevarade modersinstinkter och Vera genomförde grisningen utan några som helst problem. Den enda assistans vi gav henne var att flytta ett par av kultingarna till juvret när de var på väg åt helt fel håll. Jag hade oroat mig för att hon skulle ligga ihjäl någon eller bli aggressiv mot dem, vilket inte är ovanligt i konventionell grishållning, men hon var mycket försiktig och uppmärksam hela tiden.

Hennes syster Marzena höll sig undan och fortsatte att inte göra väsen av sig de påföljande dagarna. Hon gjorde intryck av att vara väldigt hänsynsfull och systerlig, gjorde inte ens några försök att stjäla Veras mat.

Kultingarna växer oerhört snabbt, redan efter 4-5 dagar såg jag dem provsmaka Veras gröpe som vi serverade henne i kätten, och den femte eller sjätte dagen gick de ut i hagen allihopa.



Nu går de ut i hagen allt oftare och Marzena är inte alltid lika gullig. Ibland är hon aggressiv mot de små och Vera får gå emellan och samla ihop dem och springa iväg. Men allt har gått bra så här långt. De små antingen sover eller busar runt som hundvalpar. De går i en liten flock med Vera och utforskar hela hagen.

Vera är konstigt nog mycket mindre intresserad av att äta gröpe och bökar i stället mycket mer i jorden och betar gräs, klöver och maskrosblad. Den ökade fodergiva som rekommenderas för vanliga suggor efter grisning är omöjlig att få i henne. I morse var det som om hon visade kultingarna hur man bökar upp en grässvål.



De första av dessa små ska bli charkuterier om åtta månader. Det är inte så svårt som jag hade trott att tänka på det, trots att de är så söta och roliga. Jag tror att det beror på att jag har varit inställd på det ända sedan vi skaffade Vera och Marzena. Grisarna är inte sällskapsdjur, vi har dem för att de ska bli råvara till min charkuteriproduktion. Naturligtvis kommer vi inte att döpa kultingarna, men de ska få ett så bra liv som möjligt fram till slakt. De ska få leva ut sina instinkter och böka och springa fritt, inte bara för att de är värda det som djur utan också för att jag är övertygad om att köttet kommer att smaka bättre sedan.


Läs även andra bloggares åsikter om Linderödsgrisar, Linderödssvin, grisning, kultingar, utegrisar, djuromsorg, charkuterier, köttråvara