Jag anstränger mig för att inte låta vår olycka ta upp all plats i mitt liv. Jag vill inte att våra försök att navigera bort från den händelsen ska vara det enda som får fokus framöver. Jag vill att också andra drömmar ska få plats. Det blir så tomt annars.
För ett par veckor sedan hittade jag en annons om en gård till salu. Det har varit en dröm för mig under ganska lång tid att hitta ett boende på landet där jag skulle få vara närmare jorden, kunna ha lite djur och få odla på ett mer allvarligt vis. Den här vackra 1700-talsgården var på många sätt verkligen passande; den är lagom stor med sina 31 hektar, den är billig om den håller sig kring sitt utropspris på 3 miljoner, den har 5 hektar åker och betesmark som är utarrenderad, vilket gör att jag skulle kunna utveckla ett litet månskenslantbrukande bit för bit, den har del av en sjö, lagom mycket skog och många användbara ekonomibyggnader. Avståndet till stan skulle kunna vara kortare, men det är bra för det priset; L skulle kunna ta sig till jobbet på 50 minuter om hon hade körkort. Jag skulle kunna pendla till jobbet och arbeta hemifrån en del. Så småningom skulle jag kunna bygga upp några mindre lantbruksaktiviteter vid sidan om.
I helgen åkte jag dit för att spana runt fastigheten. Den ligger vackert i ett vackert kulturlandskap. Igår tog jag mod till mig och ringde till min bank för att höra om vi skulle få lån för att köpa den. Min bank meddelar att de inte ger lån på lantbruksfastigheter annat än för boendedelen, inget att diskutera. Jag ringer till mäklaren och får bekräftat att många banker inte lånar till lantbruksmark, och får några tips på vilka som gör det. Nästa telefonsamtal utmynnar i att en arrogant banktjänsteman har åsikter om hur jag borde levt mitt liv de senaste åren och ett uttalande om att jag allra allra minst måste lägga in 750 000 själv om jag ska ha någon chans att få låna till den fastigheten. 25% handpenning verkar vara ett minimum för att få låna till lantbruk.
Det är väl ett bra exempel på hur fjärran verkligheten bankerna bedriver sin verksamhet? En skokartong på Kungsholmen för 4,5 miljoner är det inga problem att få lån till, men en produktiv åker-, betes-, och skogsmark och 160 kvm bostad för 3 miljoner är inte värt knappt någonting som säkerhet. En spekulation byggd på mentala föreställningar och tillfällig efterfrågan är värt ett fantasibelopp, men mark som kan producera faktiska livsmedel och energi är inte värt ett lån med sig själv som säkerhet. En kreativ person som vill bruka marken för att producera och förädla varor till sin och andras glädje och nytta och förbättra världen, är inte värd det stöd som en menlös illusionists värdelösa låtsaslivsstil i mainstreamfåran i storstaden kan få av sin pundiga lättimponerade bankman vid uppvisande av sitt oförtjänta lönebesked eller sina familjeresurser.
Politik och ekonomi kring småskaligt lantbruk och livsmedelsförädling i Sverige är ett område som jag kommer att intressera mig för framöver. Jag tror att det vore bra om det intresserade andra likaså. Så vitt jag har märkt har varken vänstern eller högern några visioner eller en framtida politik för det här området. Jag väntar fortfarande på att få tala med några andra lokala banker, men jag har egentligen inte längre några förhoppningar om att kunna få förändra mitt liv i den här riktningen den här gången heller.
Läs även andra bloggares åsikter om bostadsdrömmar, banksenilitet, småskaligt lantbruk, livsmedelsförädling, bolån, banker, jordbrukspolitik, drömmar
