Ren nordisk aromatisk asiatisk asketisk elegant ny svensk

Skribenter som rapporterar om mattrender speglar oftare den bild de önskar ska reflekteras från dem själva, än de strömningar som pågår i det allmänna matmedvetandet. Allt som oftast resulterar det i propagandistiska och urtråkiga texter med kort bäst-före-datum, som jag snabbt lägger ifrån mig för att inte ofrivilligt ta intryck av.

Petter Bjerke har publicerat en text i genren som tar den trendängsliga stöddigheten till nya höjder i en drapa med ett nationalromantiskt patos som antingen är ofrivilligt komisk eller oskyldigt unket.

Orden i rubriken är de mest frekventa av de adjektiv i artikeln som beskriver positiva egenskaper. Adjektivet ren används till exempel åtta gånger. Övriga positiva egenskaper är: annorlunda, avancerad, bister, bra, burfångad, exklusiv, finstämd, fräsch, god, granitmineralisk, högväxt, intressant, karg, klassisk, krispig, kristallklar, lapsanggravad, lätt, mjuk, mäktig, nedtonad, nyponalgig, nyskapande, perfekt, progressiv, rieslingkrispig, riktig, smakförhöjande, snygg, sofistikerad, stilla, sublim, subtil, sval, transparent, tropisk, ultrahet, unik

De adjektiv som beskriver negativa egenskaper är som följer: aggressiv, barbarisk, bastant, brun, burdus, fransk, inställsam, konstgjord, robust, svulstig, tung, varm, överskattad.

Vimsigheten döljer det faktum att ett bra te kan vara väldigt gott till maten. Och det är inget nytt.


Läs även andra bloggares åsikter om frekvenser, mat, nationalromantik, te, trendängslighet, Petter Bjerke

Enrisrökt och grillad kalvkotlett

I helgen var det för kallt och vått väder för att jag skulle vilja grilla ute. Kalvkotletter köper jag inte ofta, men de här såg så fina ut att jag inte kunde låta bli. Det blev en brasa i spisen som fick brinna ner till fin glöd. De avtorkade kotletterna la jag i ett halster med en decimeter rosmarin på var och en. Sedan gick jag ut och bröt av två blöta enriskvistar. Jag la en på glöden och därpå halstret. Det rök. Efter någon minut flammade allt upp och jag lyfte halstret. Det brinner bara en kort stund. Sedan la jag på den andra kvisten och vände på halstret. Samma sak - rök och fyrverkerier. Sedan grillade jag klart kotletterna. Det blev en mycket speciell smakblandning av grillad kalv och enrisrökt. Svårt att inte associera till rökt skinka och rökt fisk. Rekommenderas!




Läs även andra bloggares åsikter om kalv, kalvkotletter, rökning, enrisrökning, enris, grillning, nya smaker

Mellanspel på landet

Nu sprakar brasans stora hår i öppna spisen. Jag ligger på sängen och läser lagom komplex deckare. Veden tar slut så jag går ut i mörkret och fyller en ikea-påse med tallbakar från högen bakom dasset. Det låter skönt med deckare och brasa och mörkret och skogen, men jag har inte ro att läsa utan ligger och tänker på dagen i stället. Ett halvt land fick jag rensat och i kryddlandet fick jag bort gammalt skräp och förvedade delar. Den buske som Vetrinären försäkrade var en gråbo tog jag bort, eftersom L lär vara allergisk mot dess pollen. När jag till slut fick upp plantan så fann jag en liten plastpinne på vilken det stod "Äkta malört". Jävla vetrinär! Jag planterade det som var kvar av rotsystemet borta vid fulkomposten.


Tillbaka på landet efter många veckor. Sexton grader idag och solen värmde i ansiktet när jag satt på bänken och drack kaffe och tittade på fåglarna. L blev kvar i stan med plötsligt arbete. Talgoxen skvätter bort havret från fröautomaten för att komma åt solrosfröna som den sätter mellan fötterna och bearbetar som en hackspett. Två korpar flyger över tomten och den ena låter som den ska, men den andra likt, ja, en marimba. På radio sändes en intervju med Göran Malmqvist som fick mig att vilja läsa hans översättning av Dao De Jing.


Igår blev årets första lamm grillat och det första rosévinet i solen drucket. Inget sensationellt gott utan mer njutningsrika som symboliska handlingar med kol och alkohol. I kväll har jag kokat soppa på jordärtskockorna som kom upp när jag rensade landet. Nu ska jag mixa och frysa in. Sedan lägger jag mig och lyssnar på brasan igen. Kanske med en liten ädelbrännvin och en skiva prosciutto.


Läs även andra bloggares åsikter om landet, förberedelser, grillning, fåglar

Apropos parisare

Min mamma, som försvann för fyra år sedan och som jag saknar varje dag, brukade ibland när jag var liten laga parisare. Det var en bra supé när man kom hem från teatern eller så. Jens Linder skriver fint om hemburgare i DN, men nämner inte parisaren. En gång i tiden var hamburgaren okänd i Sverige, det är därför som seriefiguren Karl-Alfreds kompis Frasse är så förtjust i parisare, som alla dåförtiden visste vad det var. Idag är det tvärtom.

I kväll jobbar L över och jag lagar parisare. Mamma skulle aldrig ha haft kapris i min parisare, för på den tiden fanns inte kapris i salt i Sverige och hon visste hur illa jag tyckte om kapris i ättika.


Parisare för två personer varav den ena förmodligen är någon annanstans

300 g ny- och finmald nötfärs
1 ekologiskt ägg
3 små charlottenlökar
4 skivor inlagd rödbeta
2 matskedar kapris i salt
skivor av ljust gott bröd
nymald god svartpeppar och salt

1. Finhacka rödbetan.
2. Finhacka kaprisen, som inte behöver blötläggas om du räknar med sältan fortsättningsvis.
3. Riv löken.
4. Blanda det hackade och rivna väl med köttfärsen och ägget.
5. Peppra rikligt och salta intuitivt.
   
6. Bred blandningen tjockt på brödskivorna.
7. Stek i rikligt med ekologiskt smör på medelvärme med färssidan ner tills det tagit bra färg.
8. Vänd och stek klart utan att det blir för genomstekt. Eventuella tillbehörsägg blir klara samtidigt om de läggs ner nu.

Goda saker till: öl, stekt ägg, pepparrot, saltgurka, HP-sås, Lars Gullins Silhouette etc...



Läs även andra bloggares åsikter om parisare, färsmat, vickning, supé, kapris, längtan, saknad