Apropos parisare

Min mamma, som försvann för fyra år sedan och som jag saknar varje dag, brukade ibland när jag var liten laga parisare. Det var en bra supé när man kom hem från teatern eller så. Jens Linder skriver fint om hemburgare i DN, men nämner inte parisaren. En gång i tiden var hamburgaren okänd i Sverige, det är därför som seriefiguren Karl-Alfreds kompis Frasse är så förtjust i parisare, som alla dåförtiden visste vad det var. Idag är det tvärtom.

I kväll jobbar L över och jag lagar parisare. Mamma skulle aldrig ha haft kapris i min parisare, för på den tiden fanns inte kapris i salt i Sverige och hon visste hur illa jag tyckte om kapris i ättika.


Parisare för två personer varav den ena förmodligen är någon annanstans

300 g ny- och finmald nötfärs
1 ekologiskt ägg
3 små charlottenlökar
4 skivor inlagd rödbeta
2 matskedar kapris i salt
skivor av ljust gott bröd
nymald god svartpeppar och salt

1. Finhacka rödbetan.
2. Finhacka kaprisen, som inte behöver blötläggas om du räknar med sältan fortsättningsvis.
3. Riv löken.
4. Blanda det hackade och rivna väl med köttfärsen och ägget.
5. Peppra rikligt och salta intuitivt.
   
6. Bred blandningen tjockt på brödskivorna.
7. Stek i rikligt med ekologiskt smör på medelvärme med färssidan ner tills det tagit bra färg.
8. Vänd och stek klart utan att det blir för genomstekt. Eventuella tillbehörsägg blir klara samtidigt om de läggs ner nu.

Goda saker till: öl, stekt ägg, pepparrot, saltgurka, HP-sås, Lars Gullins Silhouette etc...



Läs även andra bloggares åsikter om parisare, färsmat, vickning, supé, kapris, längtan, saknad