Gräsklippning, blommor, slåtter och lie

I år har jag klippt gräset mer sällan, ja faktiskt bara två gånger, och på en högre nivå än tidigare, förutom på de områden där vi rör oss mycket, med min gräsklippare som samlar ihop klippet som jag sedan lägger på odlingarna. Det är inte av lättja som jag klippt så lite utan mer som ett experiment. Ganska snart upptäckte jag fler och mer blommor i gräset. Jungfrulin, ängsförgätmigej, kärringtand, något vicker tror jag och många för mig okända blommor. Jag är inte bra på blommor, men jag försöker lära mig. Nu är det blåklockor, prästkragar och gulmåra och mycket som jag inte känner igen, som dominerar.

Jag har läst och funderat en del kring slåtter och slåtterängar sedan jag gick den agrarhistoriska grundkursen som jag inte fullföljde. Jag har tänkt på resultatet, i form av biologisk mångfald, som det äldre jordbruket ledde till, när lieslåtter av ängar var grunden för boskapens vinterfoder. När äng var åkers moder. Jag romantiserar inte den typen av jordbruk, men det fanns vissa fördelar. Ängen som biotop är en. Vet du inte så mycket om slåtter och äng så finns mycket information här.

Häromveckan beställde jag en lie som jag hämtade på bussgodsstationen i Norrköping idag. Nu när jag vet mer om liar så har jag insett att den gamla standardmetallmodellen i ladan är helt oanvändbar med sitt felinställda blad och dåliga konstruktion som inte är anpassad till mina mått. I senaste numret av min nya favorittidskrift Gård och Torp fanns en notis om "slow design"-projektet Slåtterlien Lif. Jag beställde genast en och tackade pappa för finansieringen.

Jag provade den som hastigast efter kantarellmiddagen i kväll och den verkar fungera mycket bra. Och snygg är den. På lördag ska jag testa den på Grönsaksbloggarens slåttergille där en av landets främsta slåtterkännare ska delta med inststruktioner.





Läs även andra bloggares åsikter om lie, lieslåtter, orv, äng, gräsklippning, blommor, äng är åkers moder

De första kantarellerna är kanske de godaste

Jag steker dem inte lika länge i början av säsongen och jag saltar nog mindre också. I kväll med örtfärsbiffar med salvia, timjan och basilika, färskpotatis och pannans rester ihopkokade med grädde.



Läs även andra bloggares åsikter om kantareller, förstaskörd

Där är de första kantarellerna.

Varning för GB gräddglass!

Jag har tidigare berättat om EU-portalen EUROPAS vansinniga och egenmäktiga länkningsregler. Nu får jag genom Badlands Hyena reda på att GB Gräddglass på sin hemsida ställer upp liknande regler. Man påstår att den som surfar på deras sidor automatiskt godkänner deras användarvillkor och därför bör läsa igenom de juridiska villkoren varje gång innan man surfar runt där. Dessutom hävdar de att man inte får länka till sidorna utan skriftliga tillåtelse från Unilever Sverige AB. Här kan du läsa deras juridiska villkor.

Tips till Unilever Sverige AB: Vill ni inte att någon ska läsa era sidor eller länka till dem, så kan ni lägga upp dem på ert intranät i stället. Det här är INTERnet, ni letar efter INTRAnätet.

Jag tänker aldrig mer äta GB-glass.


Läs även andra bloggares åsikter om GB, GB gräddglass, Unilever, Unilever Sverige AB, nätcensur

Min pion slog ut igår

När L och jag höll 40-årsfest för några år sedan fick vi presentkort på pioner. Vi valde varsin sort på Trädgårdshuset i Skarpnäck efter beskrivningarna och dåliga foton. Den sort jag valde hade lackröda eller oxblodsfärgade blommor och visade sig naturligtvis vara en av de dyraste som fanns och den kostade 410 kronor. Nu på tredje sommaren ser jag att min luktpion Paeonia Lactiflora Buckeye Bell är stark och kraftfull. Tre knoppar kom i år och igår slog de ut. En gång när jag har ett fast hem ska jag ha många pioner, och jag ska ta med mig den här dit. Klicka på bilden och känn lukten.


Läs även andra bloggares åsikter om pioner, Paeonia Lactiflora, Buckeye Bell, blommor

Om odlingarna och junis motgångar

Det har inte varit lätt att skriva på bloggen på sistone, men jag ska försöka börja igen. Helgen innan midsommarhelgen här på torpet var full av upptäckta motgångar.

Minus tre grader hade tagit all potatisblast. Jag fanns inte där med täckväv.

Och alla bönplantorna dog i kylan. Jag hade sett fram emot ett riktigt stort bönland i år.

Till och med ekorren tog livet av sig. Den dränkte sig i vattencisternen utanför dasset.

Sedan var det dags för pappas begravning. Cermonin i kyrkan var mycket bra och jordsättningen av urnan inte alltför stel. Samma präst som vid vår dotters minnesstund, Erik Holmberg, lyckades konstigt nog säga de rätta orden och det är jag så väldigt tacksam för. Musiken fungerade väl, det var inte fel att avsluta med 15 minuter Miles Davis. På minnesstunden efteråt var jag dålig på att delta i umgänget. Jag önskar att jag hade förmått närma mig pappas vänner utan blyghet men det klarade jag inte då. Nu ligger han i varje fall där på Katarina Kyrkogård, några meter från mamma och min dotter.


På midsommar åkte vi tillbaka till torpet, men det blev inget riktigt midsommarfirande. L pluggade körkortsteori inför intensivkursen som började i måndags. Jag pysslade på tomten och försökte identifiera blommor. Jag återkommer om blommorna.

Läs även andra bloggares åsikter om död, frost, begravning, minnesstund, odlingsmotgångar, potatis, bönor, midsommar, Katarina Kyrka

Möte med honom själv

I morse kremerade vi min pappa. Jag ville vara med också vid hans kremering, eftersom närvaron vid vår dotters kremering för ett halvår sedan gjorde det som hade hänt mer påtagligt. Jag hade hoppats att dagens likbränning skulle skaka om mig med eldens kraft och buller, och få mig att känna något, att styrkan i det verkliga skulle ta mig ur den känslostumhet som jag tror att jag har hamnat i. Längst ner i sorgen finns ett stengolv utan trossbotten. Där kan man hamna när det blir för mycket.


Dagens eldbegängelse blev ett antiklimax. Det var måndag morgon och ugnen, som var densamma som Karin Erika försvann i, hade inte alls samma temperatur som på en fredagseftermiddag. Den enkla spånskivekistan hastades in och började inte ens ryka innan ugnsöppningen slöts. Vi fick gå runt till andra sidan och kika in genom ett litet glashål för att se kistan sakta fatta eld, inte mer dramatiskt än en meta-tablett i en ångmaskin. Sedan var det bara att gå därifrån. Allt som allt tog det en kvart.


Jag har börjat läsa min pappas korrespondenser och får en överblick och en tydligare bild av vad som hände de sista fem åren av hans liv. Då började slutet, med min mammas död och den nya redaktörens vidriga beteenden. På ett halvår förlorade han sitt livs kärlek och sin yrkesidentitet och våren därpå börjar de första svaga tecknen på den sjukdom som tog hans liv att ge sig till känna med viktminskning, trötthet känslostumhet och depression. Jag är livrädd för att råka ut för samma sak.


Läs även andra bloggares åsikter om Frontotemporal demens, ALS, depression, ensamhet, desperation, alkoholism, sorg, skräck, svek, död, kremering