Varning för GB gräddglass!

Jag har tidigare berättat om EU-portalen EUROPAS vansinniga och egenmäktiga länkningsregler. Nu får jag genom Badlands Hyena reda på att GB Gräddglass på sin hemsida ställer upp liknande regler. Man påstår att den som surfar på deras sidor automatiskt godkänner deras användarvillkor och därför bör läsa igenom de juridiska villkoren varje gång innan man surfar runt där. Dessutom hävdar de att man inte får länka till sidorna utan skriftliga tillåtelse från Unilever Sverige AB. Här kan du läsa deras juridiska villkor.

Tips till Unilever Sverige AB: Vill ni inte att någon ska läsa era sidor eller länka till dem, så kan ni lägga upp dem på ert intranät i stället. Det här är INTERnet, ni letar efter INTRAnätet.

Jag tänker aldrig mer äta GB-glass.


Läs även andra bloggares åsikter om GB, GB gräddglass, Unilever, Unilever Sverige AB, nätcensur

Min pion slog ut igår

När L och jag höll 40-årsfest för några år sedan fick vi presentkort på pioner. Vi valde varsin sort på Trädgårdshuset i Skarpnäck efter beskrivningarna och dåliga foton. Den sort jag valde hade lackröda eller oxblodsfärgade blommor och visade sig naturligtvis vara en av de dyraste som fanns och den kostade 410 kronor. Nu på tredje sommaren ser jag att min luktpion Paeonia Lactiflora Buckeye Bell är stark och kraftfull. Tre knoppar kom i år och igår slog de ut. En gång när jag har ett fast hem ska jag ha många pioner, och jag ska ta med mig den här dit. Klicka på bilden och känn lukten.


Läs även andra bloggares åsikter om pioner, Paeonia Lactiflora, Buckeye Bell, blommor

Om odlingarna och junis motgångar

Det har inte varit lätt att skriva på bloggen på sistone, men jag ska försöka börja igen. Helgen innan midsommarhelgen här på torpet var full av upptäckta motgångar.

Minus tre grader hade tagit all potatisblast. Jag fanns inte där med täckväv.

Och alla bönplantorna dog i kylan. Jag hade sett fram emot ett riktigt stort bönland i år.

Till och med ekorren tog livet av sig. Den dränkte sig i vattencisternen utanför dasset.

Sedan var det dags för pappas begravning. Cermonin i kyrkan var mycket bra och jordsättningen av urnan inte alltför stel. Samma präst som vid vår dotters minnesstund, Erik Holmberg, lyckades konstigt nog säga de rätta orden och det är jag så väldigt tacksam för. Musiken fungerade väl, det var inte fel att avsluta med 15 minuter Miles Davis. På minnesstunden efteråt var jag dålig på att delta i umgänget. Jag önskar att jag hade förmått närma mig pappas vänner utan blyghet men det klarade jag inte då. Nu ligger han i varje fall där på Katarina Kyrkogård, några meter från mamma och min dotter.


På midsommar åkte vi tillbaka till torpet, men det blev inget riktigt midsommarfirande. L pluggade körkortsteori inför intensivkursen som började i måndags. Jag pysslade på tomten och försökte identifiera blommor. Jag återkommer om blommorna.

Läs även andra bloggares åsikter om död, frost, begravning, minnesstund, odlingsmotgångar, potatis, bönor, midsommar, Katarina Kyrka

Möte med honom själv

I morse kremerade vi min pappa. Jag ville vara med också vid hans kremering, eftersom närvaron vid vår dotters kremering för ett halvår sedan gjorde det som hade hänt mer påtagligt. Jag hade hoppats att dagens likbränning skulle skaka om mig med eldens kraft och buller, och få mig att känna något, att styrkan i det verkliga skulle ta mig ur den känslostumhet som jag tror att jag har hamnat i. Längst ner i sorgen finns ett stengolv utan trossbotten. Där kan man hamna när det blir för mycket.


Dagens eldbegängelse blev ett antiklimax. Det var måndag morgon och ugnen, som var densamma som Karin Erika försvann i, hade inte alls samma temperatur som på en fredagseftermiddag. Den enkla spånskivekistan hastades in och började inte ens ryka innan ugnsöppningen slöts. Vi fick gå runt till andra sidan och kika in genom ett litet glashål för att se kistan sakta fatta eld, inte mer dramatiskt än en meta-tablett i en ångmaskin. Sedan var det bara att gå därifrån. Allt som allt tog det en kvart.


Jag har börjat läsa min pappas korrespondenser och får en överblick och en tydligare bild av vad som hände de sista fem åren av hans liv. Då började slutet, med min mammas död och den nya redaktörens vidriga beteenden. På ett halvår förlorade han sitt livs kärlek och sin yrkesidentitet och våren därpå börjar de första svaga tecknen på den sjukdom som tog hans liv att ge sig till känna med viktminskning, trötthet känslostumhet och depression. Jag är livrädd för att råka ut för samma sak.


Läs även andra bloggares åsikter om Frontotemporal demens, ALS, depression, ensamhet, desperation, alkoholism, sorg, skräck, svek, död, kremering