Från ett sjukhus i Gaza

Som Ali Esbati påpekar, så ryms inte verkligheten längre i svensk standardmedia, men på Youtube kan man hitta filmklipp som vågar visa vad som händer. Jag återpublicerar här eftersom jag misstänker att du inte följer Alis blogg. Klicka, titta, lyssna.




Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, Israel, folkmord, Gaza, terrorism

Gott nytt folkmord

Nej, det är inte nytt, det är bara en rubrik. När propagandan är massiv så kvarstår trots allt ett enkelt sätt att bedöma konflikten mellan Israel och Palestina. Jag såg först diskrepansen för över tio år sedan, och insåg att för varje dödad israel, så följde tre dödade palestinier. Det var enkelt att följa i tidningarna och jag tyckte det var konstigt att ingen annan påpekade den regelbundna matematiken i Israels hämdaktioner. Sedan dess har Israel utvecklat sin politik från en hämdpolitik till en utrotrotningspolitik. Nu är det herrefolkets medvetna och rasistiska förintelsepolitik som gäller, där trehundra mördade palestinier rättfärdigas med en mördad israel. Och svensk media vidarebefordar urskiljningslöst den israeliska propagandan. Och rättfärdigar därmed detta folkmord. I den här frågan räcker enkel matematik långt för att förstå konflikten. Jag hoppas att Europas regeringar kommer att ställas till svars för vad de inte gjorde för att förhindra dessa mord. EU hade kunnat stoppa detta omedelbart, det ska alla ha väldigt klart för sig.

Många har skrivit bättre om det här, bland annat:
Ali Esbati här och här,
Hanna Löfqvist här,
Jinge här, här, och här,
Rödar Raketer här,
Anna Wester här,
Rawia Morra här och här,

Sluta inte läsa. Också den nya propagandaspridningen i bloggkommentarerna är mycket talande.


Läs även andra bloggares åsikter om folkmord, Palestina, Israel, herrefolk, rasism, kolonialism

Jävla skitjul

Jävla, jävla, jävla skitjul.

Läs även andra bloggares åsikter om en, jävla, jävla, jävla, skitjul

Lisas linssoppa

Nu har Lisa Förare Winbladh lagt upp en skiss till ett recept på den linssoppa som hon lagade till minnesstunden och som alla ville ha mer av. Jag tycker att de gröna russinen gjorde mycket till. Och korianden, så klart.


Läs även andra bloggares åsikter om linssoppa, värmande mat, billig mat

Flygstolar

Hittade just och köpte två flygstolar till Fuerteventura den 5/1 för 525 kronor styck. Vill inte ha äventyr, men ljus, ljus, ljus, värme, hav och en utsikt. Nu när jag börjar läsa om ön så verkar den ganska intressant. Det är skönt att ha något att planera också.

(Foto: bigdani)


Läs även andra bloggares åsikter om Fuerteventura, sol, hav

Tant Anita

Nu förstår jag varför jag varför jag inte kan släppa Julia Roberts trots allt. Det är ju hon som är Tant Anita!

(Nej, man tänker inte på sorgen jämt, ibland tänker man på Televinken.)

Läs även andra bloggares åsikter om dumheter, likheter, barndomsminnen, Televinken

Återbesök och provsvar

Idag åkte vi tillbaka till BB Stockholm för ett samtal med den medicinskt ansvariga läkaren Ann och barnmorskan Karin. Alla provresultat utom de som gäller moderkakan hade kommit. Ann redogjorde för alla provsvar, och de var många, men inget gav någon förklaring till varför vår dotter dog. Hennes vikt var i nederkanten av det normala. Kromosomerna var det inget fel på. Inga tecken på virus hittades. Alla L:s värden var normala. Alla flickans inre organ var felfria. I hjärta och lungor kunde man hitta tecken på stress och syrebrist, men man kan inte säga om syrebristen orsakade döden eller om den var en följd av någon annan dödsorsak. Vid det laget av genomgången blev tanken på ett dödsögonblick och ett lidande för stark och gråten bubblade upp igen. Obduktionen bekräftade att hon levde in i det sista, att hon måste ha dött strax innan vi kom till BB.

Kanske säger analysen av moderkakan något. I uppemot 50% av fallen av intrauterin fosterdöd (IUFD) hittar man ingen entydig förklaring. I 15-20% av fallen hittar man ingen förklaring alls. För en månad sedan kändes det viktigt att få en klinisk förklaring, men idag känns det inte lika viktigt. Men det gör ändå ont att veta att det inte tycks ha varit något fel på henne. Att hon var så perfekt som vi som hennes föräldrar såg henne.

Nu har vi plockat upp alla stenarna, nötterna, pepparkakorna på stigen som vi följt den här första tiden. Bara moderkaksanalysen någon gång efter nyår och ett återbesök hos läkaren är kvar, sedan blir det allt glesare mellan hållpunkterna. Vi har tagit hand om hennes kropp och vi har genomfört alla cermonierna. Vi har spridit ut sorgen och sett vännerna i ögonen. Vi har gått igenom vad som hände med präster, läkare och barnmorskor. Vi har tagit emot våra vänners omsorger. Vi har hållit om varandra och gråtit och druckit vin. Nu ser jag ingen stig längre och det är ganska skrämmande.


Läs även andra bloggares åsikter om IUFD, provsvar, sorg

Gråt och kramar

I går höll vi minnesstunden för vår dotter i Katarina kyrka. Det blev en mycket speciell upplevelse som jag kommer att minnas länge. Idag är jag egentligen för trött för att beskriva det, men Hanna skriver bra om det hela här. Jag hade gjort ett programblad som vi skrev ut i 75 exemplar och det räckte inte alls, så jag gissar att vi var var minst 90 personer i kyrkan. Många fler än jag hade förväntat mig, och det kändes skönt att så många kom och var där och deltog med oss. Så kramad har jag aldrig tidigare blivit på samma dag. Prästen, Erik Holmberg, var mycket bra och klok och sa precis det som vi hoppades att han skulle säga, och musiken hjälpte oss att släppa ut vår sorg. Efteråt visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men det var så många som hade med sig blommor, så efter en stund gick vi ner allesammans till graven och lade blommorna där.


Därpå gick vi iväg ett fyrtiotal till Kapsylen där en gammal bekant hade gjort en sista-minutenräddning tjugofyra timmar tidigare och fixat fram en fantastisk lokal för oss att vara i utan förbehåll. Där fick vi en värmande linssoppa som Lisa hade lagat och sedan en saftig Kronans kaka som Rosenkål hade bakat och massor av vin och kaffe. När jag får recepten ska jag lägga upp dem här eller länka till dem. Jag blir våt i ögonen bara vid tanken på all hjälp vi fick med att ordna alltsammans på så sätt att varken jag eller L nästan inte behövde lyfta ett finger vare sig innan eller efteråt. Alla som var där visade sitt stöd med konkreta handligar och kramar och blickar och ord och det var praktisk solidaritet av det allra vackraste slaget. Där var en lågmäld, varm, allvarlig och glad stämmning som sammanförde alla dessa människor från olika håll och tidpunkter i vårt liv i något som jag tror gjorde att vi alla förstod varandra bättre och lärde oss något. Jag kan inte räkna upp alla som var där och hjälpte oss, men ni vet ju själva vilka ni är, och jag tror att ni förstår hur mycket ni betyder för oss.

Idag var vi förbi graven och tittade på blommorna och snodde med oss några av de vackraste ranunklarna. Får man göra så? I morgon ska vi på återbesök till BB Stockholm och få provsvar och eventuellt någon förklaring till varför vår dotter dog.


Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, känslosamhet, tacksamhet, solidaritet

Nätter, torkrum och medicin

L skriver:

Vissa tror att förlossningen var hemsk och särskilt för mig. Men så var det inte. Jag skulle göra vad som helst för att få vara gravid och föda ett barn igen. Det är det mest beroendeframkallande jag varit med om.

En natt när jag vaknade, kort efter förlossningen och trots medicin, så hade brösten svällt och var fulla av mjölk. Jag pratade med en vän och var förtvivlad. Jag sa att jag ville behålla dem för de höll kvar minnet i kroppen av henne och förlossningen. Det var allt jag hade kvar. Min kloka vän grät och sa: L, ta medicinen! Du är så full av hormoner nu. Du behöver ta den.

Nätterna. Nätterna efter förlossningen. Vi sov med lamporna tända.

I veckor innan förlossningen tvättade jag kläder, handdukar och sängkläder. Jag hade köpt parfymfritt tvättmedel. På kvällarna stod jag nere i torkrummet och hängde upp alla de små kläderna. Jag grät för att jag var så lycklig över att vi skulle få barn. Torkrummet var det rum, lyckorummet, där alla drömmarna bodde.

Sorgens typologi

Fasa och skräck är den sorg som minns minuterna när läkaren med ultraljud söker efter hjärtat eller någon rörelse. Gång på gång upprepas den allt tystare tystnaden tills han säger att det inte finns något liv, att barnet är dött.

Längtan och kärlek är huvudingrediensen i den sorg som minns barnet och som väcks när jag ser på fotografierna. Saknad.

Overklighet präglar den sorg i vilken jag fortfarande kan se över till det parallella universum där detta inte hände, där en annan verklighet fortfarande växer fram ur kraften som vår lycka uppbådade. Det skulle inte vara så här.

Det finns flera sorters sorg. De här är de som dominerar nu.


Läs även andra bloggares åsikter om fasa, skräck, längtan, kärlek, saknad, overklighet, sorg, typologi

Minnesstund

Vänner!

Tisdagen den 16/12 klockan 16.00 håller vi en minnesstund i Katarina Kyrka för vår dotter Karin Erika F.

Egentligen är det väl inte en minnesstund för det är inte tänkt att vi ska sitta och minnas någon som vi aldrig fick lära känna. Vi är inte kristna, inte heller troende. Det är snarare så att vi vill samla så många vi kan av våra kära vänner och bekanta, inte för att sätta punkt, men för att sätta ett litet komma, och göra det lättare för oss att återgå till någonting normalt. Vi förstår att det inte är lätt att veta hur man ska bemöta oss efter det som har hänt, och vi tror att det avdramatiseras om vi bara träffar varandra.

Det kommer inte att hållas några tal i kyrkan förutom några få ord av en präst som heter Erik. Däremot så har vi valt ut musik som bättre än orden beskriver vad vi känner, att lyssna på i ungefär tre kvart. Det är öppet för alla att komma till kyrkan, bara sitta ned en stund och sedan gå, eller fortsätta kvällen med oss. Man kan lägga en blomma på graven.

Efteråt äter de som vill en god middag tillsammans med oss hemma hos P & T på Timmermansgatan. De som vill vara med på middagen behöver osa till [bolletott (at) gmail punkt com] senast på tisdag den 9/12, så att vi vet hur mycket mat som ska lagas. Ta med några tjugor som bidrag till mat och vin. Vi vill inte att det här ska bli en högstämd eller sorgsen tillställning. Tvärtom. Och vi vill inte att det hålls några tal eller liknande.

Varma hälsningar,

K & L

Begravning

Igår (jag skriver detta på fredagnattens väg mot lördag) begravde vi vår dotters aska. Först promenerade vi till Skogskrematoriet och hämtade urnan med askan. Efter att ha kvitterat ett papper och visat legitimation, så stoppade vi ner urnan i ryggsäcken och tog tunnelbanan till Slussen. Framför kyrkan väntade en kyrkvaktmästare på oss. Hon blev först lite orolig när hon inte såg urnan, men sedan visade jag ryggsäcken och vi gick in i kyrkan där L och jag satte oss och vilade lite och lyssnade på organisten som övade inför lunchkonserten.

Kyrkvaktmästaren tog under tiden urnan och försvann in i sakristian. Efter en stund gick vi efter, in i sakristian där urnan stod på en skänk med ett par ljus som kyrkvaktmästaren hade tänt. Hon frågade oss om vi hade varit med om detta förut, på vilket L svarade ja och jag svarade nej. Hon förklarade och tryckte därpå på knappen som startade klockringningen och vi gick tillsammans ut genom dörren som ledde direkt från sakristian ut på kyrkogården.

L bar urnan och vi gick sakta nerför gången mot min mors grav. Där satte sig L ner på knä och sträckte sig ner i hålet med urnan. Hålet, som var grävt något till vänster om gravstenen, var minst en meter djupt och ganska svårt att når ner till botten i. Jag rättade till urnan när jag sedan sträckte mig ner och lade en liten rosa ros bredvid. Sedan la L en ner en ros till. Och vi la ett par röda rosor på marken bredvid hålet också. Vi stod där en stund och kyrkvaktmästaren sa att nu lämnar hon oss för oss själva. Det var bra.

Det var bra att vi inte hade någon präst med oss som skulle ha lagt ytterligare en ton till atmosfären. Nu var det bara vi och en vänlig och korrekt kyrkovaktmästare som inte märktes. Sedan var det verkligen bara vi en stund. När vi gick därifrån kändes det konstigt att hålet fortfarande var öppet så vi gick in i kyrkan och frågade när de skulle fylla det. De berättade att trädgårdsmästaren nog hade spanat på oss genom fönstret till sitt lilla hus och förmodligen redan hade gett sig ut med en skottkärra jord. Då gick vi tillbaka och mötte trädgårdsmästaren och bad att få vara med när han fyllde hålet. Han var mycket sympatisk och fyllde hålet försiktigt och hjälpte oss också att rensa lite bland växterna på mammas grav och gav oss ett ljus och eld att tända det med.


Efteråt gick vi därifrån och tog oss till Operans bakficka där vi åt lunch, för första gången på kanske tjugo år, och sedan en drink på Gondolen, varefter vi åkte hem och sov middag. På kvällen kom A och fixade plockmatsmiddag åt oss, och vi satt uppe lite för länge och drack vin och pratade. Idag formulerade vi en inbjudan till en minnesstund som jag kommer att lägga upp här i morgon. På kvällen var vi på liten födelsedagsmiddag hos min bror, men det är en annan historia.


Läs även andra bloggares åsikter om gravsättning, urnsättning, begravning, klockringning

Mörkret ligger i

Det här vädret, det här mörkret speglar innehållet i min hjärna ganska väl, men är det inte lite överdrivet, som väder betraktat? Jag kan inte minnas att man brukade stiga upp till gråsvart regn och tända lamporna och ha dem tända tills man gick och lade sig igen. Lite solsken skulle åtminstone underlätta långpromenader.

Idag har L ägnat hela dagen åt att fixa och trixa och reda ut och förstå och fastslå och vädja och besluta om gravsättning och minnesstund. Prästen som hade lovat att hjälpa till att ordna allt detta var bara stor i munnen. Hur kunde jag lita på en präst? Han kan ha sina mysstunder i Allhelgonakyrkan för sig själv. Tack och lov för L:s producentkompetens!

På torsdag förmiddag gravsätter vi vår dotters aska i min mors grav på Katarina kyrkogård med en vaktmästares hjälp.


Läs även andra bloggares åsikter om skenheliga skitpräster, mörka tider