Något av det bedrövligaste som händer under den nuvarande regeringen är genomslaget för den människosyn som tar sig uttryck till exempel i förändringarna av skolsystemet. Nu senast beslutet om
betyg från första klass och
sjugradiga bokstavsbetyg från sjätte. Jag har lätt att förstå Nina Björks ångest över att sätta sin dotter i skolan till hösten, som hon uttryckte i DN:s söndagskolumn den 27/1 (tyvärr inte i nätupplagan). Jag tycker att det är märkligt att debatten inte är mer högljudd
Beror det på vänsterns skuldkänslor över att eventuellt propagerat för något som idag kallas ”flumskola”? Det vill säga att man problematiserade vad som skulle läras ut, hur det skulle läras ut och vad begåvning och färdighet är. Nu råder i stället enighet om vad som är mätbart och vilka styrmedel som ger bäst utdelning. Det finns problem med skolan, det har det alltid gjort, och den mest rimliga förklaringen till dagens problem är de nedskärningar som skolan har utsatts för, som har lett till för stora klasser, för slitna skolor, för få lärare, för lite tid för lärarna. Och den självklara lösningen är att tilldela skolan mer resurser. Den förenkling av verkligheten som i stället nu basuneras, och de regler som ska implementera den nya synen på kunskap och lärande, innebär ett systemskifte både för skolan och vad gäller samhällets människosyn.
Men finns det något flummigare än att påstå att barn lär sig bättre om man ger dem betyg? Att de lär sig mer, djupare och kommer ihåg längre, eller vad det är som är eftersträvansvärt, om man stämplar det sjuåriga
barnet med ett skriftligt omdöme om dess förmåga? Finns det något flummigare än att påstå att det blir mer rättvist? Men det är naturligtvis inte det som det handlar om. Det handlar om att samhällsklimatet genomsyrar skolan så till den grad att skolans mål inte längre har med pedagogik och lärande att göra, utan bara med socialisering och skapandet av lätthanterliga medborgare. Jag tror att det är det som det handlar om, att barn redan från början ska läras vad konkurrens och tävling är. Så att de passar ihop med det nyliberala samhället så snart som möjligt. De ska läras att det finns en enkel bedömningsgrund för vad som är bra och vad som är dåligt, att det finns ett rätt och ett fel, och att den som gör rätt och bra snabbast får högst betyg i tävlingen, i konkurrens med sina klass-”kamrater”.
Och man talar om valfrihet, men inför ensidighet och pådyvlar determinism i stället för flexibilitet. De val du gör innan du ens är myndig ska ligga till grund för resten av ditt liv. Därför tar man bort möjligheten till universitetsbehörighet på vissa gymnasieprogram, samtidigt som man drar ner på Komvux och förbjuder den som vill förbättra sina kunskaper i ett ämne senare i livet att tillgodoräkna sig det betyget, eftersom det anses som fusk att förbättra sitt gamla gymnasiebetyg. Att faktisk kunskap och erfarenhet skulle vara mer värt än ett gammalt betyg blir nyorättvisa.
Det handlar om barn. Vad för slags trauma råkade Jan Björklund ut för i sin barndom? Ofta får man höra krav på elitklasser och elitskolor från personer som inte tycker att de fick den uppmärksamhet som de förtjänade när de hade räknat ut hela matematikboken före resten av klassen. De borde ha fått lika mycket uppmärksamhet som de som hade svårt att klara uppgifterna. Annars är det orättvist! (Var uppmärksam på den omdefiniering av ordet rättvisa som högern nu har inlett, senast manifesterat i
Anders Isakssons vansinneskolumn i DN, som Badlands Hyena klargörande smädar
här.) Jag frågar mig alltid varför dessa överbegåvade barn inte var tillräckligt smarta för att själva ta initiativ till studier utöver de obligatoriska. Var det detta som var Jans problem? Eller är det snarare så att han tror att han själv skulle ha gjort bättre ifrån sig om han hade fått en dumstrut på skallen? Kanske är det bara en fråga om att barnbarnen äntligen ska förstå vad ett stort A i kristendomskunskap betyder. Själv skulle jag aldrig fått bli forskare om det hade varit Jans system som rådde då jag utbildade mig. Min begåvning hade stukats redan i grundskolan i detta system, och universitet hade jag aldrig fått gå på.
Socialdemokratin har nu redan vikt sig och verkar beredd att stödja ett i grunden reaktionärt, nedbrytande, ytligt och människofientligt skolsystem. Jag hoppas att, när nu Vänsterpartiet förmodligen ska omformulera sin skolpolitik för att inte framstå som förespråkare för flum, man inte slänger ut pastan med pastavattnet, utan vågar stå för en skola där pedagogik och barns utveckling (och faktiskt lärarnas arbetssituation) är viktigare än kortsiktiga populistiska pr-poäng.
Läs även andra bloggares åsikter om
barn,
politik,
skolan,
skolpolitik,
betyg,
förtryck
Ulf Kristersson (m) till vardags
