Matbloggstips och metablogg

Jag har hittat en matblogg som jag verkligen tycker mycket om. Den är ambitiös, bloggaren är mycket kunnig, lagar mat som jag tycker om och är dessutom helt omutbar. Jag lär mig något nytt från vartannat inlägg nu när jag har läser igenom hela bloggen, och jag känner mig inspirerad att laga mat igen. Nå, så vad är det för blogg, var hittar man den? Det tänker jag inte tala om. Den här bloggaren vill inte att man länkar till bloggen. Den här bloggaren har c:a fyrtio läsare om dagen och vill inte att de ska bli fler än hundra. Jag tänker inte gå emot bloggarens önskan om att få vara i fred.

Jag förstår inställningen. Jag har tänkt i samma banor på sistone. Jag har själv bestämt mig för att fortsättningsvis inte följa så många bloggar så regelbundet som jag har gjort hittills. Jag har märkt att mitt eget skrivande blir sämre av läsandet av andra matbloggar. Jag vill inte ta så mycket intryck. Hela matbloggskotteriet med dialog och länkar hit och dit är improduktivt för mig. Alla läser samma saker och är inne på samma spår (och vissa försöker till och med styra och ställa och höja och sänka andra bloggare) och resultatet blir en konformitet som inte är rolig att vare sig läsa eller skriva och som bara fyller en social funktion.

Bara och bara. Genom det sociala gnuggandet mellan bloggare och läsare har jag fått nya vänner, underbara vänner. Men borde man inte kunna sköta det på annat sätt, och det måste väl inte ske i grupp och involvera hela nätverk? Jag vill ha reaktioner och kommentarer på det som jag skriver, men social interaktion är inte det huvudsakliga syftet med min blogg.

Den här bloggen byter riktning stup i kvarten, men för de flesta spelar det ingen roll eftersom de hittat hit genom att söka efter fakta eller kunskap genom google, till exempel om IUFD eller hur man lagar perfekt klyftpotatis, och de har fått en engångsträff här som de förhoppningsvis har nytta av. Majoriteten av läsarna följer inte bloggens kronologiska utveckling, och ni som gör det förstår varför den förändras. Just nu är jag mer intresserad av att bidra till den accumulerande kunskapen på internet, än att göda ett socialt nätverk till gagn för vissa. Det här låter kanske kryptiskt, men det handlar framför allt om att jag måste hitta ett sätt att skilja på läsaren K och skrivaren K.


Läs även andra bloggares åsikter om meta, integritet, sociala medier

Ingvar och Sökbegreppen

Återigen försöker FRA-chefen Ingvar Åkesson desinformera och blanda bort korten i ännu ett illa skrivet inlägg på SvD Brännpunkt, denna gång som svar på Birgitta Ohlssons förtydligande efter Åkessons tidigare retursvada gällande kravet på att signalspaning mot medborgare bara ska få ske vid brottsmisstanke.

Återigen används termen "sökbegrepp". Återigen vill jag påpeka att den enda information i meddelanden som "sökbegrepp" kan analysera och som kan ge träffar i FRA:s filter är avsändare, mottagare och innehåll, samt metainformation som vilket språk meddelande är uttryckt på, hur det är kodat, tidsstämplar och eventuell kryptering, etc.* Vad gäller innehållet i kabelburen information har jag redan tidigare förklarat att det är teoretiskt och praktiskt omöjligt (här och här) att med någon som helst precision upptäcka till exempel planering av IT-attacker eller vapensystem riktade mot Sverige, utan att manuellt granska stora mängder av det som Ingvar kallar "vanliga svenskars kommunikation".

För att Ingvar Åkessons argumentation ska bli hållbar krävs att det som avses är spaning på kommunikation till och från redan kända grupper eller individer. Om detta är vad FRA vill ha möjlighet till, så krävs inte en signalspaningslag av den omfattning som den som antogs av riksdagen nyligen och vars största problem är att den ger möjlighet till massavlyssning av alla svenska medborgare. Om spaning mot redan kända grupper och individer är vad FRA vill ha möjlighet till, så skulle det räcka med att något slags domstol godkände övervakning av dessa individer och grupper och tvingade kabelägaren eller kommunikationsleverantören att lämna ut just den kommunikationen.

I övrigt tål det att tänkas på att för att FRA-lagen ska bli verkligt teknikoberoende så bör man ta fram maskiner som automatiskt öppnar och vecklar upp brev, OCR-läser innehållet och matchar det mot FRA:s "sökbegrepp" för att sedan försluta breven och vidarebefordra dem till adressaten, om de inte ska vidare analyseras av FRA-anställda. Att bygga en sådan maskin är inte på något sätt mer komplicerat än att bygga de elektroniska filtreringssystem som FRA hävdar att de har, eller tror sig kunna bygga.

Och samtalen runt fikabordet på alla Sveriges arbetsplatser skulle också kunna filtreras med dagens taligenkänningsteknik, om vi bara hade mikrofonerna uppsatta... Det enda glädjande i sammanhanget är att debatten inte lägger sig.


*Man kan i och för sig föreställa sig att denna information dessutom kopplas till elektroniska beteenden, så att de spår i form av t.ex. IP-nummer, som en websurfare lämnar efter sig skulle kunna göra den sammanlagda informationen fylligare.


Läs även andra bloggares åsikter om FRA-lagen, FRA, Lex Orwell, Ingvar Åkesson, integritet, rappakalja, övervakning, integritetskränkning