Jag hatar att snickra

Jag hatar att snickra och jag är usel på att snickra. Det är tråkigt, det går långsamt, det blir fel, det gör ont.


I fyra och ett halvt år har det sett ut så här efter att den förra ägaren till torpet brutit upp fasaden under köksfönstret för att konstatera husbock i timmret. I februari köpte jag vindpapp till slut och drog loss plankorna och häftade fast.


Ett halvår senare har jag idag satt upp ny fasad och målat första strykningarna.


Och även om jag uppenbarligen inte kan mäta brädor, så tycker jag att jag är värd ett pris av något slag. Fast nu ser man att resten av huset skulle behöva målas också...


Läs även andra bloggares åsikter om snickerier, Slow Carpentry, falu rödfärg, linoljefärg, frustration

Slåtter, slåtter, slåtter

Jo, förra helgen var det slåtterfest hos Grönsaksbloggaren. Vi åkte dit med min nya lie, jag för att slå äng, L för att bada i deras sjö och diska. Vi kände inte några av de andra gästerna sedan tidigare, men de visade sig vara trevliga och mestadels personer med kunskap om flora, fauna och lieslåtterns konsekvenser för den biologiska mångfalden. Många hade problem med att få sina liar i brukbart skick, så till att börja med fick Ebbe och jag slå själva. Jag tror att den vanligaste anledningen till att lien inte brukas mer, är dåligt slipade lieblad som inte har rätt vinkel mot jorden och som sitter på jävliga orv. Det är lätt att slå med lie om redskapet är korrekt slipat och inställt, och om någon har visat den rätta, skärande, pendlande rörelsen.

Eftersom Ebbe fick lära sig att slå med lie ungefär när Miles Davis började spela trumpet, så hade vi andra mycket att lära av honom. Han hade först invändningar mot mitt lieblads vinkel mot orvet, men framförde sedan ingen kritik mot hur jag slog eller resultatet av min slåtter. Hans beröm gjorde mig ganska stolt.


Slåttern omväxlades med utfodring och bad och avslutades med en dundermiddag och intressanta samtal. Politiken behandlades utan att uttalas eller namnges. Glesbygdspolitik, landsbygdspolitik, jordbrukspolitik, miljöpolitik, och livsmedelspolitik. Viktiga saker, som jag faktiskt måste ta reda på hur de politiska partierna förhåller sig till, inte minst det parti som jag själv står nära.


Nu har jag nästan blivit lite beroende av att slå med lien och jag tar en halvtimme varje dag för att anlägga äng här på torpet. Det är skönt för kroppen och meditativt att gunga fram tyst och stilla, och öppna nya ytor i landskapet. Idag köpte jag ett röjlieblad som jag fäste på det gamla stålorvet och började röja undan gräs, sly och ormbunkar i vår skogsdunge mitt på tomten.


Läs även andra bloggares åsikter om slåtter, lieslåtter, röjlie, lieblad, äng, ängsslåtter, slåttergille, kroppsarbete, givande samtal, naturen

J:s tyska matsommar del 2

Regensburg 23 juni 2009
Jag hade glömt att ta med Volkswagen-tidningen där det stod om korvgrillen i Regensburg, så jag tänkte att jävlar nu kommer jag inte att hitta den bland alla andra ställen längs Donau. Jag behövde inte oroa mig – Wurstkuchl visade sig vara stadens huvudattraktion jämte katedralen och den gamla stenbron. Och floden förstås. Tempot i både Würzburg och Regensburg var underbart långsamt. Det enda som gick snabbt i Regensburg var Donau, och där snackar vi energi och vattenmassor som inger respekt. På kajen intill den väldiga floden och den gamla stenbron vilade den 500 år gamla lilla korvgrillen med sin uteservering.


Korvgrillen Wurstkuchl är alltså jätteberömd, och fullkomligt oförstörd av berömmelsen vill jag påstå. På menyn står grillad bratwurst med surkål. Sex, åtta, tio eller tolv korvar kan man
beställa. Man kan också beställa svinbröst (med surkål). På menyn finns också ett särskilt sorts mörkt bröd – Schwarzer Kipferl – annars bara öl och annan dricka. Ölet heter Jacob och bryggs på familjebryggeriet Jacob. Korven är av 100 procent svinkött. Surkålen jäser i träfat i källarutrymmen under kajen och det är en enda producent utanför Regensburg som levererar vitkålen – 60 ton om året!

Wurstkuchl har utökat sin kapacitet genom att öppna bordsservering också i det medeltida saltlagerhuset Salzstadl, som ligger alldeles breve grillen (kallas Strudelsaal i Wurstkuchls information). Där gick jag in och blev omhändertagen av en jättesnäll dam i stram, svartvit
servitris-uniform. Jag beställde sex korvar och en pils, strax låg korvarna framför mig på en bädd av surkål.

De var ganska små, det var ingen stor portion som man kunnat tro, och de var precis sådär partiellt sotiga som på bilden i Volkswagen Magasin. Ren, härlig svinkorvsmak blandad med lite sotat skinn i perfekt harmoni med den blöta surkålen. Underbart, vad jag var glad att jag åkte hit!


När jag hade ätit upp och sugit upp den sista surkålssaften med en bit bröd kom jag på att jag hade glömt senapen som hade stått där framför mig i en porslinsskål hela tiden! Wurstkuchl gör senapen själva också, och den har en egen sida i den fina lilla informationsfoldern. Det var bara att bekänna för servitrisen och beställa sex korvar till, och en till öl, en mörk Jacob denna gång. Senapen var härlig, men faktiskt tyckte jag ännu bättre om korven med bara surkålen utan senap. Det passade precis lika bra med ljus som med mörk Jacob till.

Jag tvekar inte att påstå att bara den lilla korvgrillen är ensam värd en helgutflykt till Regensburg.

/J


Läs även andra bloggares åsikter om tysk mat, Tyskland, grillkorv, bratwurst, öl, surkål, Regensburg

Tre kilo kantareller och en strävsopp

Jag glömde att berätta att vi återvände till Flamman-stället i förrgår och hämtade tre kilo stora kantareller och en strävsopp. Mycket att rensa, men det var det värt.


Kantarellerna kommer samtidigt som våra första bondbönor och de passar väl tillsammans - smörstekta kantareller, ihopkokta med en aning grädde och sedan i med knappt förvällda bondbönor.


Här serverat med grillad paprika, tomatsallad och ett grillat örtmarinerat bosarpskycklinglår.


Läs även andra bloggares åsikter om kantareller, bondbönor, Bosarpskyckling, grillad paprika, retstick

Två älgar

I torsdags i skymningen såg L en älg på fältet tjugo meter från torpet. Den stannade och lystrade när vi låg och viskade och tittade på den genom fönstret. De har mycket bra hörsel. När vi gick ut för att se bättre, sprang en till fram ur dungen tio meter från oss och studsade i slow motion mot hygget. Där vände de sig om och tittade på oss innan de fortsatte bort. Det är konstigt när de tittar på en.


Läs även andra bloggares åsikter om älg, möte, djur, natur

J:s tyska matsommar

Jag har lovat K att gästblogga om vad jag åt och drack i Tyskland i sommar. Jag är lite omständlig så jag levererar rapporten i avsnitt.

Det började med att jag läste en artikel i Volkswagen Magasin om världens äldsta korvgrill i Regensburg. Jag ville dit. Och jag ville äta och dricka mera i södra Tyskland. Så jag gjorde uppehåll i Würzburg och i Regensburg på väg ner till Syditalien där jag skulle fira sommar med storfamiljen.

Würzburg 22 juni 2009

När butlern på Hotel-Gasthof Russ am Rathaus hade visat mig mitt rum så förklarade han omedelbart vägen till slottet. Jag hade redan förstått att det fanns ett fantastiskt renässansslott i stan som var världsarvslistat. Men jag ville i första hand äta och dricka, och jag frågade butlern om han visste något bra ställe i stan där jag kunde äta god traditionell frankisk mat. Då sken butlern upp som en sol och ritade något på baksidan av en stadskarta som liknade en spikklubba eller en spikslägga, Stans enligt butlern främsta krog hette Zum Stachel (ungefär "Vid spiksläggan" om jag har fattat rätt), ett värdshus med anor från medeltiden. Så butlern förklarade vägen dit istället.


Zum Stachel hade tung rödbrunsvart inredning, och en vidunderlig innergård. Jag fick ett pyttelitet väggfast bord vid en grön kakelugn av enkelkanaltyp. Servetten vikt som en påvemössa precis som kudden på hotellet faktiskt.

Jag åt dagens soppa till förrätt - en klar buljong med morot, rättika, purjolök och avlånga fantastiska leverfrikadeller. Till huvudrätt svinbröst kokt i mandelmjölk. I Franken och i Bayern verkar det som om Schweinsbrust (Schweinbrust, Schweinsbrüstl) är övre delen av bringan (nedre delen av halsen) som skärs ut utan ben. Hursomhelst så smalt detta svinbröst verkligen som honung i munnen. "Brust vom Bio Schwarzfederhuhn" hette rätten. Jag tror att Schwarzfederhuhn är grissorten, och Bio betyder att den är ekologisk. Bröstet var rektangulärt uppskuret, och det var också de tre tillbehören som låg breve på tallriken - det var liksom fyra stavar upplagda på tallriken, och jag såg att de flesta rätter serverades på det sättet. Lite för mycket gastro-fjanteri för min smak, och av mina andra tre stavar minns jag faktiskt bara den ölbakade potatisgratängen, som var god, men för min del hade det varit allra bäst med bara svinbröstet.

Jag beställde först vitt vin (frankiskt vin var en stor grej på Zum Stachel), men jag tyckte inte att vinet var så mycket att skriva hem om så när det tog slut så beställde jag öl istället - Würzburgs lager Distel Pils som överallt serveras i sköna, höga, cylindriska glas. En fantastisk lager. Fantastiska var i princip alla öl som jag drack i Tyskland men Distel i Würzburg var nog det allra godaste.


Längst bak i Zum Stachels meny finns en lista med rubriken "Unserer Lieferanten" - en lista över leverantörerna av råvarorna (fasan, gäss, kaniner, lamm, fisk, fläsk, potatis, vitkål osv.) - i princip undantagslöst producenter från runtomkring Würzburg.

/J

Nästa avsnitt: Regensburg 23 juni 2009


Läs även andra bloggares åsikter om tysk mat, Würzburg, Zum Stachel, grisbröst, Tyskland

Vad är det här för en blomma?

Vet du? Klicka på den för att se en större bild.


Uppdatering: Jag tror att det är backlök.

Gräsklippning, blommor, slåtter och lie

I år har jag klippt gräset mer sällan, ja faktiskt bara två gånger, och på en högre nivå än tidigare, förutom på de områden där vi rör oss mycket, med min gräsklippare som samlar ihop klippet som jag sedan lägger på odlingarna. Det är inte av lättja som jag klippt så lite utan mer som ett experiment. Ganska snart upptäckte jag fler och mer blommor i gräset. Jungfrulin, ängsförgätmigej, kärringtand, något vicker tror jag och många för mig okända blommor. Jag är inte bra på blommor, men jag försöker lära mig. Nu är det blåklockor, prästkragar och gulmåra och mycket som jag inte känner igen, som dominerar.

Jag har läst och funderat en del kring slåtter och slåtterängar sedan jag gick den agrarhistoriska grundkursen som jag inte fullföljde. Jag har tänkt på resultatet, i form av biologisk mångfald, som det äldre jordbruket ledde till, när lieslåtter av ängar var grunden för boskapens vinterfoder. När äng var åkers moder. Jag romantiserar inte den typen av jordbruk, men det fanns vissa fördelar. Ängen som biotop är en. Vet du inte så mycket om slåtter och äng så finns mycket information här.

Häromveckan beställde jag en lie som jag hämtade på bussgodsstationen i Norrköping idag. Nu när jag vet mer om liar så har jag insett att den gamla standardmetallmodellen i ladan är helt oanvändbar med sitt felinställda blad och dåliga konstruktion som inte är anpassad till mina mått. I senaste numret av min nya favorittidskrift Gård och Torp fanns en notis om "slow design"-projektet Slåtterlien Lif. Jag beställde genast en och tackade pappa för finansieringen.

Jag provade den som hastigast efter kantarellmiddagen i kväll och den verkar fungera mycket bra. Och snygg är den. På lördag ska jag testa den på Grönsaksbloggarens slåttergille där en av landets främsta slåtterkännare ska delta med inststruktioner.





Läs även andra bloggares åsikter om lie, lieslåtter, orv, äng, gräsklippning, blommor, äng är åkers moder

De första kantarellerna är kanske de godaste

Jag steker dem inte lika länge i början av säsongen och jag saltar nog mindre också. I kväll med örtfärsbiffar med salvia, timjan och basilika, färskpotatis och pannans rester ihopkokade med grädde.



Läs även andra bloggares åsikter om kantareller, förstaskörd

Där är de första kantarellerna.