Nya grannar

Oj. Jag läser i På Stan att Mistral ska öppna i gamla Barnvagnsfabrikens lokaler tvärs över gatan här. Det känns lite som att berget kommer till K. Hur ska det sluta?

Läs även andra bloggares åsikter om Mistral, Barnvagnsfabriken, ekonomiska problem

Matbloggstips och metablogg

Jag har hittat en matblogg som jag verkligen tycker mycket om. Den är ambitiös, bloggaren är mycket kunnig, lagar mat som jag tycker om och är dessutom helt omutbar. Jag lär mig något nytt från vartannat inlägg nu när jag har läser igenom hela bloggen, och jag känner mig inspirerad att laga mat igen. Nå, så vad är det för blogg, var hittar man den? Det tänker jag inte tala om. Den här bloggaren vill inte att man länkar till bloggen. Den här bloggaren har c:a fyrtio läsare om dagen och vill inte att de ska bli fler än hundra. Jag tänker inte gå emot bloggarens önskan om att få vara i fred.

Jag förstår inställningen. Jag har tänkt i samma banor på sistone. Jag har själv bestämt mig för att fortsättningsvis inte följa så många bloggar så regelbundet som jag har gjort hittills. Jag har märkt att mitt eget skrivande blir sämre av läsandet av andra matbloggar. Jag vill inte ta så mycket intryck. Hela matbloggskotteriet med dialog och länkar hit och dit är improduktivt för mig. Alla läser samma saker och är inne på samma spår (och vissa försöker till och med styra och ställa och höja och sänka andra bloggare) och resultatet blir en konformitet som inte är rolig att vare sig läsa eller skriva och som bara fyller en social funktion.

Bara och bara. Genom det sociala gnuggandet mellan bloggare och läsare har jag fått nya vänner, underbara vänner. Men borde man inte kunna sköta det på annat sätt, och det måste väl inte ske i grupp och involvera hela nätverk? Jag vill ha reaktioner och kommentarer på det som jag skriver, men social interaktion är inte det huvudsakliga syftet med min blogg.

Den här bloggen byter riktning stup i kvarten, men för de flesta spelar det ingen roll eftersom de hittat hit genom att söka efter fakta eller kunskap genom google, till exempel om IUFD eller hur man lagar perfekt klyftpotatis, och de har fått en engångsträff här som de förhoppningsvis har nytta av. Majoriteten av läsarna följer inte bloggens kronologiska utveckling, och ni som gör det förstår varför den förändras. Just nu är jag mer intresserad av att bidra till den accumulerande kunskapen på internet, än att göda ett socialt nätverk till gagn för vissa. Det här låter kanske kryptiskt, men det handlar framför allt om att jag måste hitta ett sätt att skilja på läsaren K och skrivaren K.


Läs även andra bloggares åsikter om meta, integritet, sociala medier

Kort reserapport: Fuerteventura

Sedan en vecka är vi tillbaka från vår solresa. Det var bra att vi reste. Vi skulle gärna stannat två veckor till. Det är lättare att vara ledsen i solsken.

Fula Roja - en fin fisk

Maten var bra, framför allt den färska fisken, men grönsakerna var överlag ganska usla, som i Sverige ungefär.

Kusten vid La Pared

Havet är vilt på västkusten och lugnare på östkusten. Vädret på ön i januari liknade svenskt försommarväder, men med 18-19 grader i havet. I blåsten kan man behöva klä på sig, i lä kan man vara näck. Nätterna kan kännas kalla när husen inte har uppvärmning.

Aptitretare på den stora terrassen i Costa Calma

Det görs fantastiskt bra hård lagrad getost på ön. Den godaste vi åt kom från byn Tindaya. Från den stora vägen förbi byn ser man ett hus som det står något om ost på. Kör dit och handla över disk direkt från ysteriet. Jag omvärderade Serrano-skinkan under resan. Den finaste varianten av de kanske sex sorter som de hade på Costa Calmas Padilla Spar, som låg 150 meter från vårt andra boende, kostade c:a 500 kr/kg och var helt fantastisk. Brödet var uselt överallt. Vinet från Lanzarote, som ligger strax norr om Fuerteventura, var adekvat. Någon berättade för oss att de tillverkar mer vin där än vad druvorna de odlar kan producera.

Här började jag drömma om att bo i ingenstans

Resan hade nog blivit misslyckad om vi inte hade hyrt bil. De asfalterade vägarna är mycket bra och trafiken är stillsam. Ön är stor och ödslig. Turisterna är koncentrerade till några få områden. Landskapet är oerhört kargt, med avskavda vulkanberg i mängder av mjuka färger. Jag började fantisera om hur man med hjälp av den obegränsade tillgången på vind- och solkraft skulle kunna driva en egen avsaltningsanläggning och starta odlingar i den säkert mycket fruktbara vulkan- och kalkjorden med obegränsad tillgång till vatten. Vin. Tomater. Det finns inte längre några saltfria brunnar på ön och getterna har käkat upp det mesta av den vegetation som fanns kvar när man huggit ner träden. Det regnade till och från när vi var där, och genast började det sticka upp grönt och blommor.

Strand söder om El Cotillo

Stränderna tar inte slut. Det är väldigt rent överallt. Jag vet inte om det alltid är så här tomt.

Tro inte på allt som är skrivet

Staden måste ju sluta någonstans

Lågvatten i lagunerna norr om El Cotillo

Atlanten känns ren. Vi badade nästan varje dag.

Det finns mer att berätta om ön, men det här ska nu inte bli någon reseblogg. Den här bloggen måste skärpa sig och återgå till vad den en gång var. Men först några tips:

• Billig och bra biluthyrning på Fuerteventura - Autoreisen.
• Bra beläget lägenhetshotell på stranden precis utanför byn El Cotillo. (Men alla rum har inte terrass med sol och pentryt duger inte till mycket mer än frukost och mellanmål.) El Cotillo är den bästa platsen att ha som utgångspunkt för en vistelse på norra delen av ön.
• Huvudstaden Puerto del Rosario verkar underskattad, men åk inte dit på en söndag. Jag önskar att vi hade tillbringat en hel dag till där.
• En fin, praktisk och stor lägenhet i Costa Calma hittade vi genom privatbostadsförmedlingen Homelidays.
  

Läs även andra bloggares åsikter om terapi, Fuerteventura, El Cotillo, Costa Calma, getost, solsemester

Trolig dödsorsak

Idag är det två månader sedan vår dotter dog, när hon i stället borde ha påbörjat sitt liv. Det är fortfarande obegripligt, liksom det är obegripligt att det var så nyligen som det hände. Samtidigt är beskedet om hennes död och förlossningen så närvarande att det känns som det pågår just nu.

Igår ringde läkaren från BB och berättade att provsvaren och analysen av moderkakan hade kommit. De visade spår av en akut infektion, och inflammation till följd därav, i moderkakans hinnor och navelsträngens kärlväggar. Hon hade också ringt upp patologen för att förstå vad detta innebar, och patologen bekräftade att det var den troliga dödsorsaken. De kan inte säga mer, inte ens om infektionen var orsakad av virus eller en bakterie. Vi visste ju sedan tidigare att det inte fanns några sådana spår hos vare sig L eller flickan. Möjligen förstår jag lite mer av provsvaren när vi varit på återbesök den 26. Jag vet ännu inte vad jag känner inför beskedet, men jag har sovit mycket sedan telefonsamtalet.


Vi har nu varit tolv dagar på Fuerteventura. Först en vecka på nordvästra delen av ön, i El Cotillo, nu på sydöstra delen i Costa Calma. Med hyrbil har vi varit rörliga och kunnat undvika de värsta turistghettona. Ljuset och värmen och de salta Atlant-baden har varit läkande, och jag begriper inte hur jag ska klara av att återvända hem till mörkret och vintern. Min handläggare på försäkringskassan var på mobilsvaret nyss och påstod att läkaren på BB sagt att hon trodde att jag skulle återgå till arbetet efter månadsskiftet. Jag tvivlar på att hon sagt det och att jag kommer att kunna det. Vi får se. Som det är nu vet jag ingenting om hur jag ska må nästa dag.


Läs även andra bloggares åsikter om död, IUFD, provsvar, infektion i moderkakan

Sorg, symboler och liknelser

Jag har tänkt mycket den senaste månaden på hur olika uttryck sorgen över en förlust tar sig. Vi använder olika symboler när vi talar om förlusten och vi bearbetar sorgen på olika sätt. För mig är det konstigt att så många trots allt använder samma symboler och liknelser. Det är viktigt för mig att understryka att när jag tänker på det här så har jag inte någon åsikt om fraserna som våra vänner har använt när de beklagat vad som har hänt oss. Det har varit så mycket viktigare att de har hört av sig till oss och velat säga något för att trösta oss, än hur de har sagt det och vilka ord de har använt.

Men trots allt är det konstigt hur likartat de som har upplevt ett barns död vill uttrycka sig, och hur de runtikring vill trösta. Jag tror att de påverkar varandra och förstärker trösten hos orden. Jag undrar om de dessutom upprätthåller och förstärker sin tröst och sin sorg genom sin upprepning. Sitt tröstande. Sitt sörjande. Om det avleder sorgen och uppfyller sitt eget syfte? Jag blir illa berörd av att till exempel Familjeliv har ett särskilt forum för de vars barn har dött, som de kallar Änglarum. Där skriver "änglaföräldrar" på ett sektliknande sätt om de barn "som inte kunde stanna". Jag vill inte döma, även om det låter så, eftersom jag förstår att alla hanterar sorgen så gott de kan och att man använder sig av de verktyg som man har till hands. Men jag värjer mig mot det sätt som man använder spåket för att fastställa vad som har hänt, och jag värjer mig mot den falska verklighetsbeskrivning som man så ofta klamrar sig fast vid. Min dotter Karin dog. Hon var inte på väg någonstans, så det var inte så att hon inte kunde stanna. Hon är inte en ängel. Hon är död. Jag är hennes far, men jag är ingen förälder. Hon finns ingenstans, men jag finns här, och vi fick inte det liv tillsammans som jag längtade efter. Som jag längtade så oerhört mycket efter. Man kan inte skicka ballonger eller brev till min döda dotter. Det är bara tjafs.

När något sådant här har hänt så kommer man efter hand i kontakt med allt fler som har råkat ut för samma sak. I juldagarna sändes ett radioprogram där en kvinna beskrev något som väldigt mycket liknade det som jag och L har gått igenom. Här är en länk till det avsnittet av Tendens. Jag känner igen mig i nästan allt som hon berättar, men det som förvånar mig är att kvinnan som talar bara refererar till sin make två gånger under hela sin berättelse. Om vi inte hade varit så nära varandra, jag och L, så tror jag att det hade kunnat bli väldigt jobbigt för mig att inte förväntas ha samma sorg. Att förlusten förväntas ha varit olika för oss två. En läkare berättade till exempel att det var vanligt att kvinnan fick en mycket längre sjukskrivning "eftersom hon hade planerat att vara föräldraledig så länge". Så var det ju inte för oss. Och därtill alla föreställningar om att det var så mycket värre för henne eftersom barnet låg i hennes mage. För mig och L handlar det på samma sätt om vår gemensamma förlust. Det handlar om hur vår gemensamma lycka vändes till olycka. Vi är olyckliga, och vi är olyckliga tillsammans. Det är väsentligt. Det är väsentligt att vi har varandra att vända oss till.

Jag hastar ned detta för att vi reser bort i morgon bitti. Jag vill åtminstone notera det, innan vi försvinner, för nu kan det bli ett uppehåll här tills vi kommer tillbaka den 19/1. Jag ska försöka förtydliga när jag är tillbaka. Det finns mer att tillägga.

Lars vinnotiser: Jacobsdal Pinotage 2004

Min vän och partikamrat Lars Sterneby vet mycket mer om vin än jag och jag försöker lära mig av honom. Vi har tillsammans varit på några vinprovningar som hans son har hållit i och jag tycker att det verkar som att vi har ganska lika smak. Därför frågade jag honom om han hade lust att gästblogga här då och då med små anspråklösa notiser om vin som han kan rekommendera. Kanske också om miljöfrågor som är viktiga för honom. Här kommer ett första inlägg.


Namn: Jacobsdal Pinotage 2004
Nr : 22055
Pris : 110 kr.

Hört talas om Pinotage? Vet du också att det är en druva korsad av Pinot Noir och Cinsault? Man kan nog betrakta Pinotage, som Sydafrikas egen druva. En druva som jag förr mest tyckte smakade svampig skumbanan. Nu har den ändrat sig, eller så är det jag. Så här säger Systembolaget om vinet: bränd, tobak, plommon och något utvecklad. Hos mig betyder något utvecklad lite stallton. Jag tycker också att det finns inslag av eneträ och den rökighet som så ofta är ett kännetecken för sydafrikanska viner. Trots sitt släktskap med Pinot Noir är vinet märkbart strävt, så bättre till mat än som pratvin.


Läs även andra bloggares åsikter om Jacobsdal Pinotage, pinotage

Nyårsaftonsmenyn

Så att jag kommer ihåg vad vi åt när veterinären och hans datortekniker kom på besök.

Först Lisas gyozaravioli fyllda med en kräm av keso, ärter, parmesan, mynta, salt, peppar, muskot. Ovanpå, brorsonens olivolja, parmesan och rostade pinjenötter. Glömde fotografera. Gott, som vanligt. Tröttnar inte på kombinationen söta ärtor och mynta. Champagne - André Clouet - fungerade bra till.

Därpå en ceviche. Pilgrimsmussla, lax, lime, citron, röd paprika, mild chili, vårlök, koriander, salt, peppar, stark paprika. Till det en Sancerre, jag tror att det var Les Pierris, som fungerade mycket bra till. Det här vill jag äta mer av.



Sedan bröst av skogsduva, karl-johan-polenta, smörslungade druvor, morötter och sugar snap, och koncentrerad duvfond med rödvin. Duvbrösten stekte jag en aning för länge så de blev en gnutta torra och hårda. Stark viltsmak. Jag är inte säker på att jag gillar polenta, det är svårt att komma undan associationerna till tvålsmak. Morötterna och ärtorna blev en aning överkokta, jag hade velat ha dem lite knapriga. Tommasi Amarone della Valpolicella Classico var bra till.



Vi avslutade med en citronpaj som L lagade efter Anna Bergenströms slarviga recept. Den blev fantastiskt god och vi drack den Sauternes från 2004 som vi fick av hotelldirektören i Paris i maj när vi gifte oss. Den var lite blek och tunn, tyckte jag.



Ja, så blev det kaffe och konjak och mer champagne sedan. Det var lugnt och stilla och vi satt och pratade till halv tre. Bra vänner.


Läs även andra bloggares åsikter om nyårsaftonsmeny, skogsduva, polenta, ceviche, citrontårta, ärtor, mynta