En sista chans gav vi Båtsholms Pensionat. Stället såg sömnigt och charmigt ut. Sömnigt kanske för att de hållit i ett bröllop kvällen innnan. En mycket ung och oerfaren, men väldigt vänlig servitris erbjöd oss abborre, pannbiff, eller fläskfilé till lunch. Mina förväntningar sjönk när det framställdes som något positivt att fläskfilén var kryddad med grillkrydda. Vi valde båda abborren och det var ett bra val för den var förträfflig. Båtsholms Pensionat rekommenderas.
Men det är så konstigt hur det ser ut utanför städerna i Sverige. I Italien hittar man ofta de bästa restaurangerna i landsvägskorsningar. I Frankrike är det aldrig svårt att hitta bra mat i någon småby. I England kan det vara svårare, men minsta husansamling har åtminstone en pub. Här försöker man göra St. Annas skärgård till en turistattraktion och sprider, liksom i alla andra bygder, broschyrer, tidningar och sätter upp informationstavlor, men hur har man tänkt sig att man ska locka en enda tysk, engelsk, fransk, eller italiensk turist, när det är så svårt att hitta ens godtagbar mat? Eller, hur ska man locka ens en nykräsen svensk stadsbo som börjar bli van att ställa krav på maten. Vad beror den här tragiska torftigheten på? Är det fantasilöshet? Är det brist på matkultur och matuppfostran? Är det den djungel av bestämmelser som reglerar all offentlig matservering, som avskräcker?
Här på Vikbolandet har vi varje sommar haft Helenedals Kafé i Häradshammar. Ett sympatiskt lärarpar har tillsammans med sina barn drivit ett kafé med konstutställning under någon dryg månad på sommaren. Man har kunnat sitta i deras vackra trädgård och goffa i sig välgjorda smörgåsar och bakelser, kakor, läsk och kaffe, och promenera runt och titta på deras odlingar och höns. I år har de stängt. De nya EU-reglerna som säger att man inte i ett privatkök får tillaga livsmedel för försäljning gör att de inte kan fortsätta. Det är samma regel som gör att föräldrar inte får baka bullar för sina skolbarn att sälja för att samla in pengar. Helenedals Kafé skulle vara tvungna att bygga ett helt nytt kök för att baka brödet och bre mina mackor i. På tillståndsmyndigheten i Norrköping tycker man också att reglerna är knäppa och antydde att man kanske kunde ge dispens, men det kändes helt enkelt inte roligt längre att brottas mot regleringarna. Så det blir inget sommarkafé i år.
Vem ska starta den restaurankedja med grundläggande god mat som borde finnas spridd över hela landet och som skulle vara ett alternativ till spyställen som Nyköpingsbro och McDonalds? För mig är det ofattbart att det knappt finns några ställen att äta på mellan Stockholm och Stegeborg. Jag önskar att det vore enkelt att öppna en säsongsservering i Sverige. Jag önskar att det inte krävdes en ekonom och en jurist för att ta sig igenom regelverken och bedriva en verksamhet som skulle gynna både den lokala landsbygden och resenärer och turister på genomresa. Vilket parti tänker på de här frågorna? Vänsterpartiet har visserligen en bra småföretagarpolitik, men hur ska man praktiskt gå till väga för att uppmuntra den typ av innovativa initiativ som behövs så väl på landsbygden? Och hur ska man komma förbi de bisarra EU-reglerna? Kan man tänka sig en förenkling i form av en punktlista från tillståndsmyndigheten, som tar upp alla punkter som måste uppfyllas för olika serveringsverksamheter, som företagaren kan bocka av, och om man uppfyller alla punkter så har man rätt att driva en specifik typ av serveringsverksamhet? Jag menar, det behövs nya initiativ för att förenkla för de som vill göra någonting åt de här problemen. Och så måste vi förstås ta oss ur EU också, så att vi kan starta om europasamarbetet på rätt sätt.
Andra bloggar om: landsbygd, restauranger, mattragik, Vikbolandet, St. Anna, semestersverige, byråkrati, EU-kritik, EU-utträde, småföretagande, säsongsverksamhet, turism.
