Vin och jordnötter. Chips och mer jordnötter.

L gästbloggar:

Ibland blir det ingen middag. Det händer. Inte ofta, men det har hänt oftare på sista tiden. I går träffades mina vänner och jag på David Svenssons installation/utställning Havanna på Moderna Museet. Installationen består av antika kristallkronor från Kuba, som ursprungligen genom kolonialismen fraktades dit från Europa. Svensson har kapslat in dem i lampskärmar med transparenta tyger. De påminner lite om kinesiska lyktor, hemliga kokonger och där inuti hänger en svunnen tid. Enligt Svensson är tiden tydlig i inredningar och i möblerna på Kuba. Ingenting nytt av hög kvalitet tillverkas. De gamla klenoderna och möblerna vårdas istället ömt.

Efter ett offentligt samtal mellan curatorn och konstnären öppnades baren. Vernissage-horden tramapde dit och vi roffade åt oss ett bord. Ett glas vin. Första chipspåsen. Ett till glas vin. Ännu en chipspåse. Jo, vi pratade om utställningen, men saxade hårt i samtalsämnena. En skådespelande kompis berättade om hur det kändes att ha en fat-suit och hur alla på en restaurang, där hon ätit lunch tidigare på dagen, började möblera om för att den där stackars feta människan (hon själv) skulle få plats. Vi fortsatte till söder. Mera vin och jordnötter på tom knorrande mage. Inte så smart kanske.

Men det var ju så trevligt. Att sitta på en uteservering i varmt höstmörker. För mina vänner är roliga! Ett glas vin till! En manlig teaterkollega, bra rund under fötterna, kom promenerandes med en kompis. Han, bullrig och yvig, kompisen lågmäld och diskret. Bullret tog över trottoaren och han höll ett kort bombastiskt tal om godhet innan han försvann vidare till puben intill. Nu ville personalen kasta in oss från uteserveringen för klockan hade blivit elva. Annars skulle grannarna klaga, förklarade vår servitör strängt. Då passade jag på att cykla hem.

Vid köksbordet hittade jag stackars K framför sin dator, som slet med en ansökan för sitt jobbs räkning. Det är en mardrömslikt stor ansökan, som har pågått i några veckor nu. På köksbänken fanns en tom form efter en Findus Fiskgratäng. Jag bredde mig en efterlängtad smörgås och småpratade en stund med K innan hans blick dök tillbaka ner i anteckningar och han fortsatte skriva. I morgon kl. två är han fri igen. Halleluja!